Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland, ett med Storbritannien förenadt konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ej genast gjorde en motsvarande tillökning
i arrendebeloppet, öfvergick hans gård till den
första bästa protestant, som upptäckte och angaf
förhållandet. Strafflagarna gingo således ut på
att göra katolikerna fattiga och hålla dem qvar
i fattigdom samt att hos dem tillintetgöra hvarje
frö till företagsamhet. Klass-skilnaden gjordes så
skarp som möjligt, och ingenting underläts för att
underhålla och förbittra den. Hvarje protestant,
som gifte sig med en katolik eller lät sina barn
uppfostras som katoliker, var underkastad alla de
inskränkningar i rättigheter, som strafflagarna
stadfäste. Hvarje protestantisk qvinna, som egde
fast egendom på landet, förlorade genast sin egendom,
om hon gifte sig med en katolik, och hennes rätt
öfvergick på närmaste protestantiska arfving. En 1746
utfärdad strafflag stadgade, att hvarje vigsel, som
af en katolsk prest förrättades mellan en katolik
och en protestant, skulle vara ogiltig, och att
den tjenstförrättande presten skulle hängas. Andra
strafflagar afsågo att utså tvedrägt och olydnad i
katolikernas hem. Om en katoliks äldste son afföll
från katolicismen, ärfde han sin fars hela egendom,
och fadern fick då ej sälja, inteckna eller på annat
sätt förfoga öfver sin egendom, utan egde endast
draga inkomsten af densamma under sin lifstid. Om en
katoliks hustru ändrade religion, var hon med detsamma
befriad från sin mans välde, och kanslern egde att åt
henne anslå en viss del af hennes mans egendom. Om
något katolskt barn, huru litet det än måtte vara,
förklarade sig för protestant, togs det genast ur
faderns vård. Ingen katolik kunde vara förmyndare
för ett barn; den döende katoliken visste således,
att hans barn måste komma under förmynderskap af en
protestant, och enligt en 1704 utfärdad strafflag
var denne uttryckligen anbefalld att "använda sin
yttersta omsorg på ett sådant barns uppfostrande i den
protestantiska religionen". Mer än allt annat bidrogo
strafflagarna, som t. o. m. engelska historieskrifvare
(t. ex. Hallam) ansett stridande mot rättvisa,
mensklighet och en sund politik, att göra de irländska
katolikerna till Englands fanatiska fiender. Och från
fäderna hafva hat och raseri gått i arf till sönerna
och ättlingarna allt intill våra dagar.
Först 1778 började strafflagarna mildras. 1782
upphäfde engelska parlamentet "Poynings’ lag", och
s. å. mildrades strafflagarna ytterligare. Det var
till stor del den nord-amerikanska revolutionen, som
förmådde engelsmännen till dessa eftergifter. Men ännu
större inflytande utöfvade den franska revolutionen
på irländarna. Hemliga sammansvärjningar med
upproriska syften, t. ex. whiteboys (1760),
hearts of oak (1763), rightboys (1786) m. fl.,
hade redan förut förekommit bland den förtryckta
irländska befolkningen. Under inflytande af de
franska idéerna bildade sig 1791 i Dublin en ny
hemlig förening, som antog namnet United irishmen
("förenade irländare") och hade till ändamål att
genom en revolution förvandla I. till en sjelfständig
republik. Engelska parlamentet sökte besvärja stormen
genom att 1792-93 afskaffa flertalet af de mest
tryckande strafflagarna. Men
jäsningen fortfor och utbröt i Maj 1798 i öppet
uppror, som dock under sommarens lopp kufvades
af de engelska trupperna efter fruktansvärd
blodsutgjutelse. Knappt var upproret undertryckt,
förrän en fransk eskader landsatte general Humbert
med 1,100 man (Aug. 1798). Men efter åtskilliga
strider tvangs den franska truppen att kapitulera,
och andra af fransmännen gjorda försök att landsätta
trupper på I:s kust omintetgjordes af de vaksamma
engelska flottorna. Den fara, hvari det engelska
väldet på I. sväfvat, hade emellertid hos den
engelska regeringen väckt tanken att knyta bandet
mellan England och I. fastare. William Pitts energi
och statsmannakonst bragte, trots alla hinder,
denna tanke till utförande. Den 26 Maj 1800 antog
irländska parlamentet lagen om en "union mellan
Storbritannien och Irland". Genom denna union
afskaffades det irländska parlamentet, hvaremot
I. fick rättighet att i det britiska öfverhuset
representeras af 4 protestantiska biskopar och 28
verldsliga peerer samt i det britiska underhuset
af 100, af grefskap, städer och köpingar valda,
deputerade; vidare skulle irländarna efter den tiden
åtnjuta samma fri- och rättigheter som engelsmännen,
och handeln mellan de båda folken frigjordes
från alla fjettrar. Nästa vigtiga steg till I:s
upphjelpande togs 1829, då britiska parlamentet,
hufvudsakligen till följd af irländarnas häftiga, af
advokaten Daniel 0’Connel mästerligt ledda agitation,
antog lagen om katolikernas emancipation, hvarigenom
katolikerna (på Irland då 5 1/2 mill.) fingo rätt att
sitta i parlamentet samt bekläda statens ämbeten. En
annan vigtig reform genomdrefs i Juli 1832, då, i
sammanhang med den stora engelska parlamentsreformen,
en irländsk reformbill antogs.
Men om engelsmännen hoppats, att den stora eftergift,
som katolikernas emancipation innebar, skulle vara
tillräcklig för att återställa lugnet på I., hade de
högligen misstagit sig. Det visade sig snart, att
irländarnas missnöje haft lika mycket en nationel
och social som en religiös grund. De rika godsegare
af engelsk börd, hvilka större delen af I:s jord
tillhörde, tillbragte vanligen sin mesta tid utom
I:s gränser samt utarrenderade sina egendomar
till den mestbjudande, hvarefter de stora
arrendatorerna utminuterade jorden, ofta till oskäligt
pris, åt den fattiga, jordbrukande mängden. Ju mer
folkmängden växte, dess ohyggligare blef eländet,
dess oftare återkom hungersnöden på den af naturen
så välsignade ön, och dess hatfullare och farligare
blef folkets sinnesstämning. Och folkmängden
ökades med en nästan förfärande hastighet. År 1803
utgjorde den 5,356,594, men hade 1845 stigit till
8,295,061. Denna utfattiga, af potates lefvande och
hvarje sommar, då potatesförrådet brukade taga slut,
af hungersnöd hotade befolkning måste icke blott utan
något bidrag från staten aflöna sina egna katolska
prester, utan dessutom bidraga till det rikt aflönade
anglikanska presterskapets underhåll. Stödd på det
vilda, lidelsefulla hat, som dessa missförhållanden
framkallade hos de irländska katolikerna, arbetade
den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
