Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islandslaf, Cetraria islandica Achar., bot. farmak. - Islandsmossa. Se Islandslaf - Islay, den sydligaste ön bland Hebriderna - Isle, Fr. och Eng., ö (af Lat. insula, ö) - Isle, L'Isle, flod i sydvestra Frankrike - Isle, L'Isle l. L'Isle-sur-Sorgue, stad i franska depart. Vaucluse - Isle de Bourbon. Se Réunion - Isle de France. Se Ile de France - Isleif, Gissur Hvites son - Íslendingabók - Isle royale. Se Cap Breton - Islimia (Islimjé), stad i Öst-Rumilien. Se Slivno - Islommen, Eudytes glacialis, zool. - Islossning. Se Isläggning - Isly, ström i Marokko - Isläggning och Islossning, meteor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom ett medel mot lungsjukdomar. Derjämte
innehåller islandslafven ett bittert ämne,
cetrarsyra (cetrarin), och några andra
beståndsdelar i ringa mängd. Såsom drog har denna
laf fortfarande bibehållit det namn, som Linné
gaf den: Lichen islandicus, och är officinel i de
flesta land. Islandslafven växer å sterila ställen,
hälst å berg i kallare lands skogstrakter, ymnigast
i Skandinavien, Sibirien, Grönland och Island,
der lafven förekommer å låglandet. Äfven å södra
Europas berg, vid inemot 3,000 m. höjd öfver hafvet,
träffar man denna laf, som äfvenledes tillhör de
antarktiska trakterna. På Island, efter hvilken
ö lafven fått sitt namn, har densamma förr varit
ett tämligen allmänt nyttjadt födoämne. Två tunnor
söndermalen islandslaf lärer skattats lika med
en tunna råg. Numera anlitas denna laf endast i
nödår. Islandslafven likasom renlafven kan, enligt
hvad professor S. Stenberg visat, användas till
beredande af alkohol, och under några år tillverkades
i Sverige icke obetydligt s. k. lafbränvin, men
denna industri torde nu hafva alldeles upphört.
O. T. S.
Islandsmossa. Se Islandslaf.
Islay [ejle], den sydligaste ön bland Hebriderna,
s. v. om ön Jura, från hvilken den skiljes genom
det 3 km. breda Islay-sundet, tillhör skotska
grefskapet Argyle och har (enligt Strelbitsky) en
areal af 725 qvkm. 1831 hade ön 14,992 innev., men
1881 endast 7,512. Den norra delen af ön är bergig,
och längs östra kusten går en bergås af ända till
450 m. höjd, men de centrala och vestra delarna äro
tämligen jämna. Det är den rikaste och mest produktiva
af alla Hebriderna och kallas derför "Hebridernas
drottning", men en stor del, öfver 150 qvkm., upptages af torfmossar. Hufvudprodukter äro nötkreatur, får och bränvin (omkr. 1,800,000 l. årligen).
Isle, Fr. [il] och Eng. [ejl], ö (af Lat. insula, ö).
Isle [il], L’Isle [lil]. 1. Flod i sydvestra Frankrike, upprinner på vestra delen af Limousins berg i depart. Haute-Vienne, flyter i sydvestlig riktning genom depart. Dordogne och faller ut i Dordogne vid Libourne. Längd 232 km., deraf 143 km. äro segelbara. – 2. L’I. l. L’Isle-sur-Sorgue [syr
sårgh], stad i franska depart. Vaucluse, vid Sorgue,
22 km. ö. om Avignon. 3,690 innev. (1881). Siden-
och yllemanufakturer.
Isle de Bourbon [Il-dö-bourbång]. Se Réunion.
Isle de France [Il-dö-frangs]. Se Ile de France.
