Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 819-820 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isberg - Isberg, Helena Sofia - Isbjörnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ismassor. De utgöra afskilda delar af redan förut i
stycken sönderbrutna "is-strömmar" (se Inlandsis),
som från polarlandens inlandsis nedskjuta ända till
och under hafsytan samt utmynna i bottnen af djupa
fjordar. Isbergen bestå således icke af på hafvet
bildad platt drifis, packis, isfält m. m. Många
isberg resa sig, dels platåformigt, dels med klippiga
taggar och spetsar, 50, ja kanske 100 m. öfver
vattenytan och ega en motsvarande omkrets. De kunna
således, hvad storleken beträffar, med skäl benämnas
"berg". Ändock utgör den ofvan vattnet synliga delen
endast ungefär 1/7 af isblockets hela massa, ty till
följd af isens jämförelsevis stora tyngd i förhållande
till hafsvattnet är den ojämförligt största delen
nedsjunken uti detta. Sålunda djupt nedsänkta i
hafvet, drifva isbergen länge fram och tillbaka eller
föras genom hafsströmmar till varmare breddgrader,
der de småningom smälta, ej sällan först flere hundra
mil från sin utgångspunkt. Enligt A. E. Nordenskiöld
utskjuta sådana ofantliga isblock i norra polarhafvet
endast från Grönlands och Frans Josefs lands
inlandsisar. Från Baffins vik genom Davis’ sund
komma sådana isberg ända ned till Newfoundland,
på hvars bankar de ej sällan stranda. Till och
med vid Azorerna hafva dylika iakttagits. I södra
polarhafvet har man träffat isberg ända upp till
Goda Hoppsudden. – Från de verkliga isbergen skiljer
Nordenskiöld s. k. glacier-isblock, d. v. s. sådana,
som hafva mindre storlek (endast undantagsvis mera
än 10 m. höjd öfver vattenytan) och som nedfalla
från eller uppkomma genom "kalfning" af glacierer,
hvilka med ett rakt och jämnhögt bräm skjuta ut i
hafvet, t. ex. flerestädes vid Spetsbergens kuster
och troligen äfven vid Novaja Semljas. Somligstädes
kan isströmmarnas och glacierernas is skjuta långt
ut från land under vattnet, åtföljande bottnen. Då
slutligen vattnets bärande eller lyftande kraft
med ökadt djup blir större än isens hållfasthet,
lösbrytes och uppflyter en större eller mindre del
af den förut sammanhängande istungan (se fig.). Såväl



vid dessa tillfällen som då ismassor verkligen
nedfalla i hafvet, uppstår en svallning i vattnet,
hvilken stundom kan blifva olycksbringande för
fartyg, som befinna sig i närheten. Isbergen och
glacier-isblocken innesluta stundom uti sig eller bära
med sig stenar och klippblock från sina ursprungliga
landplatser. Detta stenmaterial frigöres, alltefter
som isen smälter, och afsattes på hafsbottnen,
öfver hvilken isbergen drifva fram, eller aflastas
på platser, der de grundstöta. Många, måhända de
flesta af de inom Skandinavien och Nord-Tyskland
o. s. v. spridda s. k. "flyttblocken" (se d. o.) hafva
under den s. k. istiden blifvit på inlandsisens och
glacierernas ryggar burna till sina nuvarande platser,
men många finnas dock,

hvilkas förekomst man icke kan förklara annat
än genom antagande af transport på flytande
isberg. – Till följd af sin ofantliga storlek
utveckla isbergen en betydlig kraft, då de, en
gång satta i rörelse, möta något hinder. Skrida
de fram längs en långgrund hafsbotten, eller
stöta de på grund, blifva der befintliga lerlager
veckade, sammantryckta eller hopknådade, grusmassor
sammanskjutna i hopar eller vallar; t. o. m. sjelfva
klippan sönderbrytes. Isbergen äro således icke utan
en ganska stor geologisk betydelse. I afseende på
storlek m. m. äro de i reseskildringar förekommande
beskrifningarna på isberg ej sällan öfverdrifna.
E. E.

Isberg, Helena Sofia, träsniderska, föddes å
Knutingarp (Säby socken, Jönköpings län) d. 28
Febr. 1819. Hennes namn blef först kändt, då
ett af henne snidadt piphufvud, förevisadt vid
slöjdutställningen i Stockholm 1847, väckte allmän
uppmärksamhet för den stora konstfärdighet det
förrådde. I. hade ej åtnjutit någon undervisning,
om ej möjligen af sin fader, som var svarfvare
i Motala. Flere framstående personer intresserade
sig nu för utbildningen af hennes ovanliga anlag,
bland dem i synnerhet professor Qvarnström. Den unga
qvinnan förmåddes dock af kärlek till sin moder,
som ej ville flytta till Stockholm, att afsäga
sig de förmånliga och hedrande anbud, som gjordes
henne. Hon fortfor sedan att från sin undangömda
vrå utsända det ena utmärkta arbetet efter det
andra. Bland hennes verk må i synnerhet nämnas ett
i trä skuret cigarretui, prydt med ett Napoleon I:s
triumftåg (på verldsutställningen i London 1862),
samt en dryckeskanna i masurbjörk, som i löfverk och
arabesker har medaljonger med scener ur Napoleon I:s
historia. Äfven en mängd mindre sniderier lemnade den
flitiga konstnärinnans verkstad, alla utmärkta för
arbetets renhet, en liflig fantasi och en förvånande
riktighet äfven i figurframställningarna. I. afled
i Motala d. 21 Maj 1875. -m.

Isbjörnen, Ursus maritimus, zool., hör till
björnfamiljen (Ursidae) inom rofdjurens ordning och
däggdjurens klass. Fotsulorna äro, med undantag af
några små nakna trampknölar, tätt hårbevuxna. Hufvudet
har låg och föga öfver nosen upphöjd panna; öronen
äro mycket små och korthåriga, halsen tämligen
lång, svansen tydlig, ehuru mycket kort, och färgen
hvit eller gulhvit. Kroppslängden stiger till 2,5
m. och höjden öfver skuldrorna till ungefär hälften
så mycket. Isbjörnen förekommer i Gamla och Nya
verldens nordligaste delar, så långt åt norr man
kunnat framtränga. Någon enda gång kommer han med
drifis till Norges kuster. Han vistas ständigt i
närheten af hafvet eller på hafsisen, i allmänhet på
sådana ställen, der god tillgång finnes på själar,
hvilka utgöra hans förnämsta föda; han föraktar
dock icke annan näring ur djurriket och tillgriper
stundom växtämnen, fastän i mycket mindre grad än
landtbjörnen. Ehuru han är utomordentligt stark,
anfaller han dock sällan menniskan, såvida han icke
pinas af hunger eller retas. Sitt rof bemäktigar
han sig med några få språng, efter att hafva smugit
sig nära intill detsamma; han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>