Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isidoros från Miletos - Isidorus af Sevilla (Hispalensis) - Isie, Lilla - Isis (mytologi) - Isis (flod) - Isjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggnad, nämligen förbindelsen mellan kupolens
cirkelrunda basis och ett qvadratiskt
bottenplan medelst de trehörniga, af
cirkelbågar begränsade, sferiska hvalfytor,
som kallas svicklar (pendentiver).
C. R. N.
Isidorus af Sevilla (I. Hispalensis), spansk biskop,
en af den tidigare medeltidens yppersta lärde,
f. omkr. 560, härstammade från en ansedd romersk
familj och blef efter föräldrarnas frånfälle
uppfostrad hos sin äldre broder Leander, som
var biskop af Sevilla. Efter en i studier tillbragt
ungdom efterträdde han, sannolikt år 600, sin broder
i biskopsämbetet. Död 636. I. tog verksam del i alla
den vestgotiska kyrkans vigtigare angelägenheter
(i Spanien herskade vid denna tid vestgoterna),
ifrade för prestbildningens höjande och bekämpade
återstoderna af arianismen; men ojämförligt vigtigare
är hans literära verksamhet. Han var en kompilator med
oerhörd arbetsförmåga och behandlade med förvånande
mångkunnighet i en mängd skrifter språkliga,
historiska, arkeologiska, dogmatiska, moraliska och
asketiska ämnen. Genom sin omfattande beläsenhet
och stora samlareflit räddade han ett värdefullt
kunskapsmaterial undan glömska och gjorde sig väl
förtjent af efterverldens tacksamhet. Af I:s skrifter
må anföras: Officiorum libri II (som vanligen kallas
De officiis ecclesiasticis), af vigt företrädesvis
för den kyrkliga arkeologien, De natura rerum liber
I, den tidens naturlära i sammandrag, De numeris
liber I, af betydelse för talsymbolikens historia,
Sententiarum de summo bono libri III, I:s teologiska
hufvudarbete, Chronicorum a principio mundi usque
ad tempus suum liber I, en kortfattad verldshistoria
från verldens skapelse till år 616, Historia gothorum,
vandalorum et suevorum, nämnda folks historia från
äldsta tider till år 626, samt Etymologiae sive
Origines (utg. af Becker 1857), en i 20 böcker
indelad ordbok och realencyklopedi, som trots all
ytlighet och kritiklöshet är ett arbete af verklig
kulturhistorisk betydelse. I:s samlade verk utgåfvos
1797-1803 i 7 bd. – De s. k. psevdo-isidoriska
dekretalen äro icke författade af I.
P. F.
Isie, Lilla I., socken i Malmöhus län, Vemmenhögs
härad. Arealen 893 har. 912 innev. (1882). Annex till
Östra Torp, Lunds stift, Vemmenhögs kontrakt.
Isis, Egypt. mytol., de gamle egypternas förnämsta
qvinliga gudomlighet. I. är i myterna städse
oskiljaktigt förbunden med Osiris, som var hennes
broder och tillika hennes gemål, och åt hvilken hon
födde sonen Horus. Denna triad af gudar dyrkades
tidigast i This-Abydos, egypternas förnämsta stad,
innan Menes anlade Memfis. Huruvida Osiris-myten
(jfr Egypten, sp. 220) till sin ursprungliga kärna
är historisk och återspeglar den nationella striden
mellan egypterna och de sedan urgammal tid i nordöstra
Egypten bosatta semiterna, är ej ännu utredt. I alla
händelser inlades i de nämnda lokalgudomligheterna de
väsentligaste dragen af egypternas naturreligion. När
då Osiris gjordes liktydig med solen, blef
I. morgonrodnadens gudinna. (Om I:s färder för
att söka
sin makes qvarlefvor se Osiris.) Hon fattades i
det hela som den moderliga, födande principen gent
emot den aflande. När Nilfloden förkroppsligades
i Osiris, framstod I. som det af Nilen befruktade,
bördiga Nillandet; när I. sörjer sin makes död, är
det jorden, som trängtar efter vatten. Hufvudsakligen
i denna egenskap, såsom jordens, fruktbarhetens
gudinna, dyrkades hon sedan. Odlandet af hvete, korn
och lin tillskrefs hennes tillskyndan. Till följd
af inflytanden från den syriska stjerndyrkan blef
I. äfven mån-gudinna. Småningom blef hennes väsende
alltmer mångsidigt och omfattande. Efter Alexandrias
grundläggande ansågs hon som hafvets och skeppsfartens
herskarinna; hon kom att dyrkas såsom den, hvilken
ordnade det sedliga lifvet, stiftade lagar, grundade
stater och upprätthöll religionen. Hon anropades som
äktenskapets gudinna, men i hennes namn gaf man äfven
lösa tyglar åt den sinliga lustan. Dessutom var hon
hämdens gudinna, menedares Nemesis. Såsom jordgudinna
delade hon med Osiris makten öfver själarna i
underjorden. De ny-pytagoreiska filosoferna tydde
I:s väsende såsom verldens grundsubstans, ur-natten,
hvarur allt födes. Hufvudsätet för Isis’ dyrkan
var Memfis. På File fanns Isis-kult med präktiga
tempel. I Sais hade hon sitt största tempel med den
berömda kolossalstoden, helt och hållet öfverhöljd
af en vidt utbredd slöja af sten och med inskriften:
"jag är det, som var, som är och som skall vara;
ingen dödlig har lyft min slöja". Från Alexander
den stores tid utbreddes Isis-kulten genom de
ptolemeiska konungarna till alla grekiska land. På
Sullas tid öfverfördes den till Rom, men der måste
Isistemplen alltsom oftast stängas, derför att de
blefvo skådeplatsen för vilda utsväfningar. Under
kejsaretiden vann gudinnans kult åter i anseende,
och t. o. m. kejsare, såsom Domitianus, Commodus och
Caracalla, blefvo hennes prester, Ända in i Germanien
har man funnit spår af Isis-dyrkan. – Kon var, såsom
moderskärlekens sinnebild, helgad åt I. Vanligen
afbildades I. med kohufvud, mellan hvars horn satt
en månskifva, eller hade hon öfver hjessän en tron
(hennes hieroglyfiska namntecken) eller en lotus,
samt i handen ett sistrum (skallra, hvarmed hon
förjagade Tyfon). Ofta framställdes hon gifvande di
åt Horus, eller med en mängd qvinnobröst öfver hela
kroppen (Isis fructifera). Med I. nära beslägtade
gudomligheter äro Hathor, Neith och Saechet.
Isis [ejsis], namn på floden Thames’ öfre lopp,
ofvanför Oxford.
Isjakt, farkost försedd med segel för färd på
is, består vanligen af tre i form af en triangel
hopbultade grofva plankor, hvilka antingen äro lika
långa, så att triangeln blir liksidig, eller af
hvilka den främre är något kortare, så att triangeln
blir likbent. Spetsen utgör jaktens akter och basen
fören. Under sidoplankornas föreningspunkter med
förplankan fastskrufvas starka skridskojern och
under sidoplankornas förening (i triangelns spets)
ett dylikt jern, fäst vid en rörlig axel, som genomgår
plankorna, och hvilket sistnämnda jern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
