Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 595-596 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Induktionsapparater l. Induktionsmaskiner (se Induktion 2). Redan 1832 konstruerades en induktionsmaskin af Pixii i Paris (fig. 1)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

strömvändare l. kommutatorer (se d. o.). Vid den
omkastning i strömriktning, hvilken eger rum
i denna maskin, uppstår ett, om ock ganska kort,
afbrott i strömmen på det ställe, der kommutatorns
släpfjäder råkar på det isolerande ämnet; följaktligen
bildas äfven gnistor, som, ifall de äro starka,
oxidera eller smälta metallen. Denna olägenhet samt
strömmens brist på kontinuitet gjorde Pixiis maskin
föga användbar. Pixiis efterföljare Saxton och
Clarke förbättrade maskinen genom att göra den tunga
magneten fast och låta induktorn, jernkärnan med
tillhörande ledningstråd, rotera. De nämnda maskinerna
hade en induktor, bestående endast af två jernkärnor
med tillhörande ledning. Af Niaudet konstruerades
efter samma princip en induktionsmaskin med ett större
antal induktorer, ställda parallelt i en cirkel,
så att de bilda tillsammans en cylindrisk trumma,
som kan sättas i rotation kring sin axel. Härvid
passera trådrullarnas ändar förbi och så nära
som möjligt intill de fyra polerna af två fasta
stålmagneter. Medan maskinen är i gång, induceras i
de med hvarandra förbundna trådrullarna strömmar, som
på hvardera sidan om det genom magnetpolerna lagda
planet äro riktade åt samma håll. Men enär samma
tråd löper kring alla rullarna, skulle strömmarna
upphäfva hvarandra på samma sätt som två batterier
af lika många och lika starka element, om deras
liknämniga poler förenas. Sammanbindas deremot med
en yttre ledningstråd de två förenade positiva och
de två förenade negativa polerna, så går genom denna
tråd de båda batteriernas förenade ström. På samma
sätt i Niaudets maskin. Två metallfjädrar komma i
förbindelse med lödstället på den tråd, som förenar de
särskilda rullarna, just som detta lödställe passerar
linien mellan magnetpolerna. Fjädrarna beröra således
i hvarje ögonblick de två mot hvarandra ställda
batteriens liknämniga poler, och i den ledning,
som förenar fjädrarna, uppstår alltså den af båda
batterien, d. v. s. i hvardera halfva antalet rullar,
alstrade induktionsströmmen. Öfvergången till de
stora maskiner, som längre fram konstruerades
för frambringande af elektriskt ljus, gjordes af
mekanikern E. Stöhrer i Leipzig. På hans maskin
funnos flere vertikalt ställda, sammansatta, starka
stålmagneter, och förbi deras poler roterade ett
system med hvarandra förbundna induktorer. Maskiner
af större dimensioner och ett betydligare antal
såväl af fasta magneter som af induktorer tillkommo
senare. Den mest bekanta af dessa torde vara den
s. k. Alliaiice-maskinen, som fått användning
i Frankrike, synnerligast till åstadkommande af
elektriskt ljus för fyrar, och åtminstone ännu
mot slutet af 1870-talet var i bruk. Ett betydligt
framsteg gjordes genom d:r W. Siemens’ uppfinning
af den efter honom benämnda induktorn. Genom densamma
tillgodogöres magnetpolens inducerande kraft i högsta
möjliga grad, och det ögonblick, hvarunder strömmen
är afbruten, inskränkes ansenligt. I sin enklaste
form består denne induktor af en jerncylinder E
(fig. 2 o. 3), som längsefter är försedd med två
motsatta försänkningar, upptagande

på djupet omkr. hälften och på bredden omkr. 2/3 af
diametern. Den genom det urtagna jernet bildade


Fig. 2.

rännan är fylld med upplindad isolerad tråd,
så att hela induktorn till sitt yttre blir af
cylindrisk form. Ledningstrådens ena ände står i
förening med axeln y, den andra är fäst vid en från
axeln isolerad, men vid honom fäst kopparring x.
Figurerna 4 och 5 utvisa cylinderinduktorns läge
i förhållande till stålmagneternas poler och huru
den sättes i rörelse. De särskilda, på ringa afstånd
från hvarandra ställda stålmagneterna GG¹ hafva
nämligen på insidan cirkelformiga inskärningar,
m m, och bilda sålunda på den punkt, der den
magnetiska kraften är störst, ett cylindriskt
rum, i hvilket induktorn rör sig med minsta
möjliga spelrum. Magnetstafvarnas bakre ändar äro
antingen, såsom i fig. 4, förenade med stycken af
mjukt jern eller, såsom i den afbildade
apparaten, bestående af ett enda hästskoformigt
stycke. Medelst en remskifva eller ett kugghjul


Fig. 3.

sättes induktorn i hastig rotation. Det är
klart, att för hvarje halft hvarf kastas
magnetismen om uti induktorns flata jernkärna
utefter hela dess längd, och derigenom alstras i
trådlindningen induktionsströmmar,
proportionella mot den utvecklade magnetismen.
Dessa strömmar, som utgå till den yttre ledningen


Fig. 4.


Fig. 5.

genom släpfjädrar på axeln y och ringen x, hafva
motsatta riktningar och samma styrka; de kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>