Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället för forntidens historiska sagoförtäljande,
sökte den aldrig utdöende hågen för en i metriskt
afseende konstlad och på omskrifningar rik poesi
sin tillfredsställelse i rimur-diktning, det
enda slag af literär produktion, som fortsattes
från den föregående tiden. Alltefter som
folket mödosamt reste sig, trots biskopsväldet
och det utländska öfverväldet, tillväxte denna
poesi i frodighet. Omkr. 1500 nämnas åter många
"skalder", bland dem särskildt en Sigurd blinde på
östlandet. Slutligen får Island vid tidehvarfvets
utgång en framstående lyriker i biskop Jón Arason
(f. 1484, d. 1550). Med ej ringa snille och med sant
kristlig känsla, som i förvånande ringa mån rönt
inflytande af katolsk vidskepelse, behandlade han
religiösa ämnen, i synnerhet sådana, som höra till
passionshistorien, i fem stora dikter, en i gammal
dråpaform, de öfriga i versmått med slutrim, halft
seqvens-artade, halft rimur-artade. Dessutom var han
en ovanligt produktiv och fyndig tillfällighetsskald
och improvisatör.
II. Reformationstiden (till omkr. 1720). Den näring,
som katolska kyrkans sista förkämpe hade gifvit
folkets sjelfkänsla, i synnerhet just genom sitt
skaldskap, gjorde otvifvelaktigt mycket till att den
lutherska läran en tid bortåt kändes som en mot
folkanden fientlig makt. Dertill kom emellertid,
att de första försöken att uttrycka denna läras
tankar på modersmålet icke voro lyckade. Ännu Oddur
Gottskálksson (d. 1556) måste i sina öfversättningar
(af N. testamentet, Luthers katekes, Corvins postilla)
kämpa hårdt mot ett motsträfvigt språk; och när
Martein Einarsson ville öfversatta lutherska psalmer
(i "Psálmakver", 1555), dukade han alldeles under:
de ovanliga melodierna och rytmerna, de många grofva
danismerna och germanismerna kunde allenast stöta
ett isländskt öra. Först då Guðbrand Thorláksson hade
fått sitt nya tryckeri i Holum upprättadt (1574)
och genom detta utvecklat en stor verksamhet som
författare och utgifvare (intill 1624 utgingo från
Holum 85 skrifter, delvis mycket omfångsrika), trängde
den evangeliska andan igenom, och den visade sig nu,
liksom annanstädes i Norden, mäktig att återväcka
de andliga krafterna och nyskapa literaturen. Denna
fick en alldeles öfvervägande religiös riktning, som
den behöll till omkr. 1720. Men isländingarna kommo
också med i tidehvarfvets andra hufvudströmning,
som var riktad på klassisk lärdom, och slutligen
anknytes en ny nationel bildning till de från
forntiden ärfda begynnelserna, i synnerhet till
studiet af den inhemska klassiska literaturen,
hvari isländingarna blefvo de öfriga nordboarnas
lärare, liksom bysantinske lärde på sin tid hade lärt
italienarna grekiska.
1. Främst i den religiösa prosaliteraturen står
Guðbrands kyrkobibel (1584), i alla afseenden ett
värdigt motstycke till Gustaf I:s och Kristian
III:s. Den är grundstenen för den nyisländska
literaturens byggnad, och de senare bibelupplagorna
äro blott obetydligt ändrade editioner af den. Under
17:de årh. var Island rikt på teologiska verk och
uppbyggelseskrifter. En stor del af dessa utgjordes
af öfversättningar från
de bästa tyska och danska författare; men stor
var äfven mängden af inhemska andaktsskrifter, i
synnerhet predikningar. Alla Islands predikanter
och uppbyggelseförfattare öfverglänsas af biskop
Jón Thorkelsson Vidalin (f. 1666, d. 1720),
hvilken genom grundlig teologisk bildning och
bibelkunskap i förening med brinnande tro, rik
och djup lifserfarenhet samt den mest lefvande
inbillningskraft står i jämnhöjd med ordets ypperste
förkunnare i Norden. Också hafva hans predikningar
omtryckts många gånger. – På liknande sätt utvecklar
sig den religiösa poesien, som är förvånansvärdt rik,
äfven om man bortser från den vida öfvervägande
massan otryckta dikter. Hálfdán Einarsson, som i sin
"Sciagraphia historiae litterariae Islandiae" (1777)
namngifver 80 författare till andliga dikter efter
reformationen, försäkrar, att han har sett psalmer
af hundratals andra. Biskop Guðbrands "Psálmabok"
(1589, 1617) innehåller ännu mest öfversättningar och
röjer trycket af de med melodierna gifna, främmande
formerna. Efter hand lär man att röra sig friare i
dessa, och folkliga egenheter få insteg; äfven gamla
versmål, såsom drottqväde och hrynhenda, upptagas. I
synnerhet yttra sig smaken för episk framställning
och kärleken till rimur-formen, i det att större
eller mindre stycken af den heliga skrift omskrifvas
till sådana romans-cykler, t. ex. af presten Guðmund
Erlendsson (d. 1668),. äfvensom historisk-exegetiska
psalmer diktas, t. ex. af Jón Thorsteinsson Martyr
(dödad af turkiska sjöröfvare 1627), hvilken
äfven intager ett framstående rum bland de många
bearbetarna af Davids psalmer. Emellertid uppstodo
oupphörligt fritt diktade lyriska och didaktiska
sånger, i synnerhet många morgon- och afton-
samt veckodagspsalmer, äfvensom andra psalmer för
särskilda tider och tillfällen, till hvilka må räknas
de i sin art egendomliga psalmerna för döende samt
grafpsalmer. Den af Holum-biskopen Gisli Thorláksson
på nytt utgifna kyrkopsalmboken (1671) var redan
icke på långt när i stånd att rymma det förråd,
som fanns att tillgå; likväl växte det alltjämt,
bl. a. genom att man satte på vers andaktsskrifter
(t. ex. Johann Gerhards "Meditationes sacrae", ja
t. o. m. Luthers katekes) samt genom öfversättningar,
såsom af Kingos "Sjungekor". Sin högsta utveckling
nådde den religiösa poesien med Hallgrim Pétursson
(f. 1614, d. 1674), Spegels och Kingos äldre samtida
och deras jämnlike i känslans djup och fantasiens
kraft, men fullt ursprunglig, i det han noga håller
sig i de dittills på Island trampade spåren. Bland
hans andliga sånger är samlingen "50 passiu-psálmar"
än i dag isländingarnas käraste andaktsbok. –
2. Den humanistisk-vetenskapliga bildningen åtnjöt,
under ogynsamma vilkor, en aktningsvärd omvårdnad
i de två latinskolorna, hvarjämte det mer och mer
blef sedvänja att låta unge män studera utomlands,
ej blott i Köpenhamn, utan också emellanåt i Rostock
eller Wittenberg. I synnerhet främjades de lärda
studierna af biskop Brynjulf Sveinsson (f. 1605,
d. 1674). Island fick en icke obetydlig latinsk
prosaliteratur; framför alla voro Arngrim Jónsson
Vidalin (kallad Arngrim lærði, f. 1568, d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
