Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 737-738 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interferens - Interferensoskop - Interferensprisma - Interfoliera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarigenom alstras toner. Två ljudvågsystem kunna i en
viss punkt förstärka hvarandra, om båda i den punkten
samtidigt bilda förtätning eller förtunning. Vågorna
försvaga deremot hvarandra, om den ena förtätar och
den andra förtunnar. Exempel härpå visar Qvinckes
interferensrör (se fig. 1). Mässingsröret o f m g n är


Fig. 1.

försedt med utdragen m och n; rörstyckena o f m g p
och o f a b n g p kunna göras olika långa. Hålles det
ena örat vid p och det andra tillslutes, så höres
tonen tydligt vid p, ifall n är utdragen så,
att rörlängdernas skilnad och alltså de två från
stämgaffeln vid o utgående ljudvågornas skilnad
är ett jämnt antal halfva våglängder, oberoende af
rörens hela längd. Är deremot rörlängdernas skilnad
ett ojämnt antal halfva våglängder, så höres ingen
ton vid p. Under det att rörstycket n b drages ut
eller skjutes in, förstärkes eller försvagas ljudet
ömsevis. Man har häruti ett medel att mäta en tons
våglängd. När en anslagen stämgaffel hålles till
örat eller intill ett resonansrör, stämdt efter
gaffelns ton, samt vrides rundt omkring skaftets
axel, så höres under hvarje hvarf tonen fyra
gånger försvinna och åter framträda, hvilket beror
på interferens mellan de af gaffelns båda grenar
alstrade ljudvågsystemen. Exempel på ljudvågors
interferens lemna äfven ljudande skifvor, som indela
sig i svängande och stillastående delar, alltefter
som de på olika sätt beröras, under det de, medelst
en stråke eller på annat sätt, bringas i regelbunden
vibration. Två vågor med olika svängningstal kunna
ock förstärka eller försvaga hvarandra, så att den
resulterande vågen eller interferensvågen får en
serie maxima och minima, hvilka göra intrycket af
stötar. Dessas antal i sekunden är lika med skilnaden
mellan de två vågornas svängningstal. – Grunderna för
ljusets interferens uppställdes redan af Thomas Young
i början af 1800-talet, men det var först Fresnel,
som experimentelt uppvisade detta fenomen genom sitt
berömda spegelförsök, ett af de märkvärdigaste fysiska
experiment, som någonsin blifvit utförda. Två på
baksidorna svärtade glasspeglar AC och BC uppställdes
så, att de bildade en vinkel af omkr. 180° och
noga berörde hvarandra längs vinkeln. Solstrålarna
släpptes in genom en fin springa på en cylindrisk
lins, som bröt dem tillsammans i en ljuslinie L,
parallel med spegelytornas skärningslinie. De från
L utgående strålarna tillbakakastades då, som om de
utginge från de två bilderna af L, näml. S och S’. De
återkastade strålarna kommo att gripa in i hvarandra,
och om det sålunda blandade ljuset uppfångades på en
skärm eller mattslipad

glasskifva, MN, så uppställd, att de strålar, hvilka
såsom SH och S’H träffa tillsammans i en


Fig. 2.

punkt, bilda med hvarandra en mycket liten
vinkel, så visade sig på skärmen en serie mörka
och ljusa linier, parallella med vinkelkanten
mellan speglarna. Tydligast framträdde fenomenet,
om ett färgadt glas hölls mellan L och speglarna,
hvarigenom ljuset blef enfärgadt; betäcktes den ena
spegeln, försvunne strecken. Afståndet mellan dem
kunde uppmätas antingen omedelbart på skärmen eller
derigenom att denna ersattes med en skala, längs
hvilken ett med hårkors försedt okular kunde skjutas
fram och tillbaka. De mörka linierna framkommo nu på
sådana punkter H, att skilnaden mellan väglängderna
S’H och SH var ett udda antal halfva våglängder. Om
afstånden från den ljusa midten F till de mörka
linierna H betecknas med x, FE med y, SE med a och
ljusets hela våglängd med [lambda], så visar beräkningen,
att afstånden

[lambda] y 3 [lamda] y 5 [lambda] y 7 [lambda] y
x = ––––– , –––––- , –––––– , ––––––
4a 4a 4a 4a

Då nu x, y och a äro kända, uppmätta eller konstanta, kan
[lambda] beräknas. Andra interferensförsök äro verkställda
af Pouillet med interferensprismat (s. d. o.) och
af Lloyd, som bragte direkt och reflekteradt ljus
till interferens, i det han lät ljuset infalla nästan
parallelt med den speglande ytan af en glasspegel och
sålunda reflekteras nära nog parallelt med det från
ljuskällan direkt utgående. Se vidare
Diffraktion, Färgringar, Vågrörelse. L. A.. F.

Interferensoskop (af interferens och Grek.
skopein, se). Se Interferens.

Interferensprisma, fys., ett af Pouillet till
framställning af interferensfenomen nyttjadt
instrument. Det består af en likbent prisma med den
brytande vinkeln nära 180°, så att strålar, utgående
ur de ytor, som omfatta den trubbiga vinkeln, synas
komma från tvänne hvarandra närliggande ljuspunkter.
L. A. F.

Interfoliera (af Lat. inter, emellan, och folium,
blad), mellan bladen på en bok insätta rena
pappersblad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>