Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inre ord - Inre planeter - Inrikes civilexpeditionen - Inrikesminister - Inrösningsjord - Insalivation - Insania - Ins blaue hinein (Ins blaue hinaus) - Insectivora - Insektbett - Insektblommor - Insekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inre ord. Se Mystik.
Inre planeter, astron., kallas planeterna Mercurius
och Venus, emedan de göra sitt omlopp kring solen
innanför jordens bana. Den allmänna företeelsen af
dessa planeters lopp på himmelen blir helt olika
de öfriga ("yttre") planeternas, emedan de aldrig
såsom dessa kunna synas på den solen motsatta sidan
(jfr Konjunktion, astron., och Opposition, astron.),
utan ständigt måste visa sig i hennes granskap
med en viss begränsad digression (se d. o.).
E. J.
Inrikes civilexpeditionen. Se Civilexpeditionen.
Inrikesminister och Inrikesministerium. Se
Civilminister och Indre-departementet.
Inrösningsjord, jur. Se Afrösningsjord.
Insalivation (af Lat. saliva, spott), den process, då
födoämnena vid tuggning inmängas med saliv (se d. o.).
F. B.
Insania, Lat. (af nekande in och sanus, frisk),
sjukligt själstillstånd, vansinne.
Ins blaue hinein (rättare Ins blaue hinaus), T.,
egentl. "ut i det blå", bort i den tomma rymden. Att
resonnera eller sväfva "ins blaue hinein" betyder att
vid uppgörandet af sina planer och tankeföljder på
ett opraktiskt, fantastiskt sätt förbise verklighetens
lagar och faktiska inskränkningar.
Insectivora (af Lat. insecta, insekter, och vorare,
sluka), insektätare. Se Insektätande växter och
Insektätarna.
Insektbett, med., allt slags genom insekter
orsakad förgiftning, vare sig denna skett genom
bett eller på annat sätt. De mest kända giftiga
insekter äro vissa spindlar, skorpioner, bin,
getingar, bromsar och myror. Bland spindlar må
företrädesvis nämnas taranteln och malmignaten,
båda inhemska i södra Europa, företrädesvis uti
Italien. Dessa hafva i käken kloformiga, ihåliga
organ, som kommunicera med en giftblåsa, innehållande
ett vattenklart, bittert smakande, surt reagerande
gift, som hufvudsakligen består af myrsyra. Giftet
verkar icke blott lokalt svullnad, smärta, stundom
anestesi, utan äfven häftiga allmänna symtom af
oro, beklämning, feber, kallsvett, hastig puls,
konvulsioner, stelkramp och stundom äfven död, om
det icke snart aflägsnas genom utsugning, koppning,
skarifikation eller neutralisering med ammoniak. -
Skorpionerna bära sitt gift i ett par ovala körtlar
och en rund blåsa vid svansänden, der det utkommer
genom en krökt, ihålig, svartbrun tagg, som hugges
in genom svansens krökning uppåt och framåt öfver
ryggen. Giftigast och störst bland skorpionerna är den
16 cm. långa Buthus afer L., i Afrika och Ostindien,
hvars styng förorsakar ungefär samma verkningar
(äfven döden) som tarantelns. Mindre farliga äro
de små i södra Europa förekommande skorpionerna. I
Amerika finnas giftiga myriapoder l. tusenfotingar,
såsom Scolopendra morsitans l. gigantea, af 30-60
cm. längd. Äfven myrorna hafva sitt gift samladt
i giftkörtlar; några utländska arter såra med en
gifttagg, hvaremot de svenska först bita och
sedan släppa in giftet från stjerten i såret. Den
verksamma beståndsdelen i myrgiftet är fri myrsyra,
som blott verkar obetydlig sveda, rodnad och
svullnad. Bland bin, getingar och humlor är det
endast qvinliga och könlösa individer, som hafva
giftapparat. Denna består af två tunna, långa,
rörformiga, i en oval blåsa utmynnande giftkörtlar
i förening med en stickapparat i stjerten i form af
en horn artadslida, inneslutande tvänne hornartade,
med hullingar försedda borst, hvilka merendels
med vidhängande giftblåsa afbrytas och stanna
i såret. Giftet är vattenklart, surt, hållande
myrsyra. Ett enstaka styng är mindre farligt, men
många på en gång, i synnerhet af bålgetingar eller en
bisvärm, kunna medföra allvarsamma symtom, till och
med döden. Till mindre farliga, men dock ofta ganska
besvärliga och plågsamma insektstyng höra myggors
och moskitos’. – Alla insektgifter äro sura och
neutraliseras samt oskadliggöras bäst genom skyndsam
användning af ammoniak äfvensom genom utsugning och
lokal bloduttömning, innan giftet hinner resorberas
och spridas längre i kroppen. F. B.
Insektblommor. Se Blomma, sp. 714.
Insekter (Lat. Insecta, "inskurna" djur. Jfr
Entomologi), Hexapoda l. Sexfotingar, zool.,
bilda en egen klass bland leddjuren (animalia
articulata) eller inom den mera begränsade djurtyp,
som benämnes ledfotingar (arthropoda). Insekterna
andas medelst andningsrör (trachéer) och hafva
kroppen afdelad i tre tydligt skiljbara delar:
hufvud, mellankropp l. bröstdel (thorax) och
bakkropp l. bukdel (abdomen). De äro försedda med
två pannspröt l. antenner och tre par ben, fasta vid
den af tre segment sammanvuxna bröstdelen, som äfven
har i de flesta fall två par vingar. Bakkroppen
är bildad af mer eller mindre rörliga segment,
till antalet ofta något vexlande, men i regeln 10
(9 eller 11). Insekterna hafva s. k. "hudskelett",
d. v. s. deras hud är mer eller mindre hård genom
afsättning af kitin, ett egendomligt organiskt
ämne, som är olösligt i vatten och alkalier, men
lösligt i mineralsyror och förkolas utan att ändra
form. På insidan af detta hudskelett äro musklerna
fästa. Insekternas nervsystem har nått en ganska
hög utveckling. Det företer betydliga olikheter,
från en långsträckt "bukkedja", sammansatt af
11-12 nervknutar, till en större nervknut inom
bröstdelen. Derjämte finnes öfver svalget i hufvudet
en nervknut, som anses motsvara stora hjernan hos
ryggradsdjuren och uppnår en jämförelsevis betydlig
storlek. Man delar denna nervknut i en "öfre hjerndel"
l. ett "öfre svalgganglion", som är större och består
af flere radvis ordnade små ansvällningar, hvilka äro
starkt utvecklade i synnerhet hos de så att säga i
psykiskt hänseende högst utvecklade steklarna. Från
"öfre hjerndelen" utgå sinnesnerverna, och der är
sannolikt sätet för viljan samt den öfriga till det
psykiska området hörande verksamheten. Den mindre
"undre hjerndelen" jämföres med lilla hjernan
och antages, likasom denna, reglera och samordna
rörelserna hos insekten. Insekternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
