Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen - Italienska republiken. Se Cisalpinska republiken - Italienska språket är latinet, sådant det under seklens lopp gestaltat sig uti Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom som utanför Italien, och han intager
numera värdigt en plats vid sidan af samtidens
främste. Bersezio (f. 1830) har med aktningsvärd
talang skrifvit historiska romaner. För öfrigt
representeras i Italien alla de olika arter
af romaner, som man återfinner i andra lands
literatur. Den naturalistiska riktningen har äfven
der vunnit insteg, och Zolas första romaner väckte
till en början så allmänt uppseende, att t. o. m. en
undervisningsminister, god literaturhistoriker, en
gång begagnade en tillfällig ledighet för att hålla
föreläsningar öfver den literära realismen. Novellens
genre, som är så karakteristisk för vår tids literära
smak, har i Italien funnit många talangfulle målsmän,
och denna literatur kan redan uppvisa ett betydligt
antal så fint och konstnärligt utförda målningar
och berättelser, att de väl uthärda jämförelse
med de bästa utländska. Petrocchi ger tilltalande
skildringar ur folkets lif; Castelnuovo målar fint
och lifligt genrebilder af olika slag. Främst af dem
alla står Edmondo De Amicis (f. 1846), som redan
vunnit verldsrykte ej blott för sina sympatiska
noveller, utan kanske mest för sina reseskildringar,
i hvilka han visar sig vara en fulländad konstnär,
som med en fin och skarp iakttagelseförmåga förenar
ett vänligt sinne och en ovanlig talang att gifva
läsaren en full och tilltalande bild af hvad han
skildrar. – Italiens literära historia bearbetas nu
med en ifver och en skicklighet, som knappast lemna
något öfrigt att önska, och man har godt hopp att
snart se de många luckor fyllda, som hittills funnits
i framställningen deraf. Särskildt de allra äldsta
perioderna genomforskas grundligt af D’Ancona,
Bartoli, Comparetti, Carducci, Rajna, Hortis
m. fl. Canello har förtjenstfullt tecknat det
16:de årh:s literära lif. Giudici, Settembrini, De
Sanctis, D’Ovidio m. fl. hafva dels i sammanhängande
arbeten gifvit en god öfverblick öfver hela den rika
italienska literaturen, dels i kritiker belyst enstaka
författare eller literära frågor. Det obildade folkets
rika fond af traditioner, sägner och visor samlas
med ifver och framgång af Tigri, Pitré, Gubernatis,
D’Ancona m. fl. Den eggelse till gemensamt arbete,
som landets nyvunna politiska enhet på alla fält bör
framkalla, har sålunda på detta redan börjat att göra
sig gällande. P. A. G.
Italienska republiken. Se Cisalpinska republiken.
Italienska språket är latinet, sådant det under
seklens lopp gestaltat sig uti Italien. Liksom
andra språk var äfven det latinska stadt i en
ständig utveckling, så att dess ljudsystem, former,
syntax och ordförråd från den ena generationen till
den andra småningom förändrades. Inom de obildade
folkklasserna hade dessa successiva ändringar ett
raskare förlopp, än som var fallet hos de literärt
bildade, hvilka trognare höllo fast vid latinet,
sådant det som literärt språk blifvit faststäldt af
de klassiske auktorerna. Vid sidan af det latinska
högspråket har man sålunda att märka det egentliga
folkets språk, vulgärlatinet med dess dialekter,
hvilket i sin utveckling följde vissa tendenser,
som småningom framkallade en ganska genomgripande
omgestaltning af detsamma. Inom ljudsystemet
visade sig en tendens att med lika ljud
uttala långt e och kort i samt långt o och kort u,
hvartill kom den att ej längre uttala m och
s i slutet af alla ändelser. Genom denna senare
ljudskridning, som småningom utsträckte sig till alla
slutkonsonanter, grumlades svårt de gamla latinska
deklinations- och konjugationssystemen, hvilket
åter lemnade friare spelrum åt en annan omdanande
kraft, den s. k. analogiska attraktionen, hvarmed
menas den inom alla språk mer eller mindre starkt
framträdande tendensen att låta oftare återkommande
former m. m. ersätta mindre vanliga sådana. På
detta sätt inskränktes latinets deklinationer
till två, en för feminina och en för maskulina
substantiv, och dess kasus bortföllo alldeles, så
att blott singularis och pluralis utmärktes genom
olika ändelser. Inom verbalböjningen ersattes
passivum med en omskrifning, och flere af aktivens
tempus gingo äfven förlorade. Härtill kom,
att, sedan ljudskridningen försvårat särhållandet
af genus neutrum från de båda andra, behofvet af
ett sådant tredje genus upphörde att göra sig
gällande, hvarför alla substantiv sammanfördes
bland maskulina och feminina. Inom syntaxen
ersattes denna starka reduktion af böjningssystemet
dels genom omskrifningar för sådana kasus- och
tidsförhållanden, för hvilka särskilda ändelser
ej längre funnos, dels derigenom att den frihet
inskränktes, som inom latinet varit rådande med
afseende på ordens följd i satsen. Genom
beröringen med främmande nationer inflöto nya,
mest germanska glosor i ordförrådet, hvilket
ytterligare förändrades dels genom förlust af ord
och skridning i deras betydelse, dels derigenom att
man riktade sitt ordförråd med glosor, hemtade
från det latinska högspråket, hvarvid ofta hände,
att ett sådant lånord med modifierad form och
betydelse redan förut fanns i vulgärspråket. –
Under det att denna omgestaltning af det allmänna
samtalsspråket förbereddes och fullbordades, var
höglatinet landets literära språk, hvarvid dock
bör ihågkommas, att det å sin sida rönte inflytande
från folkspråket, så att det ingalunda bevarade
sin klassiska renhet. Alla skrifkunniga begagnade
sig i skrift af det literära latinet, mer eller
mindre rent och oblandadt alltefter deras bildning.
Detta allmänt utbredda bruk af latinet hade till
följd att i Italien skriftliga minnesmärken af
italienskt vulgärspråk, som man numera kan kalla
det, framträda senare än i andra romanska land. –
Som landet efter kejsaredömets fall (476) saknade ett
kulturcentrum, kan man lätt förstå, att i de äldsta
literära urkundernas språk skulle ingå element från
de orters dialekter, till hvilka de hörde. Först
under loppet af det 13:de årh. finner man enstaka
försök göras att i skrift begagna Milanos, Genuas,
Sienas m. fl. orters dialekter, och dessa äldsta
urkunder utgöras till stor del af obetydliga
anteckningar i familjeangelägenheter. Latinet
dominerade fortfarande som skriftspråk, men vid
sidan deraf började man nu äfven betjena sig af
franskan och provençalskan, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
