Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italer förekommer redan hos de klassiska författarna dels som ett allmänt namn på alla uti Italien boende folk - Italia irredenta, Ital., "det obefriade Italien", är ett på senare tider mycket brukadt politiskt slagord - Italianism, italiensk språkegenhet eller ordvändning - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Italer (Lat. itali, Grek. italikoi) förekommer redan
hos de klassiska författarna dels som ett allmänt
namn på alla uti Italien boende folk, oberoende af
härkomst och språk, dels som namn på en ursprunglig, i
Lukanien och Bruttien bosatt stam, men brukas numera,
särskildt inom den moderna språkvetenskapen, blott om
de italiska folken i inskränkt och egentlig bemärkelse
(se Italiska folk). H. A.
Italia irredenta, Ital., "det obefriade Italien",
är ett på senare tider mycket brukadt politiskt
slagord, hvarmed man uti Italien betecknar samtliga
under främmande makter lydande områden, som hafva
italiensk befolkning. Berlinkongressens beslut 1878
att låta Österrike besätta Bosnien och Herzegovina,
utan att medgifva Italien en motsvarande utvidgning
vid Adriatiska hafvet, framkallade hos den radikala
delen af det italienska folket ett starkt missnöje
och en ifrig agitation för "Italia irredentas"
befrielse. Missnöjet gaf sig luft på en mängd
folkmöten i häftiga och utmanande resolutioner;
och om än numera en lugnare sinnesstämning synes
hafva inträdt, jäser det likväl under ytan. – Mindre
riktigt har man kallat det parti, som eftersträfvar
"Italia irredentas" befrielse, för Italia irredenta.
Italianism, italiensk språkegenhet eller ordvändning,
nyttjad i ett annat språk än det italienska. –
Italianisera, göra till italiensk.
Italien (Ital. Italia), konungarike i södra Europa
och en af denna verldsdels stormakter.
Läge, storlek och gränser. Hufvudmassan af I. utgöres
af den mellersta af södra Europas tre stora halföar,
den apenninska, hvilken, ej olik en stöfvel, i
form af en långsträckt trapez med bredare landfäste
utskjuter i Medelhafvet i sydöstlig riktning mellan
Tyrrhenska hafvet i v. och Adriatiska hafvet i
ö. Återstoden omfattar alla öarna i och omkring
Tyrrhenska hafvet, med undantag af Corsica. Två
af dem, Sicilien och Sardinien, hafva en betydlig
storlek; de mindre äro Elba, Pontinska öarna,
Ischia, Capri, Lipariska och Egadiska öarna. Utom
Tyrrhenska hafvet ligga Pantellaria, mellan Sicilien
och afrikanska kusten, samt de små Tremiterna, ö. om
halfön. Fastlandsdelen sträcker sig mellan 37° 54’
50" och 46° 38’ 0" n. br. samt 6° 43’ 46" och 17° 14’
41" ö. lgd (fr. Greenw.). Den gränsar i n. v. till
Frankrike, i n. till Schweiz och Österrike. Största
absoluta längden, 1,225 km., faller på en linie dragen
från Mont Blanc till kap S. Maria di Leuca, yttersta
spetsen af Apulien; bredden vexlar mellan 150 och 230
km. för den egentliga halfön, men uppgår i n. till
780 km. Kustlinien mäter 3,784,9 km. Konungarikets
sammanlagda areal utgör 288,539,8 qvkm., hvaraf
halfön upptager 238,457,9 och öarna 50,081,9 qvkm. –
På italienskt område ligger den lilla republiken San
Marino, 85,6 qvkm. Af besittningar utom verldsdelen
eger I. endast Assab-baj, på kusten af Röda hafvet,
632 qvkm. med 1,193 innev. (1881).
Kusten är på halföns vestra sida mycket mera inskuren
och till sin beskaffenhet omvexlande än på den
östra. Liguriska hafvet bildar
i n. v. den stora Genua-viken med branta stränder och
djupt vatten. Utmed Toscana är kusten låg och sandig
samt utanför Arnomynningen fylld af slam. Söder om
Elba vidtager Tyrrhenska hafvet med en lång rad af
svaga bukter och mestadels låga stränder ända ned till
Monte Circello (525 m.) på romerska kusten, hvarefter
vikarna blifva djupare, på samma gång som bergen
träda ända ut i hafsbandet, såsom i Gaeta-viken och
ännu mera i Neapels vik, vid hvars stränder de resa
sig amfiteatraliskt och äfven fylla öarna vid dess
inlopp. Den bergiga Sorrento-halfön på dess södra sida
aflöses vid Salerno-viken af en låg sandstrand ända
fram till Punta della Licosa, hvarefter berglandskapet
med få afbrott å nyo gör sig gällande ända till södra
spetsen af Kalabrien. Policastro- och Eufemiavikarna
äro de sista af någon betydenhet på vestra sidan. Från
Tyrrhenska hafvet leder det 3 1/2 km. breda
Messina-sundet in i Joniska hafvet, mot hvars
strand Kalabriens granitberg utsända klippuddarna kap
Spartivento, den sydligaste på halfön, Punta di Stilo
och kap Rizzuto. Mellan de båda sistnämnda bildas
Sqvillace-viken; längre n. ut intränger den största af
alla, Taranto-viken, hvilken skapar hålfoten på den
"italienska stöfveln", mellan halföarne Kalabrien
i v. och Apulien i ö. Dess stränder äro låglända,
här och der späckade med laguner. Samma karakter
bibehåller den apuliska kusten äfven på andra sidan
kap S. Maria di Leuca ända upp i Manfredonia-viken,
vid hvars norra strand den brytes af Monte Garganos
klippiga halfö, som bär udden Punta della Testa och
på ömse sidor har vidsträckta laguner. Den följande
kuststräckan ända upp till Rimini utmärker sig genom
sin brist på vikar och skarpa uddar. Från Rimini till
Po-mynningen möter derefter ett vidsträckt, flackt
svämmland med reglerade flodbäddar och mestadels
uttorkade träsk. Sjelfva Po-deltat och kusten norr ut
äro deremot fyllda af laguner, af hvilka några genom
en smal remsa af dyner (lidi) afspärras från hafvet,
andra, såsom vid Venezia, stå i öppen förbindelse
med detsamma och röna inverkan af ebb och flod. I
dessa trakter aflagras ständigt ofantliga massor
af flodgyttja, och till följd deraf har stranden på
långa sträckor framflyttats miltals ut i hafvet. – På
kusten af Sardinien intränger hafvet med Asinara-viken
i n. och Cagliari-viken i s. Sicilien har på norra
sidan Castellamare-viken, på den östra den svagare
Catania-bukten. Öns sydligaste udde, kap Portio
di Palo, går ett godt stycke söder om nordspetsen
af Afrika.
Hög- och lågland. De orografiska förhållandena
bestämmas hufvudsakligen, ehuru på skilda sätt, af
tvänne stora bergskedjor, Alperna och Apenninerna
(se dessa ord). Under det de förra endast tjena såsom
en naturlig begränsning mot Europas öfriga fastland
och med sin hufvudmassa falla inom grannlanden,
tillhöra de senare helt och hållet I. och äro genom
sin utsträckning af djupt ingripande betydelse för
en mängd förhållanden på halfön. En mellanlänk mellan
båda bilda Liguriska alperna, hvilka utgå från passet
Col di Tenda i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
