Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingres, Jean Augustine Dominique - Ingress - Ingrid (norsk drottning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handen, samt Oidipus inför sfinxen, alla strängt
i plastiska, men dock icke på Davids sätt, utan
individualiserade och tydligen fyllda af en fläkt från
lif och natur. - Men utom antiken blef renaissancen,
och bland dess mästare framför alla Rafael, hans
förebild. Under det att sålunda antik och renaissance
lärde honom huru han skulle uppfatta naturen, höll
han sig dock i hvarje enskildt fall osvikligen till
henne sjelf. "Icke en hand, icke ett finger tecknade
ur minnet!" - så lydde en af hans grundsatser; men
greker och cinque-centister (femtonhundratalets
konstnärer), främst Fidias och Rafael, hade för
honom en gång för alla fastställt sättet att gifva
en naturföreteelse i idealets ljus ett fulländadt
uttryck. Derför följde han dem såsom sina ledare,
och detta vardt allt framgent hans uppgift under
hans långa vistelse uti Italien. Denna varade till
1824. Med okuflig viljekraft fullföljde han under
denna tid sin sträfvan, glömsk af allt, som tilldrog
sig omkring honom i verlden, Napoleons segertåg
och fall, restaurationens reaktionära tendenser,
nyromantikens begynnande storm mot den abstrakta
klassicitetens fästen. Blott så mycket bekymrade han
sig om den sistnämnda rörelsen, att han yttrade den
lifligaste afsky, när någon gång ett arbete af den nya
skolan kom för hans ögon, och hans sydfranska eldighet
lade inga band på sig i denna händelse. Emellertid
var han ingalunda ensidig i val af ämnen, utan han
upptog och behandlade äfven sådana, som tillhörde
den moderna historiska genrebilden, der det kom an på
att återgifva historisk kostym och lokalfärg, ehuru
han alltid lade hufvudvigten på det inre, andliga
elementet. Sådana bilder äro Rafael och Fornarina,
Francesca da Rimini, Lionardo da Vincis död m. fl. I
Paris väckte I. något uppseende först 1819, ehuru
detta var af tvifvelaktig art, medelst en Odalisk och
Angelicas befrielse. Han tillfredsställde nämligen ej
nyromantikerna, som hos I. saknade verklighetens lif
och färgglöd; men klassikerna voro ej häller nöjda
med honom, ty de funno i hans arbeten ett affall
från den gamla goda davidska smaken och kallade dem
"gotiska och bysantinska". - Snart skulle dock I. visa
hvad han förmådde. Sin första större religiösa målning
utförde han 1820; den framställde Petrus, som mottager
nycklarna af Kristus, och vittnade om sjelfständigt
studium af Rafael samt vann äfven bifall. Men detta
blef i ännu högre grad fallet med en altartafla från
1824, Ludvig XIII:s löfte (i katedralen i Montauban),
utförd i Florens, der I. för studier till denna tafla
vistades 1820-24. Bilden föreställer konungen på knä
inför den tronande madonnan, åt hvilken han sträcker
regalierna. Härmed var I:s betydelse fastställd;
och då han nu hemkallades till Frankrike, erkändes
han såsom ledare af den uppfattningens och stilens
riktning, som syntes kallad att sätta en damm för
nyromantikens utsväfningar. Nu började han ock en
storartad verksamhet i utförande af dels religiösa
bilder, dels monumentala målningar, beställda af
staten. Bland de förra märkes
främst S. Symforians martyrskap (1834; i katedralen
i Autun), hvilken alltid gällt såsom ett af I:s
hufvudarbeten. Af staten fick han i uppdrag att måla
en plafond i Louvre, och sålunda uppstod Homeros’
apoteos (1827), som äfven är ett af mästarens yppersta
arbeten. - S. Symforian var utställd 1834 tillsammans
med Delaroches "Jane Gray", men den stora mängden
af publiken föredrog den senare. Detta kränkte
I. så, att han med begärlighet mottog den honom
erbjudna direktörsplatsen vid franska akademien i
Rom, hvilken han bibehöll till 1841 och skötte med
mycken kraft. Med en historisk genrebild, Stratonice,
återtog han sin plats i den konstälskande publikens
ynnest, och då han återkom, 1841, ärad af konung
och folk, var han mer än någonsin erkänd såsom den
ideala riktningens stödjepelare. Under denna sista
period af sitt lif utförde I. ännu en mängd arbeten,
såsom Napoleons apoteos (1853; takbild i Hotel de
Ville), Jeanne d’Arc (1854), Jesus lärer i templet
(1849- 62) m. fl. Oaktadt all utmärkthet i form och
karakter, oaktadt all flit och outtröttlighet, lida
dock alla dessa stora arbeten af vissa svagheter,
nämligen dels i färgen, som aldrig är fullt liflig
och klar, utan jämn, blek och sammanarbetad,
dels i kompositionen, som saknar dramatisk kraft och
sammanhållning i grupperingen och figurernas inbördes
ställning till hvarandra. Detta var i det hela I:s
svagaste sidor. Med all sin berömvärda ansträngning
och sina äfven delvis lyckade resultat, kan han dock
sägas hafva lyckats bäst i framställning af figurer i
enkel situation, och han har visat sig vara mästare
på detta fält i tvänne särskilda hänseenden. Han är
nämligen förträfflig vid skildring i en enstaka figur
af qvinnokroppen i dess nakna skönhet, uppfattad
och återgifven rent och oskuldfullt i motsats mot
många af de moderna framställningarna af samma
ämne, t. ex. Källan (börjad 1814, fullb. 1856),
och han är en mästare i porträttmålning, som han
öfvade under hela sin lifstid, t. ex, ett porträtt
af Bertin d. ä. (1833) och ett af Cherubini (1842),
i hvilket han vågade sammanställa tonkonstnären
i modern drägt med den antika sånggudinnan, som
sträcker handen öfver hans hufvud. - Bland I:s yttre
utmärkelser må nämnas, att han 1862 blef senator. Men
för honom sjelf var det höjden af utmärkelse, då
vid 1855 års verldsutställning i Paris kritiken
inom de olika lägren instämde i att förklara honom
för en konstnär, värdig att ställas vid sidan af de
store under 1500-talet, "hvilkas själ han efter 300
år tyckes hafva upptagit i sig". Efter en lång och
ärofull lefnad, under hvilken han haft ett helsosåmt
inflytande på Frankrikes målarekonst, afled I. i
Paris d. 13 Jan. 1867. Bland hans lärjungar var H.
Flandrin den förnämste. C. R. N.
Ingress (Lat. ingressus), "ingång", inledning,
början.
Ingrid, norsk drottning, dotter till Inge d. ä:s son
Ragnvald, var fem gånger gift: 1:sta gången med danske
prinsen Henrik Skatelär (d. 1134), 2:dra gången med
norske konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
