Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Innocentius I den helige (påfve) - 2. Innocentius II (Gregorius, påfve) - 3. Innocentius III (tvänne påfvar) - 4. Innocentius IV (Sinibald, påfve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Honorius att fråntaga donatisterna deras medborgerliga
rättigheter (414) och förbjuda deras sammankomster
samt belade sjelf Pelagius och hans lära (417)
med bann.
2. I. II hette förut Gregorius och hade såsom
kardinal gjort sig känd för lärdom och fromhet.
Efter Honorius II:s död valdes han d. 14 Febr. 1130
till påfve af en del af kardinalerna, medan de öfrige
förenade sig om Anacletus II, hvilken hyllades
af normanderna i södra Italien. I. måste fly
till Frankrike, men blef inom kort genom Bernhards af
Clairvaux inflytande erkänd af Tyskland, Frankrike,
England och Spanien. Den tyske konungen Lothar
återförde honom till Rom 1133, men knappt hade
konungen med sin här aftågat, förrän I. åter
blef fördrifven. 1137 företog Lothar ett nytt
tåg till Italien och fördref Anacletus, som kort
derefter afled. De mot I. fientlige kardinalerna
valde 1138 en ny motpåfve, Viktor IV, hvilken dock
s. å. frivilligt nedlade sin värdighet. Sedan
I. sålunda blifvit ensam om påfvevärdigheten,
ville han hämnas på konung Roger af Sicilien, som
understödt hans fiender, lyste honom på det andra
lateranska mötet (1139) i bann samt drog derefter
sjelf i härnad mot honom, men blef tillfångatagen
och nödgad till förlikning. Död d. 24 Sept. 1143.
3. I. III. Tvänne påfvar hafva burit detta namn
och denna ordningsnummer. Den förste, hvilken
icke erkännes af romersk-katolska kyrkan, hette
förut Lando Sitino och valdes d. 20 Sept.
1178 till fjerde motpåfve mot Alexander III,
men blef i Jan. 1180 tillfångatagen af
Alexander och förvisad till klostret La Cava. -
Den andre I. III var näst Gregorius VII påfvestolens
inflytelserikaste innehafvare, och under hans regering
nådde påfvedömet höjdpunkten af makt. I.
hette egentligen Lothario, tillhörde huset
Conti och var son af grefve Trasimund
af Segni och Anagni samt föddes 1161.
Efter att hafva studerat vid universiteten i
Rom, Paris och Bologna utnämndes han af sin frände
Klemens III 1190 till kardinaldiakon och blef vid 37
års ålder vald till påfve (d. 8 Jan. 1198). Han
sökte på allt sätt förverkliga sin grundsats, att
"furstarna herska öfver landskap och riken, påfven
såsom Kristi ståthållare öfver hela jordkretsen",
och derjämte visa, att "påfvedömet är folken gifvet
till deras räddning, medan konungadömet blef judarna
pålagdt såsom straff för deras affall från Gud".
Först nödgade han drottning Konstantia, som förde
styrelsen på Sicilien i sin minderårige son Fredrik
II:s namn, att erkänna påfven såsom länsherre
samt att vid sin död insätta honom till hennes sons
förmyndare (1198). I striderna mellan de båda
tyske motkonungarna, hohenstaufern Filip af Schwaben
och welfen Otto IV, inblandade han sig och krönte
efter Filips död Otto till kejsare (1209).
Inom kort blefvo dock påfven och kejsaren oense,
hvarefter I. bannlyste Otto (1211) och understödde sin
myndling Fredrik II:s försök att rycka till sig
tyska kronan. Sin erkänsla visade Fredrik genom
att vid kröningen i Aachen (1215) afgifva ett löfte
om korståg.
Genom att lysa interdikt öfver Frankrike (1200) tvang
I. konung Filip August att 1201 bryta sitt äktenskap
med hertiginnan Agnes och återtaga sin första gemål,
Ingeborg. En ännu mera lysande seger vann I. öfver
konung Johan i England, hvilken han tvang ej blott
att taga till nåder den af honom fördrifne ärkebiskop
Stefan Langton, utan t. o. m. att mottaga sitt rike
såsom län af påfven och att till honom betala en
årlig tribut (1213). Äfven konungarna i Portugal och
Aragonien gjorde han skattskyldige under påfvestolen,
och konungen af Leon tvang han att skilja sig från
sin gemål. Till och med i striderna mellan Sverker
Karlsson och Erik Knutsson i Sverige inblandade han
sig. - I. var en nitisk ifrare för korstågsidén
och framkallade det så kallade fjerde korståget
(1202-04), hvilket likväl mot I:s vilja ledde till
Latinska kejsaredömets grundande i stället för till
Jerusalems eröfring. För att förmå den svenske
konungen Johan Sverkersson till korståg emot de
hedniska esterna utfärdade han 1216 en bulla, i
hvilken han skänkte honom alla de land, som han
kunde eröfra från hedningarna, samt förklarade,
att de i kyrkligt hänseende skulle lyda under
Upsala ärkebiskopsstol. Liksom I. i det yttre för
sina bud fordrade ovilkorlig lydnad af furstarna,
så arbetade han med ett nit, som varit vardt en
bättre sak, för undertryckandet af all opposition
inom kyrkan. Det var han, som 1209 lät predika
det förfärliga korståget mot albigenserna (se
d. o.). På samma gång han förföljde kättare, sökte han
också inom kyrkan utrota de missbruk, öfver hvilka
kättarna företrädesvis klagade, och hvilka närmast
framkallat kätteriet. 1215 sammankallade han det
fjerde lateranska kyrkomötet, på hvilket den katolska
kyrkans läror om transsubstantiationen och öronbikten
fastställdes, stränga förordningar om kyrkotukten
utfärdades, ett slags inqvisition infördes samt
ordensreglerna för dominikan- och franciskanordnarna
stadfästes. Året efter detta möte afled I., d. 16 Juli
1216. I sedlig storhet, snille och outtröttligt nit
står I. långt framför de fleste andra påfvar. I:s
skrifter utkommo 1575 och 1578, hans bref 1682. Han
anses af somliga vara författare till hymnen "Veni,
sancte spiritus!" (Sv. psalmb. N:o 132).
4. I. IV, hette förut Sinibald, tillhörde den
genuesiska slägten Fieschi, valdes d. 25 Juni
1243 till Celestinus IV:s efterträdare och besteg
påfvestolen med den fasta föresats att fortsätta
sina företrädares strid mot kejsar Fredrik II, till
hvilkens vänner han dittills räknats. I. flydde
från Rom, der han icke ansåg sig säker, till Lyon
och sammankallade dit ett kyrkomöte (1245), hvilket
högtidligen bannlyste kejsaren och förklarade honom
afsatt. De af I. uppställde motkonungarna Henrik
Raspe och Vilhelm af Holland förmådde dock icke
störta Fredrik, men efter dennes död (1250) fortsatte
I. striden mot hans söner Konrad IV och Manfred. Död
d. 7 Dec. 1254. För sin lärdom i den kanoniska rätten
erhöll han tillnamnet "sanningens fader och verktyg"
(pater et organum veritatis).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
