Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, en med särskilda rättigheter utrustad, oskiljaktlig del af den danska staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hiltavörðuheiði, från hvilken utgår dels den nordvestra
halföns bergsträcka med de breda jöklarna Gláma (900
m.) och Drángi (890 m.), dels halfön Snæfellsnes’
fjäll, bland hvilka den väldiga Snæfellsjökull
(1,436 m.), ett af I:s mest imposanta berg. Från
Langjökulls södra hörn sträcka sig åtskilliga
berg åt v. och s., bl. a. de, som utbreda sig på
Reykjanes. Från det inre höglandet sträcka sig
mer eller mindre kuperade fjällslätter ("heiðar"),
som skilja floddalarna åt och ofta löpa ut i högre
fjäll och fjällgrupper. Från Skaptárfellsjökull
utgår sålunda mot s. v. ett högland, hvars sydöstra
sluttning, Siða, kantas af branta fjälltoppar
(bl. a. Lómagnúpr, 770 m.), och som slutar i den
till storleken tredje af I:s jökelgrupper, den
södra. Till denna höra Torfajökull, Tindfjallajökull
(omkr. 1,250 m.), från hvilken en ås med det vackra
berget Thríhyrningr (749 m.) skjuter ut i låglandet
mot v., samt de fyra sammanhängande jöklarna Merkr-,
Goðalands-, Myrdals- och Eyjafjallajöklarna, den
sista högst (1,700 m.) och nära hafvet. Från hedarna
ö. om Vatnajökull utgå östfjärdarnas fjällpartier,
som i de södra förgreningarna nå sin största
höjd, bl. a. Búlandstindr, nära inloppet till
Berufjörðr (1,063 m.). Märkligt är Grákollr såsom
den förnämsta fyndorten på jorden för dubbelspaten
("silfurberg"). Jämnast, men starkt ombildadt
af vulkaniska utbrott, sluttar höglandet från
Vatnajökulls norra sida, tills det förlorar sig i
Lánganes’ låga fjäll och i den nordligaste halföns
nästan flacka kust, Melrakkasljetta. I:s största
lågland är Árnes- och Rangárvalla-syslorna. Det
sträcker sig öfver 4,400 qvkm. areal mellan
Ingolfsfjall (547 m.) och Eyjafjallajökull från
södra kusten halfvägs upp till midten af det inre
höglandet. De vulkaniska bildningarna, som på många
sätt genombrutit och täckt de äldre, ligga från
Axarfjörðr och Skjálfandi i ett allt bredare bälte
med sydvestlig hufvudriktning till Reykjanes. Söder om
Axarfjörðr ligger Skinnstakka-hraun; från Skjálfandi
längs Laxá till dennas källsjö Myvatn ligga Laxá-
och Myvatns-hraunen (det senare bildadt 1724-29
af de nu utbrunna vulkanerna Krafla och Leirhnúkr)
och söder derom Ódáða-hraun (3,300 qvkm.), bildadt
väsentligen i den historiska tiden (1151, 1188,
1360) af vulkanerna Trölladyngja (1,250 m.) och den
jättestora Askja (1,160. m.). Öster om Ódáða-hraunet
utbreda sig I:s största sandöcknar, Myvatns-öræfi
– också en verkan af samma vulkaner. I en linie
söder ut från Askja ligga de genom jökelsprång
(d. v. s. genom skridjöklars sprängning på grund af
bottenfjällets upphettning) bildade sandöcknarna
mellan Öræfa- och Skeiðará-jöklarna samt hafvet,
och något v. derom ligger Skaptå-hraunet (bildadt
1783). Sydvest om Skaptå ligger längs kusten nedanför
Myrdalsjökeln den svartaktiga sandöcknen Myrdalssandr
samt v. om Skaptå, på låglandet, I:s verksammaste
vulkan, Hekla (se d. o.). Förhistoriskt är det stora
Thingvallahraun, som från Skjaldbreið har fyllt den
dalbotten, i hvilken Thingvallavatn ligger. Gamla äro
äfven de många vidsträckta hraun, som fylla större
delen af Ölfusnejden och halfön Eeykjanes. Till och
med i hafvet utanför
Reykjanes hafva flera lavautbrott egt rum (1211, 1422,
1783, 1830) och öar uppstått, hvilka sedan åter
försvunnit. Äfven på Snæellsnes ligga flere hraun,
i synnerhet omkring jökeln. Andra verkningar
af de vulkaniska krafterna äro såväl de ofta
inträffande jordbäfningarna (från 1013 till 1878
känner man 75, många af flere månaders varaktighet)
som de vulkaniska källorna, dels kalla eller ljumma
surbrunnar ("ölkeldur"), i synnerhet på Snæfellsnes,
dels alkalisk-kiselhaltiga varma källor, af hvilka
några äro ständigt rinnande ("laugar"), andra kokande
sprudlar ("hverar"), såsom "stora Geysir" (se Geysir)
och Strokkr.
