Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indrislägtet, Lichanotus, zool., innefattar den högsta formen af lemurernas familj och halfapornas afdelning inom de fyrhändtas ordning - Inducera, draga en slutsats från det enskilda till det allmänna. Se Induktion 1 - Inducerad ström, fys. Se Induktion 2 - Induktion 1. Log., slutande från enskildt till allmänt - Induktion 2. Fys., i allmänhet den inverkan en elektrisk massa utöfvar på en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den hvita färgen. Arten förekommer på östra
sluttningen af den långs Madagaskars östkust
framstrykande bergskedjan (i den mellersta
tredjedelen). Infödingarna hålla babakuten i stor
vördnad, emedan de tro sina aflidna anförvandters
själar bo i dessa djur. C. R S.
Inducera (af Lat. inducere, leda, föra in), draga
en slutsats från det enskilda till det allmänna. Se
Induktion 1. - Inducerad ström, fys. Se Induktion 2.
Induktion (af Lat. inducere, leda, föra in). 1. Log.,
slutande från enskildt till allmänt. För att
vara strängt logiskt bindande måste induktionen
utgå från kännedom om allt det enskilda, som har det
allmänna till sin bestämning. (Quidquid de omnibus
valet, valet etiam de genere.) Man eger t. ex. ej
logisk rätt att påstå, att en viss egenskap är för
däggdjuren i det hela väsentlig, så framt man
ej funnit den hos alla däggdjur. Som i allmänhet
en så omfattande analys är förenad med betydande
svårigheter, har induktion, fattad på detta sätt,
mindre användbarhet. Man brukar derför nöja sig
med att man funnit en viss bestämning gälla i många
eller de flesta fall (Induktionsbevis). På den
vägen kommer man dock ej längre än till sannolikhet,
och man bör noga vakta sig för att tro sig hafva
funnit mer (ex.: Jag har under min lefnad sett
hundratusen menniskor. Alla hafva de haft kroppar, som
varit skilda från andra föremål. Detta är således
för menniskan väsentligt. Undantag: de siamesiska
tvillingarna). Ju större induktionsfältet (antalet
undersökta fall) är, dess större är sannolikheten.
Induktionen har emellertid sin betydelse dels för
den sannolikhet den gifver, dels emedan den fäster
forskarens uppmärksamhet på en ofta förekommande
bestämning, som sedan möjligen på annan (deduktiv)
väg kan visas vara väsentlig, dels är sjelfva
den omständigheten att något ofta förekommer en sak,
som tarfvar förklaring. Besinnar man, att den
kan få en sådan derigenom att den, såsom för det hela
väsentlig, förekommer i alla, så kan derur förklaras
menniskors stora benägenhet att använda induktiva
slutledningar såsom ett omedelbart uttryck för
deras behof att finna enhet och sammanhang i sin
verld. Till alla erfarenhetsomdömen, följaktligen
till de allra flesta af de åsigter menniskor faktiskt
hysa, hafva de kommit på denna väg. Inom det
vetenskapliga forskningsarbetet har den induktiva
metoden på senare tider kommit till heder och
verkat mycket lifgifvande på detsamma. På henne
äro ej blott den moderna naturforskningen, utan
äfven den jämförande språkforskningen grundade.
På det etiska området nyttjas induktionen ofta.
Den är emellertid der mycket vådlig,
enar den leder till orättvist bedömande af
medmenniskors handlingssätt, undertrycker
individualiteten, befordrar en konventionel
moral och fördunklar skilnaden mellan det, som
man alltid och ovilkorligen bör göra, och det,
som man i ofta förekommande fall bör göra (jfr
Bevis). - Hos Sokrates och Platon hade induktion
en annan betydelse än i den moderna tiden.
Den betecknade hos dem det tillvägagåendet att från
ett eller några få exempel sluta till den
allmänna regeln genom att abstrahera från det för
dessa fall tillfälliga. - 2. Fys., i allmänhet
den inverkan en elektrisk massa utöfvar på en
annan. Till induktionsfenomenen i vidsträcktaste
bemärkelse kunna således äfven räknas fördelning
på afstånd samt deraf beroende kondensations- och
laddningsfenomen. Vanligen tagas dock
induktion och induktionselektricitet i en mera
speciel bemärkelse, nämligen såsom betecknande de
verkningar, som elektriciteten eller en magnetisk
kraft, då den är i rörelse, förmår uppväcka hos
närliggande ledare. En inducerad ström, eller
induktionsström, kan i en sluten ledare alstras genom
inverkan af en annan ström, af en magnet eller af
jorden. Om en ström går igenom en sluten ledare,
som befinner sig i närheten af en annan strömledare,
så, iakttages i den senare ingen verkan af strömmen,
så länge denne är konstant eller af oförändrad styrka,
men om strömmen i den förstnämnda, den primära,
ledaren undergår en förändring till sin styrka,
så uppväckes i den andra, den sekundära, ledaren en
induktionsström. Denne är till sin styrka proportionel
mot förändringen i hufvudströmmens styrka och upphör,
så snart hufvudströmmen blir konstant. Om
således den primära ledaren slutes, så måste under
det tidsmoment, som strömmen behöfver för att
blifva konstant, en induktionsström alstras i den
sekundära. Denna ström, som beror på en förökning
i hufvudströmmens styrka, är till riktningen motsatt
denne och kallas derför äfven den indirekta
induktionsströmmen. Afbrytes strömmen i den primära
ledaren, så åtgår en tid, innan den helt och hållet
upphör. Under denna tid för aftagandet alstras
i den sekundära ledaren en direkt induktionsström,
d. v. s. gående i samma riktning som den primära
ledarens ström. Af det anförda är klart,
att induktionsströmmen är af mycket kort varaktighet.
I stället för den primära strömmens förstärkande
eller försvagande kan äfven dess närmande intill
eller aflägsnande ifrån den sekundära ledaren
användas såsom medel att uppväcka inducerad ström.
Dervid verkar aflägsnandet på samma sätt som den
primära strömmens försvagande: det uppväcker en
direkt gående induktionsström. Närmandet framkallar
deremot en indirekt induktionsström. För att en
ströms inverkan på en annan skall blifva så stark
som möjligt, erfordras att strömbanorna i hela
sin längd eller under större delen deraf komma i
hvarandras närhet. För detta ändamål upplindas
ledningstrådarna på rullar i flere hvarf, hvilket
naturligtvis förutsätter, att tråden skall vara
öfverdragen med ett isolerande ämne. Om nu ändarna
af en sådan induktionsrulle eller induktionsspiral
sättas i förening med ett batteri, och en annan
dylik smalare spiral, hvars ändar äro förenade med
en galvanometer, föres in uti den förre, så
gör galvanometern utslag såväl vid närmandet som
aflägsnandet, liksom ock vid hvarje förändring i
batteriströmmens styrka. - Det är dock ej denna
klass af induktionsströmmar, som är den vigtigaste.
Magnet-induktionen har nämligen, synnerligast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
