Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivan. 3. I. III (I) Vasiljevitj den store - Ivan. 4. I. IV (II) Vasiljevitj den förskräcklige - Ivan. 5. I. V (III) Alexejevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det fogliga Pskov i behåll en större grad af
sjelfständighet. Genom slumpen, snarare än genom
egen åtgärd, fick I. äran af Rysslands befrielse
från tatarerna. Det tatariska rike, som benämndes
"Gyllene horden", hade i århundraden hållit Ryssland
skattskyldigt. Då I vägrade att till hordens kan
Achmed erlägga den öfliga tributen, anfölls han af
denne med krig. De båda motståndarna lägrade sig på
ömse sidor om floderna Oka och Ugra, men fruktade
att angripa hvarandra, och I. hade redan gifvit
befallning om återtåg, då kanen fann rådligast
att vända om med hela sin här, 1480. S. å. blef
Achmed mördad, hvarefter Gyllene horden hemföll i
ett vanmäktigt upplösningstillstånd och Ryssland
befriades från det tatariska oket. Redan från 1475
hade I. upptagit Novgorods gamla gränsstrider med
Sverige. Fientligheterna, afbrutna af flere illa
iakttagna stilleståndsfördrag, fortforo till 1497,
då en ordentlig vapenhvila afslöts, utan att de
ömsesidiga, ödeläggande härjningarna medförde någon
förändring af gränserna. Då efter polske konung
Kasimirs död (1492) de under hans styrelse förenade
Polen och Litaven skildes åt, angrep I. storfurst
Alexander af Litaven och tvang honom först att afstå
de af rysk nationalitet befolkade besittningarna
öster om Desna och 1501 äfven landet mellan Sosj
och Desna. Sålunda förenades genom I:s förtjenst
de ryska landsdelarna, hvarför han ock fått namnet
"Rysslandssamlaren". Han utförde sina företrädares
gamla plan att lägga allt Ryssland under Moskva, och
ett bevis på det moskovitiska rikets nya maktställning
var bl. a. att han begagnade titeln af tsar (såsom
sådan Ivan I) i st. f. storfurste. Han ansåg sig så
mycket mer befogad att antaga denna högre titel, som
han genom sitt gifte (1472) med den siste bysantinske
kejsarens brorsdotter Sofia (d. 1503) betraktade
sig som den bysantinske caesarens (tsarens)
arftagare. Han upptog äfven (1503) det bysantinska
riksvapnet, den dubbelhöfdade örnen, och uppträdde i
allt såsom en sjelfherskare. Han var Rysslands förste
egentlige sjelfherskare, och hela hans verksamhet
var oaflåtligt och konseqvent riktad på att gifva
enväldet styrka. Sitt verk upprätthöll han genom att
fastställa Rysslands odelbarhet som regel. Under I:s
regering fick riket en ordentlig jordrefning och en
ny lagbok (Sudébnik). I. dog d. 27 Okt. 1505.
4. I. IV (II) Vasiljevitj den förskräcklige, den
föregåendes sonson, föddes d. 25 Aug. 1530 och uppsteg
efter sin fader, Vasilij IV. 1533 på tronen. 1533-38
sköttes styrelsen af hans moder, Helena Glinska,
en begåfvad litavisk qvinna, men när hon 1538 afled
(af gift), blef Rysslands styrelse ett mål för de
förnämsta bojarslägternas maktlystnad och inbördes
afundsjuka. Redan vid 13 års ålder sökte emellertid
den af naturen rikt utrustade samt i såväl ondt
som godt tidigt utvecklade I. göra slut på detta
tillstånd. Han lät sina jagthundar sönderslita
riksföreståndaren Andrej Sjujskij och öfvertog sjelf
styrelsen med bistånd af sin möderneslägt. Den 16
Jan. 1547 lät han kröna sig till tsar
och förmälde sig s. å. med en medlem af romanovska
slägten, den utmärkta Anastasia, hvilken hade en
lyckligt mildrande inverkan på sin våldsamme och
lidelsefulle make. Hon afled emellertid efter några
års äktenskap. Popen Sylvester och Alexej Adasjev
egde till en början I:s öra; riksförsamlingar
sammankallades (1549, 1550), kommunalförvaltningen
omdanades (1551), och förberedelser gjordes
till en ny lagsamling samt till reformer i
kyrkoväsendet. Ryssland började vid denna tid äfven
göra betydande eröfringar af främmande områden:
tatar-rikena Kasan (1552) och Astrachan (1554)
införlifvades med tsardömet, och I. gjorde de första
stora försöken i Rysslands historia att skaffa sitt
land fast fot vid Östersjön. Han utpekade det mål,
efter hvilket den ryska politiken sedermera sträfvade,
och som först Peter den store vann. Efter några
års resultatlösa krig med Sverige (1554-57) angrep
I. med framgång den i upplösningstillstånd varande
livländska ordensstaten. Sedan denna 1561 helt och
hållet sönderfallit, underhöll han en långvarig strid
om ordens land med Polen och Sverige, hvilka tagit dem
i besittning, men 1582 nödgades han afstå sina anspråk
på Livland till Polen och slöt 1583 vid Pliusa en
treårig vapenhvila med svenskarna. Medan I. sålunda
utan framgång kämpade om några hundra qvadratmil
land i vester, befäste kosaken Jermak Timofejevitj
österut Rysslands välde öfver det omätliga Sibirien
genom att störta det tatariska riket derstädes
(1581). I den inre styrelsen egde under en del
af I:s regering ett högst egendomligt förhållande
rum. Då nämligen de båda rådgifvarna Sylvester och
Adasjev på goda grunder blifvit aflägsnade såsom
förrädiske, men I. icke lika lätt kunde göra sig
qvitt den af dem tillsatta förvaltningspersonalen,
var riket 1565-72 underkastadt ett slags delning,
så att den större delen fortfarande förvaltades af
bojarernas råd, under det att den öfriga deremot lydde
under tsarens enskilda styrelse. Dock förbehöll sig
denne att öfver hela sitt rike ega öfverinseendet
samt rätt att straffa förrädare. Genom en af
omständigheterna oupphörligen påkallad hänsynslös
användning af denna rätt (t. ex. vid Novgorods
beryktade hemsökelse 1579) blef I. den grymmaste
regenten i ett grymt tidehvarf. Men för Rysslands
civilisation var hans regering icke utan frukter. Han
inkallade tyske konstnärer och handtverkare,
handelsförbindelser ingingos med engelsmännen,
hvilka 1553 funnit sjövägen till Archangel, och en
kyrkoreform fullbordades 1573. I. kan äfven anses
hafva först ordnat det ryska krigsväsendet, särskildt
dess vigtigaste beståndsdel, de under det följande
århundradet så mycket betydande strelitserna. Tre år
före sin död ihjälslog I. i vredesmod sin äldste son,
Ivan. Sjelf afled han d. 18 Mars 1584, lemnande riket
i arf åt sin till kropp och själ svage son Feodor.
5. I. V (III) Alexejevitj, son till den andre
regenten af huset Romanov, tsar Alexej Michailovitj,
och dennes första gemål, Maria Miloslavskij, föddes
den 27 Aug. 1666. Vid sin äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
