Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda frigjort sig från utländskt herravälde, men
blef i stället rof för strider mellan de stater,
i hvilka det var deladt, och för partifejder i
staternas inre mellan guelfer och ghibelliner (se
d. o.), mellan folkpartiet och usurpatorer eller
mellan makttäflande familjer. I:s politiska historia
under 1300- och 1400-talen bär karakteren af ett allas
krig mot alla. Midt under detta sorgliga politiska
tillstånd blomstrade industri och handel, literatur
och konst, och I:s folk började för första gången
sedan romareväldets dagar i andligt afseende känna
sig såsom ett. En nationalpoesi uppstod på talspråket
(lingua volgare).
Nya tiden. 1. I., den europeiska politikens
medelpunkt. I:s rikedomar och politiska vanmakt
lockade vid den nyare tidens början de mäktiga
grannstaterna Frankrike och Spanien att der
söka ett lätt förvärfvadt byte, och derigenom
blef I. för en tid den europeiska politikens
medelpunkt. 1494 eröfrade Karl VIII af Frankrike
Neapel, der en aragonisk furstelinie regerade sedan
1435, men han måste redan 1495 lemna sin eröfring,
dertill nödgad af ett förbund till främlingarnas
fördrifvande. Hans efterträdare, Ludvig XII, vände
sig först mot det i länsförhållande till Tyska
riket stående hertigdömet Milano, hvilket efter en
kort strid föll i hans händer 1499, samt derefter,
i förbund med Ferdinand den katolske af Aragonien,
mot Neapel; men knappt var landet eröfradt, 1501,
förrän segervinnarna råkade i tvist om delningen af
rofvet. Slutet på striden blef att Ferdinand 1503
ensam behöll Neapel. I förbund med påfven, kejsaren
och Ferdinand anföll Ludvig XII 1508 Venezia; och han
skulle hafva lagt äfven detta land under sin spira,
om icke påfven och Ferdinand svikit honom samt med
Venezia ingått "heliga ligan" (1511), hvars mål var
fransmännens fördrifvande ur I. Detta mål vanns
äfven 1513, hvarvid Milano åter kom i hertigliga
ätten Sforzas ego. Ludvigs efterträdare, Frans I,
lyckades dock 1515 genom slaget vid Marignano komina
i besittning af Milano. Men under krigen med Karl V,
Spaniens och Tysklands mäktige herskare, förlorade han
Milano, som kejsaren förlänade åt sin son Filip. Vid
den habsburgska monarkiens delning (1556) blefvo både
Neapel och Milano spanska besittningar, och spanskt
inflytande blef förherskande i I. under den följande
tiden. Äfven i andra afseenden undergick I:s karta
under 1500-talet förändringar. Florens, som 1530 blef
ärftligt hertigdöme i Mediceernas slägt, utvidgade
1555 sitt område med Siena och förvandlades 1569
till storhertigdömet Toscana. På I:s norra gräns
uppstod hertigdömet Savojen, till hvilket hörde
de ännu icke såsom italienska ansedda provinserna
Savojen, Nizza och Pays de Vaud. Kyrkostaten nådde
under 1500-talet sin största utsträckning. Deremot
gick Genuas och Venezias makt tillbaka, sedan för
verldshandeln öppnats nya vägar. Ej häller kunde
Modena, Mantua och Parma spela någon betydande
rol. Under 1600-talet var I. befriadt från krig,
med undantag af ett angående tronföljden i Mantua
(1627-31), men 1700-talet förde det åter midt
in i de politiska striderna. I det spanska
arfföljdskriget (1701-13), som ledde till
spanska monarkiens delning, erhöll Österrike
Neapel, Sardinien, Milano och Stati degli
presidi (se d. o.); Savojen åter Monferrato och
Sicilien, hvilket det dock 1720 måste lemna till
Österrike mot erhållande af ön Sardinien, hvarefter
den savojiska monarkien bar titeln konungariket
Sardinien (1720-1861). Spanska konungahusets försök
att återförvärfva de italienska bilanden i form af
sekundogeniturer kröntes så till vida med framgång,
att Österrike 1735 till spanske konungen Filip V:s
son Karl afträdde Neapel, Sicilien samt Elba och
Stati degli presidi, och att en annan Filip V:s son,
Filip, 1748 erhöll till sekundogenitur Parma, Piacenza
och Guastalla. För samma ändamål tog Österrike det
genom hertigliga husets utslocknande 1737 lediga
Toscana. Dessutom var Österrike fortfarande i
besittning af Milano (Lombardiet). – Den franska
revolutionens krig omstörtade de italienska
staterna. Frankrike tvang Sardinien att afstå Savojen
och Nizza (1796) samt bildade 1797 af österrikiska
besittningarna i Lombardiet, Modena, de påfliga landen
Bologna, Ferrara och Romagna samt af Venezia vester om
Adige den Cisalpinska republiken eller, såsom den från
1802 till sin upplösning, 1805, kallades, Italienska
republiken. Återstoden af Venezias italienska område
lemnades s. å. till Österrike. Genua förvandlades
till Liguriska republiken (1797 -1805), Kyrkostaten
till Romerska republiken (1798) och Neapel för en kort
tid af året 1799 till Parthenopeiska republiken. Året
förut bemäktigade sig Frankrike Sardiniens återstående
besittningar på fastlandet, och 1801 utsträckte
det sitt välde öfver Parma, hvaremot hertigen af
Parma erhöll Toscana såsom ett konungarike Etrurien
(1801-08). 1805 förändrades italienska republiken till
konungariket Italien, som med Eugène Beauharnais
såsom vicekonung förenades i personalunion med
Frankrike och s. å. utvidgades med österrikiska
delen af Venezia. Samma år införlifvades Ligurien med
Frankrike, och af Piombino samt Lucca bildades ett
franskt lyd-furstendöme. Två nya lyd-furstendömen,
Benevent och Pontecorvo, upprättades följande år
af Napoleon. 1806 utropades Napoleons broder Josef
till konung af Neapel och efterträddes 1808 af sin
svåger Joakim Murat. Etrurien införlifvades med
Frankrike 1808, Kyrkostaten 1809, och dermed var
Napoleon omedelbart eller medelbart herre öfver hela
I., utom Sicilien, som fortfarande innehades af det
neapolitanska konungahuset, och Sardinien, der huset
Savojen ostördt herskade. Oaktadt alla dessa våldsamma
ingrepp i de italienska förhållandena framkallade
dock icke det napoleonska väldet något allmänt
missnöje, ty det var i det hela bättre än de inhemske
furstarnas. Under denna tid började nationalkänslan i
I. vakna till lif: ett af uttrycken för densamma var
det 1808 stiftade sällskapet Carbonari (se d. o.),
ett annat Vittorio Alfieris dramatiska arbeten, i
hvilka I:s folk uppmanas att lägga bort sin svaghet
och befria sig från tyrannerna. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
