Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isla, José Francisco de - Isla grande. Se Chiloë - Islam, Arab., Muhammeds religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alias Zotes, hvars 1:sta del utkom 1758 med det
psevdonyma författarenamnet Francisco Lobon de Salazar
och genom den bitande qvickhet, hvarmed det spanska
presterskapets då rådande predikomanér gisslades i
hufvudpersonens uppträdande såsom en predikstolens
Don Quijote, till den grad retade de andlige, att
boken 1760 blef af inqvisitionen förbjuden. 2:dra
delen kunde I. utgifva först i Bologna 1770 (med
"Campazas" såsom uppgiften tryckort). En 3:dje del
har tillkommit i senare upplagor (1805, 1813, 1824
o. s. v.). I. lemnade äfven åtskilliga öfversättningar
af franska arbeten, bl. a. en öfversättning af "Gil
Bias", hvilken utkom efter hans död och väckte mycket
uppseende genom I:s tilltagsna, af den nyare kritiken
underkända försök att beröfva Le Sage det ursprungliga
författareskapet och i stället tillerkänna det
åt en spanior, hvars originalmanuskript Le Sage
skulle hafva fått i sin ego. Likaledes efter I: s
död utkommo hans Cartas familiares (6 bd, 1790),
Sermones (6 bd, 1796) och en samling af hans öfriga
literära qvarlåtenskap under titeln Rebusco de obras
literarias (1797).
Isla grande. Se Chiloe.
Islam, Arab., Muhammeds religion. Ordet "islam"
betyder egentl. (frälsning genom) fullständig
undergifvenhet för Guds vilja. – I Arabien hade
af gammalt herskat den för de flesta semitiska
folk gemensamma stjernkulten, en dyrkan af flere
gudaväsenden, som i folkföreställningen förknippades
med de större himlaljusen. I främsta rummet tillbådos
Allah (alilah, "guden"), himmelens och solens gud,
samt Allat, jordens och månens gudinna. Jämte dem
dyrkades Hubal (Saturnus) samt Ussa och Manat, hvilka
likaledes tänktes i förbindelse med månen eller
Venus. Slutligen trodde man äfven på ett obestämdt
antal öcken-andar (dsjin), hvilka fattades som ett
slags lägre, mestadels ondskefulla naturväsenden,
likartade med den nordiska sagans alfer, vättar o. a.
Det frö till dyrkan af en gud, som utan tvifvel
låg i föreställningen om en högste himmelsgud
(Allah), förqväfdes i synnerhet genom de olika
arabstammarnas benägenhet att utköra hvar och en
sin särskilde skyddsgud. I synnerhet led Allahs
dyrkan afbräck, sedan kurejsjiternas stam ryckt till
sig väldet i Mekka och upphöjt sin särskilde gud
Hubal till den förnämste bland de tre hundra sextio
stamgudarna. Redan före Muhammed hade emellertid,
till följd af judiskt inflytande, bildat sig en
sekt, hanifin ("sanna gudsdyrkare"), som förkastade
mångguderiet och betraktade sig som vårdare af
Abrahams enkla tro på en ende Gud. Äfven medlemmar
af Muhammeds familj räknades till denna sekt, som
ej torde hafva varit utan inverkan på den senare
omhvälfningen i tänkesättet. Under sådana förhållanden
föddes Muhammed, i Mekka år 571 e. Kr.
Islams trosläror har Muhammed sjelf nedlagt i Koran
(d. ä. läsning). I motsats till hedendomens splittrade
gudaverld och sedliga förslappning förkunnade han
först och sist tron på Allah som den ende guden och
på den
dom, hvilken denne såsom rättfärdig domare skulle
hålla öfver verlden. Detta var för Muhammed
inbegreppet af den sanna religion, som ledde sitt
upphof från Abraham, "Guds vän". Sjelf betraktade
han sig som "profeternas insegel", återställaren af
denna ursprungliga tro, och sina anhängare kallade
han muslimin (pl. af muslim, "den som fullständigt
underkastar sig Guds vilja"). Redan tidigt gjorde
sig emellertid gällande olika uppfattningar af
hvad profetens lära verkligen innehöll. I mer eller
mindre skarp motsats till de rättrogne, sunniterna
(af sunna, tradition), bildade sig följande sekter:
sjiiter och charidjiter, kort efter Muhammeds död
(632), samt murdjiter, från senare hälften af det
första, och mutasiliter, från förra hälften af det
andra årh. efter Hedjra (622). Sjiiterna (se
d. o.), som hufvudsakligen utbredde sig i Persien,
och charidjiterna ("utträdande"), som räknade sina
medlemmar bland de demokratiskt anlagda öckenaraberna,
voro väsentligen politiska partier, uppkomna under
striderna om kalifatet mellan Ali, Muhammeds svärson,
och omajjaderna. Murdjiterna sökte mildra den hårdhet,
som genom, korans förfärande straffhotelser i förening
med den deterministiska grundåskådningen blef alltmera
utmärkande för islam. Skiljaktigheten mellan dem och
de rättrogna gick emellertid aldrig synnerligen djupt
och ledde icke till verklig kyrkosöndring. Af vida
större betydelse blefvo mutasiliterna (d. ä. de sig
afskiljande, schismatiske). Såsom deras stiftare
uppgifves Vasil Ibn-Ata (omkr. 750). De äro islams
rationalister och hafva i alla vigtigare punkter sökt
bringa den sunnitiska trosläran i öfverensstämmelse
med förnuftets kraf. Under den frisinnade
abbasidiska dynastien blef denna rationalistiska
riktning för en tid herskande i sammanhang med den
arabiska filosofiens korta blomstring vid hofvet
i Bagdad. Och äfven sedan detta parti, till följd
af såväl egna missgrepp som ändrade politiska
förhållanden, måst vika för det strängt ortodoxa,
egde dock mutasiliterna bestånd såsom en vetenskaplig
skola, hvilken slutligen äfven gaf upphof till en
förmedlingsteologi, främst representerad af Asjari
(på 900-talet). – För öfrigt uppstod under de första
århundradena efter Muhammed en mängd korantolkare,
imamer, bland hvilka de s. k. fyra stora imamerna
stiftade hvar sin af den sunnitiska muhammedanismens
fyra ortodoxa ritusformer (se Ibn-Hanbal och Imam).
De gudomliga uppenbarelser, som Muhammed trodde sig
mottaga, upptecknade han, såsom redan är nämndt, i
koran, hvilken sedermera utgafs för en kopia af en i
himmelen befintlig urtext. Såsom dylika kopior – ehuru
ofullständiga och delvis förfalskade – betraktades
emellertid äfven judarnas lag och de kristnas
evangelium. Koran ansågs följaktligen som den enda
trogna afskriften, och det dröjde ej länge, förrän
vördnaden för den heliga boken drefs ända derhän att
den förklarades oskapad, eller m. a. o. delaktig af
den evige Gudens eget väsende. All textkritik, äfven
om den inskränkte sig till de blygsammaste spörsmål
om läsarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
