Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordiska fornspråket på Island till en fasthet
och en klassisk skönhet, som skyddade det mot den
upplösning, åt hvilken det hemföll i de öfriga
nordiska landen. Folkandens försvagande under
biskopsväldets tid röjdes visserligen också i
språket, som under 16:de årh. visade en påfallande
benägenhet att upptaga främmande – danska och
tyska eller på tyskt sätt bildade – ord. Då
skapade Guðbrand Thorláksson, i synnerhet genom
sin bibelöversättning (1584), ett kyrkligt språk,
som har äkta isländska, till en stor del nybildade
ord för de många nya religiösa begreppen. På andra
områden trängde under 17:de och 18:de årh. å nyo en
mängd främmande ord in, synnerligast i affärsspråket,
i umgängesspråket och i brefstilen. Men i 19:de
årh., särskildt från 1840-talet, har den återväckta
nationalkänslan framkallat en stark reaktion deremot
och en lika ihärdig som i allmänhet lyckad sträfvan
efter att utbyta alla främmande ord mot isländska,
bildade af språkets egna tillgångar. Dessa senare
äro utomordentligt rika, så att isländingen utan
svårighet finner inhemska uttryck för hvarje
kulturtanke, som kommit från utlandet i ett
främmande ords drägt ("cigarr" blef "vindill",
d. v. s. någonting hoprulladt, "filosofi" blef
"heimspeki", d. ä. verldsvishet, o. s. v.). Det bör
emellertid väl märkas, att nämnda främmande inverkan
t. o. m. i språkets svagaste perioder aldrig har
förmått rubba ordformerna och blott i obetydlig
mån satsbildningen. Så till vida är den nutida
isländskan alldeles samma språk som sagornas, långt
mindre skiljaktigt från detta, än den nutida svenskan
eller danskan är från reformationstidens. Också har
det bevarat och intill nyaste tiden utvecklat den
rikedom på uttryck för naturföreteelser äfvensom den
lätthet att tillskapa innehållsrika bildliga ord,
som alltid har gjort det särskildt lämpadt till
poetiskt bruk. Trots sin ålder är isländskan ett af
Europas lifskraftigaste språk, på samma gång det för
de nordiska folken är en lefvande underpant på deras
ursprungliga nationella enhet.
I. Medeltiden. Den isländska medeltidsliteraturen
räknas till den fornnordiska (se Fornnordiska
literaturen), hvilken man också har kallat den
norröna, emedan dess språk var gemensamt för Norge
och Island, samt derför att Norge har gifvit bidrag
till densamma. Det, som man särskildt har Island att
tacka för, utom vårdandet af de annanstädes glömda
alstren från den hedniska forntiden, är likväl det
allra mesta och det bästa, så att uttrycket isländsk
literatur låter väl försvara sig äfven för den
tidigare medeltiden. I synnerhet må det läggas märke
till, att Islands lagar från fristatstiden innehålla
en vida fullkomligare behandling af nordisk rätt
än de motsvarande norska. Vidare, medan den i Norge
uppkomna lyriska konstdiktningen tidigt förstummades
i sitt hemland, vimlar Island af skalder genom hela
fristatstiden. Det dagliga hemlifvet genljuder af
skaldeqväden, ofta improviserade; skaror af isländska
hirdskalder qväda för nordiska konungar och höfdingar
från midten af 10:de ända in i senare hälften af
13:de årh., och då det verdsliga lofqvädet
upphör, qvarlefver den redan tidigt begynta, uteslutande
isländska religiösa dråpadiktningen till inemot
1400. Af 425 skalder före år 1400, hvilkas namn och
verser (delvis) äro kända, voro 45 norska och en
dansk, under det att de öfrige voro isländingar. Den
i 12:te-13:de årh. från Danmark upptagna dansvisan (se
Folkvisor) blef visserligen aldrig någon hufvudsaklig
diktart på Island, men lefde dock tills in i 18:de
årh.; och af densamma utvecklades från omkr. 1350
en ny episk-lyrisk eller, rättare sagdt, episk
konstdiktning, rimur, som är egendomlig för Island,
och som ännu odlas. Framför allt tillhör sagan
Island. I allt arbete med förtäljande, granskning
och uppteckning af sagorna, hvilket slutligen lyftes
till en i verlden ensamt stående konst, har Norge
blott så till vida del, som det frambragt något af
den bakom konungasagorna liggande traditionen samt
en enda, obetydlig skrift, "Ágrip", som likväl torde
hvila på ursprungligen isländska uppteckningar. Men
äfven på ett fjerde hufvudområde, öfversättningar,
hafva isländingarna visat vägen – åtminstone
nämnas i en märklig rättskrifningsafhandling
från omkr. 1160 öfversättningar af heliga böcker
bland de äldsta isländska skrifterna. Derjämte
frambringa de under inverkan af den främmande
literaturen nya egna verk, särskildt de många
romantiska och sagolika berättelser, som i det 14:de
årh. knötos till de äldre sagorna; och då omsider
den historiska sagan upphör (med biskop Laurentius’
saga från omkr. 1340), fortsättas de långt förut
började annalistiska uppteckningarna, hvilka
fr. o. m. denna tid blifva hufvudkällan till Islands
historia. Lägger man till allt detta ett ihärdigt
fullföljdt afskrifningsarbete, måste man, ehuru hela
denna literära efterskörd nogsamt röjer folkandens
försvagande under den romersk-katolska kyrklighetens
tryck, dock förvånas öfver en sådan andlig fruktbarhet
hos ett så litet och så hårdt pröfvadt folk som
det isländska under 14:de årh. – Med begynnelsen
af det 15:de årh. inträder ett stillastående,
och alltifrån denna tid kan isländska literaturen
i alla händelser icke mer kallas fornnordisk eller
norrön. Den s. k. svarta döden (1402-04) tillfogade
Island ett fruktansvärdt afbräck äfven i andligt
afseende. Den gamla literaturen föll för en lång tid
i glömska, och afskrifvarnas flit aftog. Till och
med annalskrifningen upphörde (1430), och från den
förderfvade kyrkan kunde ingen eggelse utgå, vare sig
till nationel eller religiös pånyttfödelse. Vilda,
tungsinta drömmar fyllde tidens nattdunkel med sina
besynnerliga skepnader. Af urgamla indo-europeiska
sagominnen, af den från hedenhös ärfda folktron på
alfer, jättar, troll, spöken, trolldom o. s. v. samt
af kyrkans djefvulstro alstrades, troligtvis mest i
15:de årh., de vigtigaste och mest karakteristiska
af de ofta vackra, men äfven öfvervägande skräckfulla
folksägner och sagor, som, fortplantade och tillökta
under de följande årh., omsider upptecknats i
våra dagar och hafva visat sig vara en af de
märkligaste grupperna i detta slags samgermanska
folkdiktning. Under det att berättandet af dylika
historier och af riddareromaner trädde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
