Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Individ, egentl. något, som ej kan delas (i arter), en enda, viss person - Indo-europeiska folk, folk, som tala indo-europeiska språk (se d. o.) - Indo-europeiska språk kallas med ett gemensamt namn alla de särskilda språk, som tillhöra den indo-europeiska språkstammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskapen att vara en individ; personliga egenskaper,
egendomligt skaplynne. - Filos., i vidsträckt
bemärkelse egenskapen att ej kunna logiskt indelas
(indelas i arter), följaktligen ej vara en för flere
föremål gemensam egenskap, utan ett enskildt föremål,
hvilken bestämning tillkommer ting och personer. I
en högre bemärkelse kan ett föremål sägas vara
individuelt, så vidt det utgör ett inom sig slutet,
genom sig sjelf fullständigt bestämdt helt, hvilket
är fallet med organiska eller lefvande varelser,
och i dess högre grad, ju högre det lif är, som hos
dem framträder. All individualitet inom sinneverlden
är tillfälligt bestämd och förgänglig, hvilket ledt
till den åsigten att detta skulle vara något för all
individualitet väsentligt. Som det emellertid visar
sig omöjligt att gifva det allmänna, som blott är en
abstraktion ur det enskilda, en absolut betydelse,
så framgår deraf nödvändigheten att gå tillbaka till
en individualitet af osinlig art, som är evig och
oförgänglig samt allt igenom väsentligt bestämd. Sådan
visar sig den från sinliga bestämningar renade
personliga individualiteten vara. Individualitetens
värde beror på dess osinlighet. Den sinliga
individualiteten kännetecknas af sin tillfällighet
och sin isolering från andra individualiteter,
gent emot hvilka den vill göra sig sjelf gällande
("kampen för tillvaron"). En menniska, som drifves
af dessa tendenser, blifver egennyttig, despotisk
och nyckfull. Denna individualitet har intet
berättigande gent emot det allmänna. Deremot har
den förnuftiga individualiteten en sådan rätt, så
vidt det allmänna är sinligt. Inom en osinlig verld
finnes deremot ingen motsättning emellan allmänt
och enskildt. Individualiteten existerar ej der i
isolering från andra individualiteter, utan är af
dem och af det hela väsentligt bestämd. All sund
utveckling af det menskliga lifvet måste ytterst
syfta till att göra denna förnuftiga individualitet
gällande. Detta är ock den sanna lösningen af
motsatsen mellan allmänt och enskildt på lifvets
skilda områden. - Individualisera, göra enskild, noga
bestämma, skarpt begränsa, utprägla. - Individuel,
hvad som utmärker en individ till skilnad från andra
sådana, egendomlig. L. H. Å.
Indo-europeiska folk, folk, som tala indo-europeiska
språk (se d. o.).
Indo-europeiska språk kallas med ett gemensamt
namn alla de särskilda språk, som tillhöra den
indo-europeiska språkstammen, hvilken fått sitt namn
deraf att i Asien inderna bilda den ojämförligt
största grenen och i Europa nästan alla folk,
med undantag af basker, ugriska folk och måhända de
gamla etruskerna, tillhöra densamma. Dess språkområde
utgöres numera af den allra största delen af Europa,
en stor del af syd vestliga Asien samt, till följd af
kolonisationer från Europa i nyare tider, stora delar
af Nord-Amerika, Syd-Amerika, Australien och mindre
delar af Afrika. Den indoeuropeiska språkstammen delas
i åtta stora grenar eller språkfamiljer, nämligen
1) indiska, 2) eranska, 3) grekiska, 4) italiska,
5) keltiska, 6) slaviska, 7) baltiska (lettiska,
litaviska) och 8) germanska. Den
sjette och den sjunde äro närmare beslägtade
med hvarandra än något annat par af de öfriga,
och de sammanfattas derför ofta till en enda,
med dessa samordnad, hufvudgren under namn af den
slavo-baltiska. Hvar och en af dessa språkfamiljer
sönderfaller i mindre underafdelningar, språkgrupper,
språk och dialekter af äldre och yngre datum. Den
jämförande språkforskningen har klart bevisat,
att de allesammans hafva utvecklat sig ur ett
enda gemensamt urspråk, hvilket man benämner det
indo-europeiska grundspråket. I afseende på såväl
detta grundspråks, eller, hvilket vill säga detsamma,
den indo-europeiska folkstammens ursprungliga
gemensamma hemland, som det sätt och den ordning,
hvari de åtta språkfamiljerna derifrån utgrenat sig,
samt deras inbördes förhållande råda ännu bland
språkforskarna skiljaktiga åsigter. Några anse, att
den indo-europeiska stammens gemensamma urhem varit i
Europa, men de fleste - och denna åsigt är sannolikare
- att det är att söka i Asien. Flere skäl tala för
den senare meningen, ehuru intet kan anses vara fullt
bevisande. Den allmänna riktningen af folkvandringarna
under den kända tiden har onekligen varit från
öster mot vester. Det antagliga kulturtillståndet i
Asien, jämfördt med Europas under den tidiga period,
hvarom här kan vara fråga, gör också en utvandring
från den förra verldsdelen mera sannolik. Och ifall
det skulle låta bekräfta sig, att den indoeuropeiska
språkstammen, såsom flere forskare påstå, är i grunden
beslägtad med den semitiska, som otvifvelaktigt är
af asiatisk börd, skulle denna omständighet väga
ganska tungt bland de öfriga sannolikhetsbevisen. Vid
besvarandet af frågan hvilken trakt af Asien varit
den medelpunkt, hvarifrån de indo-europeiska stammarna
utgått åt olika håll, är man ännu mera hänvisad till
lösa gissningar. Den länge rådande hypotesen att det
baktriska höglandet vid Hindukuh, kring nedre Amu
och Sir, varit indo-européernas vagga, har i sjelfva
verket ingen annan grund än att inderna och eranerna
efter all sannolikhet närmast derifrån dragit in i
sina historiskt kända besittningar.
Men det gemensamma hemlandet må hafva varit beläget
hvar som hälst, alla de indo-europeiska stammarnas
förfäder bodde der såsom ett enda, troligen icke
mycket talrikt folk, talande ett och samma, eller i
det närmaste samma, språk, och spredo sig derifrån åt
olika håll. Huru denna spridning försiggått är, såsom
redan nämnts, föremål för stridiga åsigter. Flertalet
af forskare har antagit, att vid olika tider delar af
urfolket skilt sig från hufvudstammen, utvandrat i
olika riktningar och intagit nya trakter, som de sedan
antingen behållit eller efter en längre eller kortare
tid åter lemnat för att i samlad massa, eller vanligen
splittrade i smärre afdelningar, förflytta sig till
andra hemvist. Vid den historiska tidens gryning
befinnas de särskilda stammarnas områden i det stora
hela innehafva det läge i förhållande till hvarandra,
som de sedan behållit. Andra (såsom t. ex. J. Schmidt)
äro af den meningen att spridningen skett, icke genom
egentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
