Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missbrukade dem till ett smaklöst effektsökeri, som
ytterligare öfverdrefs af hans mindre begåfvade
efterföljare, hvilka dertill förleddes af den
hofgunst, som i rikt mått kom Marini till del. Bland
desse må nämnas Achillini, som ännu är ryktbar
för den bombastiskt smickrande sonett, hvarmed
han firade konung Ludvig XIII för segern vid Susa
1629. En annan riktning sökte Chiabrera (d. 1637)
införa genom att till mönster för sin diktkonst
välja de store grekiske skalderna Pindaros och
Anakreon. Han lyckades dock ej frigöra sig från den
herskande smaken och kunde af sina mönster knappast
tillegna sig mera än den yttre formen, hvarför hans
största betydelse ligger i de många nya diktformer
han införde i literaturen. Hans exempel följdes af
ett antal skalder, som dock ej fullständigt kunde
motstå frestelsen att söka dela den framgång, som
Marini rönt. Af dem alla intager Filicaja
(f. 1642, d. 1707) främsta rummet. Han förenar ett
ädelt tänkesätt med liflig inbillningskraft och står
högt öfver sin samtids skalder, ehuru man äfven hos
honom finner spår af "secentismo". – Inom satiren, som
tidigt blef en omtyckt diktart uti Italien, finner man
under denna period flere sjelfständige och begåfvade
skriftställare. Alessandro Tassoni (d. 1635)
förlöjligade i sitt komiska epos "La secchia rapita"
med stor talang de af oftast obetydliga anledningar
framkallade småkrig, med hvilka de italienska
staterna oroade hvarandra, liksom han äfven gjorde
sig lustig öfver de moderne skaldernas tillgjorda
stil och deras öfverdrifna användande af den antika
mytologien. Den berömde målaren Salvator Rosa
(d. 1673) skref äfven våldsamma satirer mot skaldernas
låga inställsamhet och tidens förvända smak. – Mot
slutet af 1600-talet försöktes ändtligen en allvarsam
reaktion mot den herskande "marinismen". Drottning
Kristina af Sverige hade omkring sig samlat en krets
af vittra personer, som till hennes minne stiftade
en akademi, Arcadia (1690), hvars uppgift var att
utrota den förvända smaken och införa en flärdfri
enkelhet i diktkonsten. Dess egentlige stiftare var
literaturhistorikern Crescimbeni, och den fick snart
en mängd anhängare. Den reformerande verksamhet, som
de ville utöfva, blef dock ej genomgripande, utan de
förföllo sjelfva i en tillgjordt enkel och kraftlös
stil, som snart sjelf behöfde reformeras. Den af dem
införda smaken fortlefde dock länge och har ännu inom
det 19:de årh. haft representanter, som fortforo
att sjunga om Doris och Phyllis i det arkadiska
herdemaneret. – Äfven den dramatiska literaturen
vittnar om brist på förmåga att antingen höja sig
till en ideal framställning af menniskokarakteren,
såsom Corneille gjorde, eller att som Molière troget
återgifva verkliga individer. Den af den stora
allmänheten omtyckta "commedia dell’ arte" blomstrade
ännu trots sitt ringa konstnärliga värde. Det redan
tidigt förekommande bruket att med de dramatiska
representationerna förbinda musikstycken, hvilkas
uppgift var att hos åskådarna väcka den stämning,
som den fortgående dramatiska handlingen kräfde,
framkallade nu
en särskild genre, melodramat, hvarur sedan operan
framgått. Rinuccini (d. 1621) gaf det dess första
konstnärliga utbildning. Han fick många efterföljare,
bland dem Zeno (d. 1750), som bemödade sig att derpå
strängt tillämpa dramats fordringar och sålunda
beredde vägen åt Metastasio. Till denna genre fördes
äfven herdedramat, som blef mycket modernt, ehuru
det snart förföll i smaklösa öfverdrifter. Tassos
"Aminta" qvarstod som ett sedan aldrig upphunnet
mönster, och i "Pastor fido" af Guarini (d. 1612),
hvilket dock anses som det bästa från denna period,
förekomma tragiska och komiska element i en underlig
blandning. Vid sidan häraf fortgick en rent literär
dramatisk produktion, som röjer inflytande först från
det spanska dramat och sedan från de store franske
dramaturgerna. T. o. m. Shakspeare värderades
högt af den lärde Antonio Conti (d. 1748), som,
återkommen från England, riktade den italienska
literaturen med historiska tragedier, af hvilka
"Giulio Cesare" anses vara den bästa. Bruket att för
dramer använda rimmade vers var ej i italienarnas
smak. Kardinal Sforza Pallavicino och efter honom
Martello (d. 1727) sökte utan framgång häri införa
en förändring; de s. k. "versi martelliani", parvis
rimmade alexandriner, förekomma dock ännu sparsamt. –
Äfven prosaliteraturen stod i allmänhet lågt, och
dess stil förföll under inflytelse från den herskande
osunda smakriktningen. Ett lysande undantag bildar
dock Galileo Galilei (f. 1564, d. 1642), hvars klara
och rediga sinne äfven röjer sig i hans flärdfria,
mönstergilla stil. Han var en stor beundrare af
Ariosto och deltog nästan alltför lifligt i tidens
literära strider. – Politiska tidningar började
utgifvas redan tidigt i det 17:de årh., och 1668
grundlade Francesco Nazzari i Rom Italiens första
literära tidskrift, "Giornale dei letterati".
Senare hälften af det adertonde och början af det
nittonde århundradet. De insatser till ett friskare
och starkare intellektuelt lif, som gåfvos af det
mellersta Europas store tänkare, såsom Cartesius,
Newton, Leibniz m. fl., och som de franske
encyklopedisterna sedan gjorde lättare tillgängliga
för den stora allmänheten, fingo småningom insteg
äfven uti Italien, hvars politiska förhållanden
derjämte ljusnade. Dess literatur inträdde samtidigt
dermed i ett lyckligare skede, som redan under
föregående period förbereddes af flere sjelfständiga
tänkare och grundliga forskare, genom hvilkas arbeten
tanken vandes vid större frihet och den literära
smaken renades från de förvillelser, som ledt till
de osunda riktningar, hvilka italienarna beteckna
med "petrarchism", "secentism", "marinism" och
"arcadism". Inom filosofien hade impulsen till denna
nya strömning redan blifvit gifven af Giambattista
Vico (d. 1743), som i sitt arbete "Scienza nuova"
sökte uppvisa de lagar, som följas i nationernas
historiska utveckling. Som hans stil var tung och
svårläst, blef emellertid hans verk ej njutbart
för många, och först efter döden vann han fullt
erkännande. Äfven den lärde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