Isleif, Gissur Hvites son, af Mosfellingarnas ätt,
Islands förste infödde biskop, född 1006, studerade
i Tyskland och blef der prestvigd. Efter hemkomsten
bodde han som höfding och prest på sin fädernegård
Skalholt, der han inrättade ett slags skola och
uppfostringsanstalt för ansedde mäns barn. 1056 vigdes
han till biskop öfver Island. I. lade grunden till
den kyrkoordning, som hans son Gissur (se Gissur 2)
sedermera genomförde. Död 1080. C. R.
Íslendingabók, den äldsta historiska skrift på
skandiskt tungomål, är författad af den
berömde Are Frode (se d. o.). Boken, som är
skrifven mellan åren 1121 och 1133, är, oaktadt
sitt ringa omfång, af högt vetenskapligt värde
och synnerligen märkvärdig såsom det första
alstret af den sedan så blomstrande historiska
sagoskrifningen på Island. Ares arbete är på ett
förtjenstfullt sätt utgifvet af Th. Möbius 1869.
Th. W.
Isle royale [il råajal]. Se Cap Breton.
Islimia (Islimjé), stad i Öst-Rumilien. Se Slivno.
Islommen, Eudytes glacialis, zool., hör till
lomslägtet, familjen lommar (Eudytidae) och ordningen
gumpfotingar inom foglarnas klass. I sommardrägt
har han hufvudet svart, halsen svart,
ofvantill glänsande af grönt, nedtill af blått samt
omgifven af en svart- och hvitrefflad ring,
kräfvans sidor refflade, kroppen ofvan och på sidorna
svart, med hvita fläckar samt undertill hvit,
ving- och stjertpennorna svarta, näbben svart,
i spetsen blekare, och benen utåt svartbruna,
inåt hvitaktiga. I vinterdrägt äro hufvudet,
bakhalsen och öfre kroppssidan gråbruna, med askblå
fjäderkanter på ryggen och skuldrorna. Kroppslängden
kan stiga till 81,5 cm. Islommen träffas någon
gång under vintern vid Sveriges vestra kust; för
öfrigt förekommer han under årets kallare tider vid
vestra och norra kusterna af Norge. Han häckar på
Island och Grönland. Lätet är starkt och tjutande.
C. R. S.
Islossning. Se Isläggning.
Isly [-li], ström i Marokko, upprinner nära Algeriets
gräns och utfaller i Tafna. Längd omkr. 100 km. Vid
I. vann marskalk Bugeaud d. 14 Aug. 1844 en seger
öfver marokkanerna och fick derför titeln hertig af I.
Isläggning och Islossning, meteor. Till följd af den
egenskapen hos vattnet att tätheten är störst vid
+4° sker dess afkylning långsammare, än eljest vore
fallet. Med lufttemperaturens sjunkande af kylas de
fria vattnens öfversta lager; när de uppnått +4°,
måste de, till följd af sin större täthet, sjunka
och lemna rum för lättare och varmare vatten, som
i sin ordning afkyles och sjunker. Har vattnet på
bottnen sålunda afkylts till fyragradigt, kan det
ej undanträngas af ofvanliggande lager, och äfven
dessa lager ordna sig efter täthetsförhållandena,
så att ett öfre alltid är kallare och lättare än det
undre. Afkylningen nedåt kan derefter ske endast genom
ledning, således vida långsammare, än om blandning
egde rum genom rörelser i vertikal led. Då luftens
afkylning är den väsentligaste orsaken till vattnets,
är det klart, att den tidpunkt, då isläggning
uppstår, d. v. s. då de fria, stillastående
vattnens yt-temperatur uppnår fryspunkten, är
ganska olika. Enligt H. H. Hildebrandsson inträffar
isläggningen i nordligaste Skandinavien och Finland,
området norr ut från Bottniska viken, mellan
d. 10 och 20 Okt. Omkr. d. 1 Nov. isläggas vattnen
så nordligt som Skellefteå, d. 15 Nov. i norra
Helsingland och Dalarna kring Siljan. I mellersta
Sverige, längs linien Norrtelge, Sigtuna, Hjelmaren,
Askersund, Vänern, inträffar isläggningen ungefär
d. 20 Nov.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
