Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland, ett med Storbritannien förenadt konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
okunniga i läsning. 1845 inrättades
s. k. nationalskolor, i hvilka konfessionel
religionsundervisning skulle vara utesluten. 1880
funnos 7,590 sådana skolor, hvilka besöktes af
1,083,020 lärjungar. Vid census 1871 räknade man
9,495 elementarskolor, 574 högre skolor samt 13
universitet och colleges, deribland i Dublin Trinity
college (stiftadt 1591), Royal university (grundadt
1880), det enda universitet i I., i hvilket alla grader
stå öppna för qvinnor, och katolska universitetet,
grundadt 1854 och uppehållet uteslutande af
frivilliga bidrag, samt College of science (stiftadt
1867), med afdelningar för bergsbruk, åkerbruk,
ingeniörvetenskap och manufakturer. Af de 1868
införda industriskolorna funnos 1879 52, med nära
5,000 lärjungar.
Religion. Med afseende på de olika konfessionerna
räknade man 1881: 3,951,888 katoliker (76,6
proc.), 635,670 episkopaler (12,3 proc.), 485,503
presbyterianer (9,4 proc.), 47,669 metodister (0,9
proc.) och 39,109 andra dissenter (0,8 proc.),
deribland 453 judar. De kyrkliga förhållandena
omgestaltades fullständigt genom irländska kyrkobillen
af 1869 (gällande fr. o. m. 1871), genom hvilken
den episkopala kyrkan i I. upphörde att vara
statskyrka och hennes förmögenhet indrogs till
staten. I spetsen för den nuvarande s. k. irländska
kyrkan stå 2 ärkebiskopar (i Armagh och Dublin)
samt 10 biskopar. Synoden (Representative church
body) består af biskoparnas hus (12 medlemmar)
och representanternas hus (208 prester och 416
lekmän). Den romersk-katolska kyrkan lyder
under 4 ärkebiskopar (i Dublin, Armagh, Cashel och
Emly samt Tuam) och 24 biskopar samt räknar 1,084
församlingar. Den katolska läroanstalten för bildande
af prestmän är Maynooth college, som af de indragna
kyrkogodsen erhöll 6,7 mill. kr. Den presbyterianska
kyrkan omfattar 36 presbyterier (stift) och nära
600 kongregationer. Hon har två prestseminarier,
Magee college i Londonderry och Presbyterian college
i Belfast. – Fattigväsendet är ordnadt på samma sätt
som i England. Landet är indeladt i 163 fattigdistrikt
(unions). 1880 voro 367,354 pers. intagna i fattighus
och 181,778 åtnjöto eljest understöd; kostnaden derför
uppgick till 16,7 mill. kr. För upprätthållande
af den allmänna säkerheten finnes en militäriskt
ordnad och väpnad polisstyrka (constabulary) af
omkr. 12,000 man. – I:s vapen, en gyllene harpa med
silfversträngar i blått fält, intager nedre högra
fältet i Storbritanniens och Irlands vapen.
I:s historia. I., som i olikhet med vestra Europas
öfriga land aldrig eröfrades af romarefolket,
framträder först då på historiens skådeplats, när
innevånarna, irerna, hvilka hörde till den keltiska
stammen, antogo kristendomen. Under loppet af 5:te
årh. omvändes större delen af irerna till kristendomen
af missionärer från Britannien och Gallien, bland
hvilka S:t Patrick, I:s apostel och skyddshelgon, var
den verksammaste. Snart reste sig på den bördiga ön
en mängd kyrkor och kloster, hvilka blefvo fromhetens
och lärdomens tillflyktsorter under
de närmast följande barbariska seklen, då
folkvandringens vågor voro nära att bortspola den
romerska civilisationen. I:s andlige på denna tid
utmärkte sig i bokliga studier, byggnadskonst,
miniatyrmålning, metallarbeten och musik, och
irländska missionärer togo en stor och ärofull
andel i de germanska folkens omvändelse till
kristendomen. Men denna för sin tid höga odling
var inskränkt hufvudsakligen till klostren och de
andlige. Folket var obildadt, grymt, hämdlystet och
utan sinne för laglig ordning. Det var splittradt
i en mängd claner (se d. o.) l. stammar, som
nästan ständigt lågo i fejd med hvarandra. Ingen
öfverkonung förmådde undertrycka clanväsendet och
hopsmälta landet till ett enda starkt rike. Denna
förderfliga splittring förvärrades ytterligare af de
skandinaviska vikingarna, hvilkas flottor alltifrån
812 oupphörligt hemsökte den rika öns kuster, tills
slutligen omkr. 852 norska konungariken stiftades i
Dublin, Waterford och Limerick. Nordmännen, som af
irerna kallades gaill (främlingar), lochlannoch
(de vid sjöarna eller fjordarna boende) eller
"östmän", bioehöllo sig sedan i flere århundraden
på I. Först i början af 12:te årh. lyckades irerna
fullkomligt frigöra sig från nordmännens ok, men
redan i samma sekel fattade engelsmännen fast fot på
ön. Ett förberedande steg dertill togs redan 1155,
då påfve Hadrianus IV, som var af engelsk börd,
"skänkte" I. åt Englands konung Henrik II. Politiska
omständigheter hindrade emellertid Henrik att
verkställa sina eröfringsplaner mot I., tills
1167 en af öns småkonungar, Dermod Mac Murragh,
konung af Leinster, vid engelska hofvet sökte hjelp
mot sina upproriska undersåtar. Henrik II lät två
af sina baroner, Fitzstephen och Fitzgerald, med
väpnadt följe segla öfver till I. 1169. Dermod
återfick med deras hjelp en del af sitt rike, men
måste erkänna Henrik som länsherre. Engelsmännen
stannade emellertid qvar på ön för att kriga och
göra eröfringar för egen räkning; och sedan grefve
Richard de Clare, kallad Strongbow, bemäktigat sig
Waterford och Dublin, infann sig Henrik II sjelf med
400 riddare och 4,000 andra stridsmän 1172 på I. för
att fullborda öns eröfring. Dock lyckades det Henrik
endast att göra sig till verklig herre öfver östra och
sydöstra delen af landet, hvaremot de vestra och norra
trakterna (Connaught och Ulster) fortfarande under
hela medeltiden styrdes af inhemska småkonungar och
höfdingar, som blott till namnet voro den engelske
konungens vasaller. Efter hand kommo allt flere
engelsmän öfver till den engelska delen af I., der
engelsk lag och rätt småningom fullkomligt utträngde
de gamla iriska (brehonska) rättssedvänjorna. De,
som innehade styrelsen öfver den engelska delen af I.,
gjorde allt för att åstadkomma ständig skilsmässa och
fiendskap mellan engelsmän och irer, bl. a. genom
att vid stränga straff förbjuda äktenskap emellan
dem. Liksom i moderlandet utbildades äfven i den
engelska kolonien på I. ett parlament (omtaladt första
gången 1295) med öfverhus och underhus, hvilket
dock var underkastadt kontroll af moderlandets
parlament. Enligt en under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
