Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se Italien frigjordt från allt främmande förtryck
samt dess olika stater samlade till ett enda stort
och mäktigt rike utmärka äfven flertalet bland dem,
som nu gingo i spetsen för literaturen. Betecknande
för den starka politiska rörelse, som genomgick
tiden, är det förhållandet att så många framstående
italienska författare varit utsatte för politiska
förföljelser, landsförvisning och fångenskap. –
Tvänne nästan samtidiga tidskriftsföretag, hvilka båda
rönte den utmärkelsen att såsom revolutionära snart
undertryckas af höga vederbörande, kunna betraktas som
två skilda utgångspunkter för det moderna Italiens
literära lif. Af dessa blef "Il conciliatore", som
1818 började utgifvas i Milano, organet för Italiens
romantiska skola. Dennas främste representant var
Manzoni (d. 1873), som kring sig förenade en skara
likasinnade, bland hvilka hörde Silvio Pellico
och Tommaso Grossi. Manzoni öfvergick tidigt från
religiös likgiltighet till ifrig katolicism och
bibehöll sedan troget en varm religiös stämning,
som röjer sig i alla hans skrifter. Hans förnämsta
verk är den historiska romanen "I promessi sposi",
till hvilken han fick impulsen från Walter Scotts
arbeten af liknande art. Detta hindrar dock icke,
att det alltigenom är fullt sjelfständigt och ett
konstverk af sällsynt fulländning. Från språkets
synpunkt har det sitt särskilda intresse derigenom
att författaren ville rensa det från alla milanesiska
provinsialismer. Den stora framgång Manzonis arbete
rönte manade till efterföljd, och den historiska
romanen blef modern i Italien, liksom förhållandet
var äfven i andra land. Bland de lyckligaste senare
arbeten inom denna genre må nämnas "Marco Visconti" af
Tommaso Grossi (d. 1853), "Ettore Fieramosca" af
Massimo d’Azeglio (d. 1866) samt "Margherita Pusterla"
af den berömde historieskrifvåren Cesare Cantù.
Härtill komma de historiskt politiska romanerna
af frihetshjelten Domenico Guerrazzi (d. 1873), som
mycket bidrogo att höja den patriotiska stämningen hos
det unga Italien och derigenom intaga en betydande
plats inom literaturen, ehuru det deklamatoriska
patos, hvaraf de lida, för längesedan gjort dem mindre
njutbara. Manzoni var derjämte en framstående lyriker
och försökte sig äfven, ehuru med mindre framgång,
som dramatisk författare. Äfven i dessa arbeten
framträda hos honom det romantiska lynne och den
lutning åt religiös mystik, som man återfinner hos
en del af tidens författare, t. ex. Silvio Pellico
(d. 1854), "II conciliatores" ansvarige utgifvare,
som för sin varma fosterlandskärlek belönades med
hårda fängelsestraff, och hvars fromma, milda karakter
skänker hans skrifter, lyriska och dramatiska, ett
ovanskligt behag.
I Florens började 1820 den om Italiens literatur högt
förtjente bokhandlaren G. Vieusseux utgifvandet af
den ryktbara tidskriften "Antologia", hvarigenom han
omkring sig samlade ej blott Toscanas bästa literära
förmågor, utan äfven sådana från hela Italien, hvilka
begåfvo sig dit, emedan styrelsen der visade
något mindre politisk ofördragsamhet, än som var fallet
i de flesta öfriga italienska stater. Visserligen
undertrycktes tidskriften snart, men Vieusseux
förlorade ej derför modet, utan grundade ett nytt
organ, "Archivio storico". Hans läsesalong blef
fortfarande samlingsplatsen för det unga Italiens
skriftställare, hvilka der hade ett slags politiskt
literär klubb. En verksam medlem af denna krets
var Gino Capponi (d. 1876), som genom sin ädla
personlighet, sitt frisinnade väsende och sitt
mecenatskap kan sägas hafva utgjort dess medelpunkt,
ehuru han som skriftställare ej var synnerligen
produktiv. Hans "Florens’ historia" är dock ett
betydande arbete. Bland rent literära personligheter
märktes Giordani (d. 1848), som lifligt deltog äfven
i tidens politiska rörelser. Niccolini (d. 1861)
skref tragedier med politiskt syfte och hade Alfieri
till mönster, men visar i dem större lyrisk än
dramatisk talang. Den rikaste skaldenaturen af dem
alla var Leopardi (f. 1798, d. 1837), som dock endast
tillfälligtvis slöt sig till denna krets. En sjuk
krympling, fick han aldrig erfara lifvets glädje och
fördjupade sig i en melankolisk verldsåskådning,
åt hvilken han på vers och prosa gaf ett vältaligt
uttryck. Som skald har han kallats Italiens Byron,
och som stilist vann han ett af ingen öfverträftadt
mästerskap, hvarför han i väsentlig mån hade att
tacka den förtrogna kännedom af Greklands literatur,
som han på egen hand förskaffat sig. Yngre än de
nämnde, men i likhet med dem lifvade af varm kärlek
till fosterlandet voro äfven Giuseppe Giusti
(d. 1850) och Aleardi (d. 1878). Den förre skref
satiriska visor, hvilka något påminna om Bérangers
och lifligt slogo an på den allmänhet, för hvilken de
voro skrifna. Aleardis dikter äro dels politiska, dels
rent lyriska; i de senare utmärker han sig särskildt
genom ett fint sinne för naturens skönhet. Prati
(f. 1815) är en djupsinnig och känslofull skald,
som med sina lyriskt romantiska epos förvärfvat
sig många lifliga beundrare i Italien. I Vieusseux’
literära krets uppträdde äfven stundom den unga
Giannina Milli, som der väckte stort uppseende genom
en tidigt utvecklad stor poetisk begåfning och en
t. o. m. i Italien ovanlig talang att improvisera. –
Sedan den starka politiska spänning, som tryckte sin
stämpel på Italiens hela andliga lif under seklets
första hälft, börjat lägga sig i den mån man såg,
att ett fritt och odeladt Italien snart skulle blifva
verklighet, kan man säga, att dess literatur inträdt i
ett nytt skede. Ett och samma höga intresse tager ej
längre alla krafter i anspråk, och skriftställarna
sakna numera den eggelse, som låg i att strida
för fosterlandets befrielse, hvilken i väsentlig
mån är deras verk. Man kan derför ej nu vänta samma
lifliga literära produktion, som under de föregående
decennierna. Också lyssnar ej allmänheten till dem
med samma intresse som förr, och allt angifver, att
Italien för närvarande befinner sig i en literär
stiltje, under hvilken landets bästa krafter äro
upptagna med att bringa till full verklighet den
nationella enhet, som kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
