Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, en med särskilda rättigheter utrustad, oskiljaktlig del af den danska staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka äfven den tredje brodern, Tord, och många andra
höfdingar indrogos, ledde dertill att Snorre fördrefs
från sin gård Reykholt (1236) och slutligen från I.,
hvarefter han begaf sig till Norge (1237). Derefter
kämpade Gissur med Sighvat och Sturla, hvilka
slutligen 1238 vid Örlygsstad blefvo slagna och
halshuggna. 1239 återvände Snorre till I. trots
konung Håkans förbud, hvarigenom han ådrog sig dennes
ovänskap ; och emedan han var närmast till att hämnas
sin broder och brorson, blef han äfven Gissurs
fiende. På konung Håkans uppmaning öfverföll och
drap Gissur Snorre (1241). Redan 1229 hade Snorre,
för att förekomma ett af norske riksföreståndaren
Skule jarl tillämnadt tåg till I., lofvat att förmå
isländingarna att godvilligt gifva sig under Norge,
men derefter ingenting gjort vid saken. Sedermera hade
såväl Sturla Sighvatsson som Gissur gjort konung Håkan
liknande löften. Efter Snorres död fortsattes de inre
striderna, under hvilka Sighvats andre son, Tord,
den äldre Tords son, Sturla, och dennes brorson,
Torgils Skardi, trädde i förgrunden. Efter Tords
död (1257) och Torgils’ fall (1258) stod omsider
Gissur såsom segrare; han blef 1258 konung Håkans
man och jarl samt förmådde med våld och goda
ord I:s bönder att gifva sig under Norges konung
(1262-64). Genom den då ingångna öfverenskommelsen
("sáttmáli") bestämdes, att Norges konung skulle
vara I:s herre och uppbära skatt af landet, men
att I. icke skulle vara en del af Norges rike;
konungen skulle gifva isländingarna fri seglats
på Norge och årligen tillåta minst 6 norska skepp
att besöka I. Vid Gissurs död (1268) försvann
jarlsvärdigheten, och derefter styrdes I. af kungliga
sysselmän, hvarmed följde tingslagsindelningens
afskaffande och sysselindelningens införande. –
Alltinget fortfor att vara domstol och att hafva ett
slags lagstiftningsmakt; men både den dömande och
lagstiftande myndigheten utöfvades af lagrättan, som
dåmera bestod af 36 röstberättigade, af sysselmännen
utnämnde medlemmar, och som till ordförande fick, icke
en vald lagsagoman, utan en kunglig förtroendeman,
enligt norsk sed kallad "lagman". Den förste lagmannen
blef 1272 Sturla Tordsson, hvilken i Norge slutit sig
till konung Magnus Lagaböte (1263-80) och blifvit
hans skald och sagoman. Slutligen ombildades de gamla
lagarna. Sedan ett första förslag, lagboken "Járnsiða"
(1272), förkastats såsom alltför norskt, blef en ny,
af konungen 1280 stadfäst lagbok, "Jónsbók", godkänd
på alltinget på lagmannen Jon Einarssons förord. Med
åtskilliga sedermera gjorda förändringar gäller
den ännu.
II. I. under Norge och Danmark. 1. Biskopsväldets tid
(1264-1550). Icke så mycket konungen som hierarkien
ärfde höfdingarnas makt. Den myndige Skalholt-biskopen
Arne Thorlaksson ("Staða-Arne" l. Prestgårds-Arne,
1269-98), som redan 1275 lyckades genomdrifva en
ny "kristenrätt", hvilken betydligt utvidgade
biskoparnas makt, genomdref äfven med våld och
användande af kyrkans straff, att prostgårdarna
("staðir") och kyrkorna
öfvergingo från böndernas i kyrkans ego. För samma
mål verkade Holum-biskopen Jörund (1267-1313)
i sitt stift, och omkr. 1300 var förändringen
genomförd i hela landet. En följd af densamma var att
prestvalet blef biskopens ensak. Vidare genomdref
Arne förbud mot de andliges giftermål. Slutligen
utsträcktes kyrkans domsrätt ej blott till mål,
som rörde kyrkans män och gods, utan äfven till alla
äktenskaps- och sedlighetsbrott. Då kyrkan ständigt
såsom straff ålade höga böter, blef denna domsrätt
tillika med dispensationer och aflat (införd 1275)
en hufvudkälla till kyrkans rikedom. En tid blomstrade
det kyrkliga lifvet – i romerskkatolsk mening – under
jämförelsevis goda biskopar, framförallt under den
fromme och lärde Laurentius i Holum (1324-30). Två
nya kloster stiftades, och I. fick ett tredje helgon :
Gudmund Arason. Men efterhand förverldsligades kyrkan
alltmera, och årsböckerna fyllas med berättelser om
kyrkliga processer samt om osedliga och rofgiriga
biskopar. Desse voro i allmänhet utländingar,
såsom den från Upsala fördrifne, tyskfödde Jöns
Jerricksson. Under de ytterst hersklystne biskoparna
Olof (1459-99) och Gottskalk (d. 1520) i Holum samt
Stefan i Skalholt (1491-1519) nådde missbruken
sin höjd, och ett lekmannaförsök att hämma dem
misslyckades, då det derpå syftande, af 23 nord- och
vestländske bönder fattade, s. k. Leiðarholmsbeslutet
(1517) icke biträddes af det öfriga folket eller
understöddes af konungens ombudsman. Äfven den
verldsliga styrelsen försämrades. Öfverenskommelsen
med konungen förnyades i början flere gånger (1302,
1319), hvarvid isländingarna betingade sig, att lagmän
och sysselmän skulle vara infödde, att ingen ny skatt
finge påläggas, och att konungen årligen skulle
sända till I. 6 skepp med lifsförnödenheter. Men
dessa vilkor höllos icke: skeppen uteblefvo
ofta; både sysselmän och lagmän, voro ganska
ofta utländingar. Konungens skatteindrifvare
och befallningsmän, de s. k. hirdstyrarna
("hirðstjórar"), voro äfvenledes ofta utländingar,
som icke sällan förpaktade skatten samt tilläto sig de
största godtyckligheter och utpressningar. Enstaka
ätter kunde stundom samla stor förmögenhet,
synnerligast Vatnsfirðinga-ätten (Björn Jorsalafare,
Lopt Guttormsson och Björn Torleifsson, d. 1467); men
dylika män tyckas som oftast hafva gjort gemensam
sak med konungens tjenare. En mycket vigtig orsak
till I:s tillbakagång under denna period voro de
upprepade, förfärliga naturolyckorna: jordbäfningar,
vulkanutbrott, missväxt och farsoter, framförallt
"svartidaudi" (digerdöden) 1402-04, hvilken skall
hafva bortryckt 2/3 af folkmängden, så att denna
antagligen ej var större än 20-30,000 personer. Under
1400-talet tillväxte befolkningen å nyo, men minskades
åter betydligt genom den stora pesten ("plágan
mikla") 1493-94. Under sådana hemsökelser och en
dålig regering måste gammalt välstånd och materiel
kultur gå under. Med skeppsfartens förfall kom också
all handel i utländingarnas händer, på samma gång
som konungarna började betrakta all handel på ett
"skattland" såsom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
