Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakterer och så rikt begåfvade män skulle äfven
i sin diktkonst inlägga något af sin egen rika
personlighet. Detta är dock ej fallet; ty som skalder
sakna de all ursprunglig friskhet och skildra i sina
canzoner och sonetter med konventionel entonighet
en kärlek, som de aldrig känt. Deras lefnad var vida
rikare på verklig poesi än deras dikter, i hvilka
förståndet mera än känslan förde ordet. Att denna
diktareskola ej i sig gömde något verkligt nationelt
element visas för öfrigt deraf att den snart bortdog
och knappast omfattar mer än en generation af skalder.
Men äfven till mellersta Italien trängde den
provençalska poesien, och det sannolikt från både
norr och söder. Sonetten upptogs tidigt af Toscanas
skalder och blef der en mycket omtyckt diktform,
hvilket visar inflytande från Sicilien. Dante da
Majano (omkr. 1290) anses i Toscana trognast hafva
fasthållit vid den provençalska smakriktningen, som
ej länge tillfredsställde de politiska behofven. I
denna del af Italien voro nämligen förhållandena mera
än annanstädes gynsamma för en nationel utveckling
af poesien. Det politiska lifvet var der friare, och
språket var bättre utveckladt, så att det lättare
kunde lämpas för högre literära behof. Der fanns
jämväl en äldre, ursprunglig folkpoesi, som, att
döma af det lilla man deraf har qvar, var frisk,
naturlig och uppsluppen samt sålunda egnad att
motverka den stela konventionalism, som var det
utmärkande draget i den provençalska poesien, i
synnerhet på italiensk botten. Äfven på Sicilien
har man visserligen ett gammalt bevis på tillvaron
af en friskare och sannare poesi än den, som öfvades
vid Hohenstaufernas hof, i den kärleksdikt, som är
känd under namnet "Contrasto di Ciullo d’Alcamo". Men
under det att i sydliga Italien denna sundare riktning
ej var stark nog att inverka på konstpoesien, gjorde
sig i Toscana folkets oförvillade smak gällande
äfven inom den konstnärliga diktningen, hvarigenom
denna fick en insats af verklig och naturlig poetisk
stämning. Toscana blef således vaggan för rent
nationel diktkonst inom Italien, hvilket mycket
bidrog att åt dess dialekt skänka den öfvervigt som
landets literaturspråk, hvilken den ännu bibehåller. –
Af den toskanska skolans skalder framträda hos några
folktonen och det nationella lynnet starkare än hos
andra. Folgore da San Gimignano och Cecco Angiolieri
da Siena hafva båda en stark åder af satirisk humor,
som hos den senare stundom bryter fram så qvick och
ursprunglig samt derjämte så gripande dyster, att man
i honom sett en värdig föregångare till den senare
literaturens allra främste humorister. Guittone
’Arezzo åter och hans lärjungar, som föredrogo den
långa, ståtliga canzonen framför den mera behändiga
sonetten, sökte höja poesiens nivå genom att i sina
dikter inlägga filosofiskt djupsinne, som gjorde
deras stil tung och sententiös, så att deras poesi är
ganska svårläst. De citera Aristoteles, Cicero, Seneca
och Boetius samt röja tydligen i sin stil bekantskap
med latinska författare, hvarigenom de äro ett
slags föregångare för humanismen, eller rättare
utgöra ett bevis på att klassiciteten aldrig var
fullständigt utdöd uti Italien. Äfven politiken ingick
som ett element i deras dikter, så att ej längre en
konventionel kärlek blef ensam förherskande inom
Italiens konstpoesi. Denna ansats till en högre
uppgift för konsten lockade till efterföljd, och
genom Guido Guinicelli (d. 1276), som i en sonett
sjelf helsar Guittone som sin mästare, fördes denna
art af poesi öfver till det lärda Bologna, der ett
universitet grundats redan 1119. Han förstod att åt
sina dikter gifva en klarare form; och ehuru den
filosofiska spekulationen i dem ofta framträder,
märker man dock, att han verkligen känt och erfarit
de kärlekens känslor han skildrar. Äfven han samlade
omkring sig en skara lärjungar, men sin största
betydelse har han dock deri att den metafysiskt
poetiska stil, som han skapade, sedermera upptogs
af den följande skaldegenerationen, till hvilken
hörde Dante Allighieri. – Under det att den literära
konstpoesien på detta sätt utbreddes öfver landet och
för hvarje landskap något modifierades, tills den blef
färdig att tjena som instrument åt så stora skalder
som Dante och Petrarca, under hvilkas behandling
den hastigt nådde sin högsta fulländning, fortgick
äfven poetisk verksamhet af mindre konstnärlig art,
men som bättre uttrycker hvad som rörde sig inom det
egentliga folket. Den italienska folkpoesien kan, som
nämndt, spåras långt tillbaka och tyckes redan tidigt
hafva varit mycket rikhaltig och omvexlande. Till
ämne för sina sånger valde folkskalderna ej blott
kärleken, utan äfven historiska tilldragelser samt
religiösa, moraliska och skämtsamma ämnen. Denna åder
af ursprunglig poetisk begåfning har sedermera aldrig
utsinat i Italien, hvarom de storartade samlingar af
folkpoesi bära vittne, hvilka på senare tiden gjorts
från olika delar af landet. Ganska snart fingo de rent
lyriska folkdikterna fasta former, af hvilka rispetti
och stornelli äro de vanligaste; båda äro korta och
sångbara, de senare öfverskrida aldrig tre rader.
Särskildt karakteristisk för det 13:de årh. är en
stark religiös rörelse, som fick sitt förnämsta
uttryck i det nästan samtidiga grundandet af
franciskan- och dominikan-ordnarna. I Umbrien, der den
hel. Franciscus lefde och verkade, framträdde denna
rörelse starkast och gaf upphofvet till en mystiskt
religiös poesi, hvars förnämste skald var Jacopone da
Todi (d. 1306), "Stabat maters" författare. Hos
honom steg den religiösa hänförelsen till en sådan
höjd, att han åtminstone i inspirationens ögonblick
knappast var sig sjelf mäktig. Någon konstnärlighet
kan således icke vara att tala om i hans dikter, af
hvilka dock några, i synnerhet de till Jungfru Maria,
äro egendomligt gripande genom en underlig blandning
af realism och asketisk mysticism. Denna då rådande
sjukliga exaltation nådde sin höjdpunkt inom den
ryktbara sekt, som omkr. 1260 uppstod i Umbrien och
är känd under namnet flagellanter (se d. o.). Under
sina vandringar sjöngo dess anhängare andliga visor,
som kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
