Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland, ett med Storbritannien förenadt konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståthållaren Poynings 1495 utfärdad och efter honom
benämnd lag fick ingen bill framläggas för någotdera
af det irländska parlamentets hus, förrän den blifvit
pröfvad och gillad af Privy council (hemliga rådet)
i England, och hvarje sålunda pröfvad och godkänd bill
skulle antingen utan någon förändring antagas eller
förkastas. Trots dylika lagstiftningsåtgärder var
emellertid under 14:de och 15:de årh. det engelska
väldet på I. uti nästan ständigt aftagande. Henrik
VII:s (1485-1509) irländska besittningar utgjordes
endast af grefskapen Dublin och Louth, några delar af
Meath och Kildare samt några hamnar utefter kusten. De
engelska nybyggarna i de andra delarna af I. hade
blandat sig med infödingarna, antagit deras lagar
och lefnadssätt samt blifvit "mer irländska än irerna
sjelfva". Först under 16:de årh. började det engelska
väldet på I. åter göra framsteg. Under Henrik VIII,
som 1542 genom en akt af irländska parlamentet
erhöll titeln "konung af I.", förmåddes flere af
öns infödde furstar och höfdingar att underkasta
sig. Drottning Elisabets ståthållare, Sir Henry
Sidney och Sir John Perrot, sökte höja I. genom att
der införa den anglikanska statskyrkan samt engelsk
civilisation, i hvilken afsigt äfven universitetet i
Dublin stiftades. Icke dess mindre företogo de iriska
höfdingarna oupphörliga uppror mot Elisabet och hennes
ståthållare, hvilka uppror 1595 urartade till ett
allmänt, af Spanien understödt och af Hugh 0’Neill,
grefve af Tyrone, ledt krig mot England. Förgäfves
sändes 1599 drottning Elisabets gunstling, earlen af
Essex, med en stor här att bekämpa upproret. Först när
spaniorerna, till följd af lord Mountjoys afgörande
seger vid Kinsale d. 24 Dec. 1601, lemnat I (1602),
måste 0’Neill underkasta sig; och några veckor före
drottning Elisabets död (1603) fullbordade Mountjoy
I:s eröfring. Från denna tid skipade engelska
domare, efter engelsk lag, rätt i alla delar af L,
och man började då konfiskera infödingarnas gods,
hvilka till stor del fördelades mellan engelska
kolonister. De fortsatta egendomskonfiskationerna,
rashatet mellan de engelska kolonisterna och de
keltiska urinnevånarna, religionshatet mellan de
protestantiska engelsmännen och de vid den katolska
religionen fasthängande irerna, eggelser från utlandet
samt de förhoppningar, hvilka den mellan Karl I
och hans parlament rådande fientligheten väckte,
alla dessa omständigheter förmådde en ättling af
Leinsters forna höfdingar, Roger More, att d. 23
Okt. 1641 börja ett fruktansvärdt uppror, i spetsen
för hvilket två iriska konungaättlingar, Phelim
0’Neill och lord Maguire, ställdes. Detta uppror,
"det irländska blodbadet" kalladt, kostade Öfver
40,000 protestantiska engelsmän lifvet och skakade
det engelska herraväldets grundvalar. Men efter
Karl I:s af rättning, 1649, utnämnde det engelska
parlamentet Cromwell till I:s ståthållare. Inom
några få månader underkufvade Cromwell och hans måg
general Ireton det upproriska I. så, som det aldrig
förut blifvit underkufvadt. Cromwell beslöt att göra
slut på denna strid stammar och religioner emellan,
hvilken så länge sönderslitit ön, genom att göra den
engelsk-protestantiska befolkningen till den afgjordt
herskande. För detta ändamål gaf han lösa tyglar åt
sina puritanska soldaters vilda fanatism, dref många
tusen irländare, som undgått hans svärd, i landsflykt
till kontinenten, inskeppade omkr. 9,000 till
Vestindien och fyllde de sålunda ledigblifna trakterna
med kolonister af engelskt blod och kalvinistisk
tro. Då Cromwell 1650 lemnade I., fortsattes hans verk
af Ireton. Efter restaurationen (1660) gaf Karl II
de katolske irländarna tillbaka 1/4 af de egendomar,
som Cromwell och Ireton konfiskerat, samt gjorde ett
slut på religionsförföljelsen. Karls broder Jakob II
ställde sig helt och hållet på katolikernas sida och
utnämnde en katolik, earlen af Tyrconnel, till I:s
ståthållare. Då Jakob II för sin katolska fanatism och
sitt tyranni afsattes af sina engelska undersåtar,
och Vilhelm af Oranien uppsattes på Englands tron,
förklarade sig de katolska irländarna för Jakob
och mot Vilhelm. Katolikerna på I. kastade sig 1689
öfver öns protestantiska och engelska befolkning,
som var nära att alldeles duka under. Jakob II kom
sjelf öfver till I. med franska hjelptrupper för att
alldeles tillintetgöra protestantismen på ön. Men
Vilhelm III:s segrar, vid Boynefloden 1690 och vid
Aghrim 1691, bragte åter I. under Englands välde. Nu
företogos nya konfiskationer, många tusen katolska
irländare flydde ur landet, och strafflagarnas
dystra, långvariga tidehvarf tog sin början. I:s
katoliker beröfvades efter hand, under Vilhelm III:s,
Annas, Georg I:s och Georg II:s tid, alla borgerliga
rättigheter. De förlorade såväl valbarhet som valrätt
till parlamentet och uteslötos från korporationerna,
fredsdomarebefattningen, advokatståndet, domarekåren,
äfvensom från de stora juryerna. De kunde ej blifva
sheriffer eller sollicitors (allmänna åklagare)
eller ens skogvaktare eller poliskonstaplar. De
fingo icke innehafva några vapen och voro uteslutna
från armén och flottan. De kunde ej ens ega en häst
af mer än fem pd st. värde, och hvarje protestant
kunde mot erläggande af denna summa tillegna sig sin
katolska grannes jagt- eller vagnshäst. Katoliken
var utesluten från universitetet och fick ej, vid
äfventyr af straff, hålla skola, tjenstgöra vid en
sådan eller såsom enskild lärare eller sända sina
barn att uppfostras utomlands. En belöning af tio
pd st. utsattes för den, som upptäckte en papistisk
skolmästare. Lagen uppställde för katolikerna valet
mellan fullständig och tvungen okunnighet eller
en uppfostran, som undergräfde deras tro. Ingen
katolsk yrkesidkare fick hafva mer än två biträden,
utom i linneindustrien. De stora konfiskeringarna
under Elisabet, Jakob I, Cromwell och Vilhelm III
hade mycket bidragit att bringa I:s mesta jord
i protestanters händer. Strafflagarna fortsatte
verket. Ingen katolik fick köpa jord eller ärfva
eller mottaga sådan som gåfva af protestanter eller
innehafva arrenden på längre tid än 31 år eller
något arrende på sådana vilkor att nettovinsten deraf
uppgick till mer än 1/3 af arrendesumman. Om en katolsk
arrendator genom skicklighet eller flit så ökade
sin inkomst, att den öfverskred detta förhållande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
