Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand lyckades den af latinerna vid Tiber anlagda
staden Rom att efter hårda strider underkufva först
sina stamfränder, sedan de öfriga folken, så att
266 f. Kr. hela halfön till de små gränsströmmarna
i norr, Macra och Rubico, var förenad under dess
välde. Såsom vinst af det första puniska kriget
(264-241 f. Kr.) fick Rom Sicilien, och några år
derefter eröfrade det Sardinien (239) och Corsica
(238 f. Kr.). I:s politiska enhet erhöll ett uttryck
i namnet Italia, som ursprungligen betecknade endast
Kalabrien, men sedermera hela halfön till Rubico
och Macra. Småningom utbredde sig romerskt språk
och romerska seder öfver hela I., hvars fullständiga
romanisering romarna sjelfve erkände genom att åren 90
och 89 f. Kr. förläna romersk medborgarerätt åt alla
(det egentliga) I:s innebyggare. 222 f. Kr. eröfrades
Gallia cisalpina af Rom, men behandlades såsom
provins; dess innevånare fingo först under Caracalla
(211-217 e. Kr.), på samma gång som de öfriga
provinserna, romersk medborgarerätt. I:s historia
under gamla tiden är på det närmaste förenad med
Romerska rikets (se Rom) och efter dettas delning, 395
e. Kr., med den vestra delen deraf, det Vestromerska
rikets (se d. o.).
Medeltiden. Då Vestromerska riket 476 föll för
de germanska legotruppernas vapen, blef deras
anförare, Odovakar, I:s konung, men han störtades
redan 493 af östgoternas konung, Teoderik den
store, hvilken gjorde I. till hufvudland i det
östgotiska riket (493-553). Liksom Odovakars folk
bemäktigade östgoterna sig 1/3 af I:s jord; sida om
sida med dem, men vidt skilda från dem genom börd,
lagar, seder och religion (östgoterna voro arianer)
bodde romarna. De skarpa motsatserna mellan de båda
folken inneburo frön till östgotiska rikets fall,
och redan 553 blef I. ett lydland under Östromerska
l. Bysantinska riket, hvarefter östgoterna antingen
utvandrade eller sammansmälte med romarna. Ett
nytt och betydligare germanskt element ingick i I:s
befolkning med langobarderna (568-774), hvilka 568
inryckte uti I., eröfrade norra delen af halfön (som
efter eröfrarna fick namnet Lombardiet) samt grundade
i mellersta och södra delarna af I. hertigdömena
Benevent och Spoleto, hvarefter kejsaren i Bysans hade
i behåll af I. blott några spridda områden, nämligen
Exarkatet (se Exark) samt Corsica, Sardinien och
Sicilien. Langobarderna, hvilka troligen tillegnade
sig eganderätten till all jord, införde germanska
rättssedvänjor i I., men öfvergåfvo den arianska läran
och antogo den katolska. De infödde romarna hatade
emellertid icke de eröfringslystne langobarderna
mera än de snikne och irrlärige bysantinerna, och i
spetsen för det nationella romerska partiet trädde
den romerske biskopen l. påfven, hvilken för egen del
ville draga vinst af främlingarnas strid om väldet
öfver I. I bildstriden bröt påfven öppet med kejsar
Leo III (717-41); men när den langobardiske konungen
Liutbrand (712- 42) sökte fördrifva bysantinerna ur I.,
understödde påfven hertigarna af Benevent och Spoleto,
då de gjorde uppror mot Liutbrand, och för att
hejda langobardkonungen Aistulfs (749-56)
inkräktningslystnad kallade han till I. frankernas
konung Pipin. Denne eröfrade 755 från langobarderna
hvad som återstod af Exarkatet, näml. Romagna
och Pentapolis, hvilka de kort förut fråntagit
bysantinerna, samt skänkte dessa områden till
påfven. Genom denna gåfva lades grunden till
Kyrkostaten och påfvarnas verldsliga makt. Karl
den store eröfrade det langobardiska riket 774 och
lät 800 kröna sig till romersk kejsare. Då 843 hans
välde delades, kom I. och den med besittningen af
detta land förenade kejsaretiteln till hans sonson
Lothar. 855, vid delningen af Lothars rike, tillföll
det hans äldste son, Ludvig II, och vid dennes död
(875) Karl den skallige i Frankrike. Sedan hans
brorson Karl den tjocke, som 881 krönts till romersk
kejsare, dött (888), blef I. ett trätofrö mellan
olika tronpretendenter, af hvilka hertigarna af
Friaul och Ivrea voro de märkligaste. 962 förenades
I. med Tyskland, då den tyske konungen Otto I lät
i Rom kröna sig till kejsare, och från denna tid
ansågos kejsarekronan och I:s konungakrona tillkomma
endast Tysklands konung. Sitt välde förmådde dock
icke Tysklands konungar utsträcka öfver södra I., der
bysantiner och långobarder fortfarande kämpade med
hvarandra. Bysantinernas välde hade redan minskats
med Sicilien, som efter långvariga strider (822-965)
eröfrats af araberna, och hvarest arabisk kultur
då fick fotfäste. På ruinerna af det bysantinska
väldet uti I. grundade slutligen normanderna under
Robert Guiscard i slutet af 11:te årh. hertigdömet
Apulien och Kalabrien, medan hans broder Roger
eröfrade Sicilien. 1127 förenades de normandiska
besittningarna i I. till konungariket Sicilien. Endast
med gensträfvighet fördrogs emellertid det tyska
väldet i norra och mellersta I. af de omsider med
hvarandra tämligen sammansmälta langobarderna och
romarna; liksom förr trädde påfvarna i spetsen för
den nationella oppositionen, emedan de derigenom
kunde utvidga sin makt. I norra I. uppstod efter
hand en mängd stadsrepubliker, bland hvilka Venezia,
Milano, Pisa, Genua och Florens blefvo de mäktigaste
och i förtröstan på sina rikedomar (I. hade genom
korstågen blifvit Europas förnämsta handlande
land och medelpunkt för penningerörelsen), sina
murar och påfvens hjelp föga aktade den kejserliga
öfverhögheten. Förgäfves sökte kejsar Fredrik
Barbarossa (1152-90) kufva de lombardiska städerna. I
mellersta I. gjorde sig påfven oberoende af kejsarens
öfverhöghet. Visserligen lyckades den hohenstaufenska
kejsareätten att genom giftermål 1189 förvärfva
konungariket Sicilien, men det blef 1266 ett byte
för hertig Karl af Anjou. 1302 delades riket, efter
ett 20-årigt krig, så, att Karls son Karl II fick
konungariket Neapel och Fredrik af Aragonien ön
Sicilien såsom konungarike. Vid kejsar Fredrik II:s
död (1250) var det slut med de tyske konungarnas
makt i I.: endast Milano erkände fortfarande deras
öfverhöghet. Om än åtskilliga tyske konungar efter
honom lyckades blifva krönte till kejsare, vunno de
dermed ingen makt. I. hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
