Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, en med särskilda rättigheter utrustad, oskiljaktlig del af den danska staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sig en sachsisk biskop, Fredrik, men deras
omvändelseförsök misslyckades, och de måste draga
bort. En annan, Stefnir Torgilsson, for till I. på
uppmaning af Olof Tryggvesson (996-97), men det gick
icke honom bättre. Olofs nästa ombud, den antagligen
tyskfödde, stridslystne presten Tangbrand, förmådde
väl (997) en stor östländsk höfding, Hall
Torstensson, och sedan flere andra stormän att taga dopet,
men väckte genom flere dråp så stor ovilja, att han
måste lemna I. (999). En af hans proselyter, Hjalte
Skeggjason, blef s. å. landsförvist, emedan han
smädat gudarna på alltinget, och drog till Norge,
dit hans trosfrände Gissur Hvite kort derefter
följde honom. Följande år återvände de till I.
vid alltings-tiden och lyckades med Halls hjelp
genomdrifva religionsfrågans afgörande, som öfverläts
åt en nordländsk höfding, Torgeir från Ljósavatn,
efter hvilkens utslag både hedningar och kristne
lofvade att rätta sig. Han förkunnade då såsom
lag, att alla skulle låta sig döpas, och sålunda
blef kristendomen lagfäst, år 1000. Först efter
slägtfejdernas slut vann kristendomen emellertid
insteg i sinnena. Godarna och andra bönder byggde
kyrkor på sina gårdar och blefvo antingen sjelfva
prester eller höllo prester vid dem: det hedniska,
folkliga prestadömet öfvergick till ett likaså
folkligt kristet. Främmande missionsbiskopar –
Are nämner 11, bland dem flere irer – besökte I.;
1056 fick det sin egen biskop, Isleif Gissursson
(d. 1080). Hans son och efterträdare, Gissur
Isleifsson (1082-1118), genomdref, med biträde
af presten och höfdingen Sæmund Frode på Odde
och lagsagomannen Markus Skeggjason, tiondens
införande (1096) och skänkte sin gård Skalholt till
biskopssäte. Med hans hjelp upprättades ett andra
biskopsdöme för nordlandsfjerdingen, med säte på
Holar ("at Hólum"); dess förste biskop blef Jon
Ögmundsson (1106-21). Vid bägge biskopssätena
inrättades prestskolor. Omkr. 1120 grundlade
biskop Jon det första klostret, benediktinklostret
Thingeyri vid Húnaflói, som invigdes 1133. Senare
inrättades 4 augustinkloster för munkar och ett
nunnekloster. Gudstjensten var inrättad på vanligt
romersk-katolskt sätt med latinsk sång, men predikan
hölls ofta på modersmålet. Såväl prestskolorna som
klostren blefvo säten för betydlig kyrklig lärdom,
bland hvars gynnare särskildt namnes biskop Torlak
Torhallsson i Skalholt (1177 -93). Vid 1100-talets
slut fick I. sina egna helgon: Torlak (1198), landets
förnämsta helgon, och Jon (1200). Den isländska
kyrkan var från 1104 underordnad ärkebiskopen i Lund
och från 1152 ärkebiskopen i Nidaros samt följde i
mycket den allmänna vesteuropeiska utvecklingen. Dock
bibehöll hon under hela fristatstiden sin folkliga
prägel. Sålunda voro presternas äktenskap laggiltiga;
kyrkor och prestgårdar fortforo att vara enskild
egendom; biskopsvalet företogs af stiftets prester,
d. v. s. det låg i verkligheten i kyrkoegarnas,
höfdingarnas händer; kyrkorätten lämpades efter den
nationella rätten; biskopens domsrätt var inskränkt
till kyrkliga tjenstesaker, och ingen
kyrkorättslig bestämmelse gällde, utan att vara
godkänd af lagrättan, i hvilken biskoparna fingo säte
och stämma på ämbetets vägnar. Genom personlig
öfverlägsenhet kunde biskoparna ("konungarna på
I.", såsom Adam af Bremen kallar dem) utöfva
stort inflytande på samfundsutvecklingen. Under
kristendomens inflytande herskade tidigare
än på andra ställen i Norden fred i landet;
farligare tingstvister blefvo sällsynta.
Den isländska rätten utarbetades under
denna tid till det fullständiga system, som
vi lära känna i Grågås (se d. o.). Lagarnas
upptecknande, som börjades, medan Bergtor Ravnsson
var lagsagoman (1118), försiggick under förra
hälften af 1100-talet. I:s materiella kultur,
särskildt jordbruket, nådde sin höjdpunkt, och
folkmängden har aldrig varit större på I. än den
då var, nämligen omkr. 100,000 personer (1096). – 4.
Upplösningstiden (omkr. 1200-64). Genom arf och
köp samlades allt flere godord i enskilde mäns och
ätters händer. Derigenom rubbades grunden för
den isländska samfundsordningen. För de få och
jämförelsevis långt mäktigare stormännen måste de
öfriga bönderna böja sig. Lagen måste vika för
makten, och i samma mån som den romersk-hierarkiska
andan tog öfverhand hos kyrkans män, försvagades
derjämte kristendomens inflytande. Följden af allt
detta blef ett sedligt förfall. Tidens historia
vimlar af trolöshet, edsbrott, olyckliga, af politiska
skäl ingångna och åter upplösta äktenskap; blodiga
strider utkämpades, men de fördes icke såsom i de
forna slägtfejdernas tid med tolfter af huskarlar,
utan med små bondehärar om 1,000 man och mera.
Genom allt detta förbereddes och påskyndades
fristatens undergång. Tidehvarfvet har efter den
mest begafvade och stridslystna af dess
stormansätter, sturlungarna (se d. o.), fått
namnet "sturlungaåldern" (Sturlungaöld). Det första
förebudet till en ny ofredstid var Hvamm-Sturlas tvist
med Jon Loptsson (1181), hvilken dock bilades. Under
den följande menniskoåldern inträffade bl. a.
Gudmund Dyres strid och den stora
"Önundarbrenna" (1197), Kolbein Tumasons dråp (1208),
Ravn Sveinbjörnssons dråp (1213); äfven vållade
biskop Gudmund Arason på Holum (l202-37) ofred
i många år såsom egendomslösa hopars anförare
gent emot bönderna och höfdingarna. Emellertid
hade Hvamm-Sturlas söner, Tord, Sighvat och
Snorre, blifvit mäktige män; de kommo efter hand
i strid med andra stormän och med hvarandra.
En tvist mellan sturlungarna och Oddamännen
var nära att föra till öppen strid på alltinget
(1216), men bilades af biskopen i Skalholt.
Senare förekommo sammanstötningarna oftare och blefvo
blodigare. Odda- och Haukadalsätterna råkade i
arfstvist, hvarvid män af den förra ätten dräpte
haukadalingen Björn Torvaldsson (1221). Snorre
Sturlasson understödde först oddverjarna,
men förolämpades af dem och slöt sig 1225 till
haukadalingarna, som under Snorres måg, Gissur
Torvaldsson, häfdade sin öfvervigt på sydlandet, så
mycket mera som sturlungarna råkat i inbördes strid,
nämligen Snorre och hans son, Urækja, med Sighvat
och dennes son, Sturla. Dessa strider, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
