Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, Arab., Muhammeds religion - Islamitisk (se Islam), muhammedansk - Island, en med särskilda rättigheter utrustad, oskiljaktlig del af den danska staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedeläran i öfrigt förtjena ett ganska högt
erkännande. Deremot har Muhammeds lära hittills
icke visat sig mäktig att uppbära en varaktig
och framåtgående kultur. Det var en tid, då
omständigheterna syntes gynnande härför, då en
frisinnad religiös riktning omhuldades vid kalifernas
hof och studiet af antikens författare framkallade en
literär och vetenskaplig blomstring, men tillfället
gick förloradt, en ljusfientlig auktoritetstro
vann å nyo öfverhanden, och i våra dagar tyckas de
muhammedanska folken försänkta i en dödsbringande
dvala. Tvifvelaktigt är huruvida inom islam sjelf
slumrar en kraft till pånyttfödelse, eller om denna
religion i likhet med mången annan är dömd att lemna
plats för en högre och fullkomligare. I alla händelser
torde dess kamp för tillvaron varda både långvarig
och blodig. P. F.
Islamitisk (se Islam), muhammedansk.
Island, en med särskilda rättigheter utrustad,
oskiljaktig del af den danska staten. – Läge och
storlek. I. är en ö, näst Storbritannien den största
i norra Atlanten, och ligger mellan 63° 24’ och 66°
33’ n. br. samt mellan 13° 22’ och 24° 35’ v. lgd
fr. Greenw. Från östligaste punkten, Gerpir, till
Stat i Norge är 965 km. och från sydspetsen Dyrhólaey
till Skotlands nordvestra kust ungefär lika långt,
hvaremot vestra spetsen Bjargtangi ligger endast
omkring 300 km. från Grönlands östkust. Största
längden, från ö. till v., är omkr. 500 km., största
bredden, i n. och s. (mellan Dalatá och Dyrhólaey),
315 km. Arealen utgör (de I. omgifvande öarna
medtagna) enligt nyaste beräkningar 104,785 qvkm.
Naturbeskaffenhet. Kustbildning. Den södra delen
af kusten, från sydöstra spetsen Austrahorn till
Ölfus-åns utlopp, bildar en tämligen regulier
båge med få mera framspringande uddar och utan
andra inskärningar än de ofta vid flodmynningarna
bildade strandsjöarna ("lón"), hvilka skiljas från
hafvet af smala sand- och grusref. På vestra kusten
är fjärdbildningen deremot stor. Mellan de tre
halföarna Reykjanes, Snæfellsnes och den stora
triangelformiga halfö i n. v., hvars vestpunkt är
Bjargtangi, ligga de två stora bukterna Faxaflói
och Breiðifjörðr (med många vikar). Den sistnämnda
halfön sönderskäres i synnerhet på sin nordvestra
sida, mellan Bjargtangi och Horn (66° 30’ n. br.), af
en mängd vikar, bland hvilka de största äro Isa- och
Jökulsfjörðr. Norra kusten har den långt inträngande
Húnaflói, Skagafjörðr, Eyjafjörðr samt de öppna
vikarna Skjálfandi, Axarfjörðr och Thistilfjörðr,
den sistnämnde begränsad mot ö. af den smala halfön
Lánganes, som bildar I:s nordöstliga, långt utlöpande
näs. Östra kustens fjärdar äro många, men små. Med
undantag af sydkusten, som till största delen är jämn
och sandig, äro I:s stränder i allmänhet branta, med
en mängd höga brådstupande uddar och långa, lodräta
klippbranter ("hamrar"). Flere jämförelsevis små öar
samt en mängd holmar och skär omgifva kusterna. Bland
öarna må nämnas Vestmannaöarna (af hvilka endast en,
Heima-ön, är bebodd) på södra kusten, Viðö i Faxaflói,
de "oräkneliga" öarna i Breiðifjörðr (bland dem
Flatö), vidare Drangö och Málmö i Skagafjörðr, Hrisö i
Eyjafjörðr samt, utanför Skjálfandi, n. om polcirkeln,
Grimsö. – Hafvet omkring I. är jämförelsevis ej
kallt, emedan Golfströmmen från s. v. uppvärmer
vattnet. Den längs Grönland löpande polarströmmen
tillför ön deremot stundom stora ismassor, som på
norra kusten kunna ligga qvar långt fram på sommaren,
och östkusten beröres af en annan, från n. ö. kommande
polarström. Dessa olika strömmar, i förening med ebb
och flod åstadkomma utanför de mera framspringande
uddarna våldsamma strömhvirflar ("rastir", plur. af
"röst"), hvilka jämte isdriften och fruktansvärda
stormar göra seglatsen omkring I. farlig.
Geologi och ytbildning. Den fasta berggrunden är
nästan uteslutande af plutoniskt ursprung; neptuniska
bildningar (såsom sandsten och kalk) förekomma endast
på spridda ställen. Fjällens hufudmassa består af
vulkanisk aska, i synnerhet palagonit, som här och
der innesluter brunkol ("surtarbrandr") samt trapp
och basalt. Mera sällan förekommer trakyt. Från
dessa bergarter härrör största delen af den sand
och det grus, som täcka dalbottnar och slätter. Der
marken ej tillräckligt släpper nederbörden igenom
har årtusendens moss- och gräsväxt ombildat den
oftast rödaktiga sanden till myrjord och på många
ställen afsatt torf, i hvilken anträffas myrmalm,
öns enda metall. Myrar upptaga en stor del af
I:s yta. Stora sträckor betäckas af vulkaniska
bildningar från den nuvarande geologiska perioden, i
synnerhet lava ("hraun"), pimsten ("vikr") och aska,
samt, mera sällsynt, obsidian ("hrafntinna") och
svafvel ("brennistein"). Hufvudsakligen de äldre
bildningarna hafva varit bestämmande för landets
form och höjdförhållanden. Ungefär midt igenom
landet från s. ö. till n. v. stryker det af snö-
och isfjäll ("jöklar") uppfyllda inre höglandet, som
bildar vattenskilnaden samt delar ön i två nästan
lika stora delar: syd- och vestlandet samt nord-
och östlandet. Äfven vid öns utkanter finnas många
jöklar. I allt äro omkr. 15,000 qvkm. (omkr. 1/7 af
öns areal, täckta af evig snö; dennes gräns ligger vid
omkr) 1,000 m. höjd. Det inre höglandet är högst och
bredast i s. ö. Der ligger den nära 9,000 qvkm. stora
Vatna- l. Klofajökull, från hvars rand höjer sig en
mängd enstaka fjälltoppar, bl. a. Breiðamerkrjökull
i s. ö., Öræfajökull i s., I:s så vidt hittills
kändt är högsta fjäll (1,958 m.), Skaptárfell i
v., Kistufell och Kverkfell i n. samt Snæfell
(omkr. 1,880 m.) i n. ö. Midt inne på Vatnajökull
fann 1875 en engelsk resande, lord Watts, ett berg,
som han kallade Mount Paul, och som kanske är ännu
högre än Öræfajökull. Nordvest om Vatnajökull
blifver det inre höglandet smalare. Der, midt på ön,
ligga nära hvarandra Túngnafellsjökull och Hófsjökull
(omkr. 1,725 m.), mellan hvilka går en stråkväg från
syd- till nordlandet. Vester om dessa vidgar sig
det inre höglandet åter till en stor jökelgrupp,
den vestra (omkr. 1,375 qvkm.), hvars hufvuddel
utgöres af Langjökull. Nordvest om denna jökelgrupp
ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
