- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
775-776

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I regementet (l. kåren) qvarstående officer - Irenæus, biskop af Lyon - Irene (Eirene), Grek. mytol., en af horerna - Irene, östromersk kejsarinna - Irenik, egentl. fridslära, fridsvetenskap - Irer, den angelsachsiska benämningen på Irlands keltiska innevånare. Jfr Irland - Ireton, Henry - Irgis, Stora (R. Velikaja Irgis), biflod från v. till Volga - Iri. Se Eurotas - Iriarte, Ignacio - Iriarte (Yriarte), Juan de - Iriarte, Tomas de

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I regementet (l. kåren) qvarstående officer
kallas en sådan officer, som erhållit afsked från
sin beställning på stat med tillstånd att utan
lön, men med tur och befordringsrätt, qvarstå
i regementet. Dylikt tillstånd gifves endast
för 3 år i sänder. Den i regementet qvarstående
är skyldig att bevista de årliga mötena eller
vapenöfningarna och att inställa sig vid regementet,
då detta bortkommenderas med hela sin styrka
C. O. N.

Irenaeus, biskop af Lyon, kyrkofader, var af grekisk
börd och vistades under sin ungdom i Smyrna som
lärjunge till Polycarpus. År 177 var han i Lyon vid
tiden för den stora förföljelsen och efterträdde
följande år martyren Photinus som biskop i sistnämnda
stad. Under Septimius Severus’ förföljelse led han
(202) martyrdöden i sin stiftsstad. I:s skrifter
hafva, på några fragment när, gått förlorade i
originalspråket. Deremot finnes i behåll en gammal
latinsk öfversättning af hans förnämsta arbete:
Undersökning och vederläggning af den falska gnosis
(Contra haereticos), i 5 böcker. I. angriper i denna
skrift den dualistiska gnosticism, som då för tiden
af många betraktades som inbegreppet af kristlig
kunskap, i det han söker uppvisa dess fullständiga
oförenlighet med bibelns rätt förstådda lära. Då
emellertid erfarenheten visat, att den heliga
skrift tolkades mycket olika, måste man, enligt I.,
i tvistiga fall ansluta sig till de apostoliska
kyrkornas mening, framför andra Roms, der Petrus
och Paulus undervisat och traditionen bevarat sig
ren. Som det kortaste uttrycket för dessa kyrkors
gemensamma tro betecknar han trosregeln, eller
det apostoliska symbolum i dess äldre och kortare
form. Inom de sålunda uppdragna gränserna rörde sig
dock I. med ej ringa frihet och framstår för oss som
en både begåfvad och sjelfständig tänkare. Särskildt
anmärkningsvärd är hans uppfattning af lärostyckena
om Kristi person, försoningen och de yttersta
tingen. Hans skrifter äro utgifna af bl. a. Stieren
(1851-53, 2 bd) och Harvey (1857). _
P. F.

Irene (Eirene), Grek. mytol., en af horerna.

Irene, östromersk kejsarinna, född i Athen,
utmärkte sig för skönhet och snille samt blef kejsar
Leo IV:s gemål. Vid Leos död (780) öfvertog hon
regeringen såsom förmyndare för sin 10-årige son
Konstantin VI. Hon var i motsats till Leo IV en ifrig
bild-dyrkerska och återställde på 787 års kyrkomöte
i Nicaea bild-dyrkan. 790 tvangs hon af de armeniska
legoknektarna att afstå makten till sin son, som sedan
blef ett mål för hennes brinnande hat. På samma gång
hon sökte göra sonen impopulär, genom att utsprida
falska rykten om honom, innästlade hon sig genom
smicker hos honom och förmådde honom att afrätta sina
bästa vänner såsom deltagare uti af henne uppdiktade
sammansvärjningar. Slutligen bländade hon sin son
(797) och styrde i eget namn riket till 802, då hon
störtades och inspärrades i ett kloster, der hon
afled 803.

Irenik (af Grek. eirene, frid), egentl. fridslära,
fridsvetenskap; den gren af den systematiska
teologien, hvars uppgift är att efterspåra de
gemensamma sanningselement, som kunna vara till
finnandes inom olika lärosystem, och derigenom
verka för sammanslutning eller åtminstone ömsesidig
fördragsamhet. Såsom teologisk vetenskapsgren är
ireniken af färskt datum, men alltsedan reformationen
hafva tid efter annan uppstått teologer af en
utprägladt irenisk riktning (Melanchthon, Grotius,
Calixtus, Spener, Leibniz och Schleiermacher).
P. F.

Irer, den angelsachsiska benämningen på Irlands
keltiske innevånare. Jfr Irland.

Ireton [ejrtön], Henry, engelsk general och statsman,
f. 1610, vän och svärson till Oliver Cromwell, var
en af independenternas mest betydande agitatorer
och officerare i den mot konung Karl I uppställda
parlamentshären samt utöfvade näst sin svärfader
största inflytandet på revolutionens gång. Han
var medlem af den utomordentliga domstol, som 1649
fällde dödsdomen öfver Karl I, och lär hafva till
dess verkställande eggat Cromwell, då denne visade
benägenhet för uppskof. Derefter biträdde han Cromwell
vid Irlands underkufvande och blef ståthållare
("lord-deputy") på ön, der han styrde med "jern och
blod" samt just var färdig att eröfra motståndets
sista bålverk, Limerick, då han dog, d. 26 Nov. 1651.

Irgis, Stora (R. Velikaja Irgis), biflod från
v. till Volga, upprinner på Obsjtjei-syrt i ryska
guvern. Samara, har hufvudsakligen sydvestligt lopp,
blifver segelbar vid Nikolajevsk och faller ut i
Volga midt emot Volsk. Längd omkr. 900 km.

Irj. Se Eurotas.

Iriarte, Ignacio, spansk målare, f. 1620, d. 1685,
tillhörde skolan i Sevilla och studerade under Herrera
el Viejo. Då han ansåg sig ej hafva förmåga nog till
historiska bilder och figurer, inskränkte han sig
till landskapsmålning, hvari han tog Murillo till
förebild. I sjelfva verket var han mera dekoratör
än egentlig landskapsmålare, ehuru Murillo om
honom sade, att hans taflor vittnade om "gudomlig
inspiration". Naturskildringar i modern mening äro
de icke, men de egde dock för sin tid betydelse,
och Murillo skall stundom hafva utfört historiskt
staffage till dem. I. var för öfrigt en bland
grundläggarna af konstakademien i Sevilla (1660).
C. R. N.

Iriarte (Yriarte). 1. Juan de I., spansk
filolog, f. 1702, d. 1771, blef 1732 bibliotekarie
vid k. biblioteket i Madrid och 1742 tolk i
utrikesministeriet. Hans förnämsta verk äro en icke
fullbordad katalog öfver grekiska handskrifter i det
kungl. biblioteket (1769) och en latinsk grammatik,
som utgafs först efter hans död. Han efterlemnade
dessutom några latinska episka dikter samt
latinska och spanska epigram och ordspråkssamlingar
(refranes), hvilka tillsammans utgåfvos under titeln
Obras sueltas (2 bd, 1774). – 2. Tomas de I., spansk
skald, den förres brorson, f. 1750. d. 1791 såsom
arkivarie i krigsministeriet, utgaf redan 1770,
under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:26 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free