Af I:s vattendrag äro alla de större och många
bland de små jökelelfvar, igenkänliga på sitt
hvitgrumliga vatten. På öns södra sida utmynna den
endast 600 m. långa, men ytterst farliga Jökulsá
á Breiðamerkrsand, Skaptará, Skögará, på södra
sidan af Eyjafjallajökull, med ett mycket vackert,
60-90 m. högt fall (Skógarfoss), Markarfljót,
hvilken delar sig i fyra armar, af hvilka den
nordligaste, Tværá, vid sitt utlopp förenar
sig med deri långa Thjorsá, samt Ölfusá, hvilken
bildas genom förening af Sog från Thingvallavatn
och Hvitá från Hvitárvatn. Vestlandets största elf
är Hvitá, som faller ut i Borgarfjörðr. På norra
kusten utfalla Miðfjörðsá. Viðidalsá, Vatnsdalsá
och Blandá (alla tre i Húnafjörðr), Hjeraðsvötn,
Eyjafjörðsá, Skjálfandifljót, Laxá, från Myvatn,
och Jökulsá á Fjöllum, I:s största elf, som kommer
från Vatnajökull, genomströmmar Myvatns-öræfi,
derefter störtar ned i en omkr. 90 m. djup klyfta
och bildar Dettiforsen, I:s största och ett af Europas
märkligaste vattenfall. Östlandet har endast två stora
vattendrag, Jökulsá á brú (Jökulsån med bron) från
Yatnajökull och I:s längsta insjö, Lagarfljót, hvars
utloppså faller ut nära Jökulsá.
I:s klimat är ett kallt öklimat, men tämligen
olika i södra och norra delen: på den förra
mera mildt, ostadigt och fuktigt än på den
senare. Medeltemperaturen i Reykjavik är för hela
året 4,125° C., för vintern -1,5°, för sommaren
+12°, i Akureyri vid Eyjafjörðr deremot ± 0° för året,
-6,5° för vintern och +7,5° för sommaren. Stormar
äro vanliga och nederbörden stor: i Reykjavik 760 mm.,
i Berufjörðr 940 mm. När polarisen lägger sig kring
kusterna, blifver klimatet råare än eljest.
I:s växtverld motsvarar närmast den skandinaviska
halföns högfjällsvegetation. Storskog finnes numera
alls icke, om den ens någonsin har funnits; men äfven
den säkert från början vidsträckta småskogen har genom
naturrevolutioner och vanskötsel försvunnit, så att
endast spridda grupper finnas qvar, mest bestående
af björk (sällan högre än 6 m.), dvärgbjörk, rönn
och dvärgpil. Fjällhedarna och en stor del af de
gamla "hraunen" – de yngre äro alldeles nakna – bära
ljung-, lingon- och blåbärsris, mossar och lafvar,
i synnerhet ren- och islandslaf ("fjallagrös"),
samt fjällblommor, bland hvilka backtimjan
("bloðberg", Thymus serpyllum) är en af de oftast
förekommande. Myrarnas vegetation består mest af mossa
och halfgräs. Helgräs förekomma endast här och der på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
