Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacobi. 2. Friedrich Heinrich J. - Jacobi. 1. Moritz Hermann J. - Jacobi. 2. Karl Gustav Jakob J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
München. Död derstädes d. 10 Mars 1819. Hans
samlade skrifter utkommo i 6 bd 1812-24. – J. har ej
utvecklat något filosofiskt system, utan framställt
sina läror i mer populär form, till stor del i polemik
emot Kant, Fichte d. ä. och Schelling. Förnuftet,
så lärde han, är en till sjelfva sin art och sitt
innehåll från sinligheten skild förmåga, i och
genom hvilken menniskan har för sitt medvetande
närvarande en öfversinlig verklighet, ett i sanning
absolut. Förståndet deremot är en formel förmåga,
som sträfvar att bringa formel klarhet inom den för
menniskan gifna verlden. Vore förnuftet ingenting
annat än en form af förståndet, då vore, anmärker han,
menniskan endast till graden skild från djuren. I
sammanhang härmed framhåller J., att allt verkligt är
individuelt. Föreställer man sig saken annorlunda och
söker man, såsom Fichte och Schelling hade gjort,
hypostasera förståndets abstraktioner samt ur
dem härleda en verklighet, då stannar man vid det
ändliga "jaget" såsom det enda verkliga. Slutligen
betraktade J. förståndet såsom oförmöget att fatta
det öfversinliga, hvadan all filosofi konseqvent
blir naturalism och fatalism. Det förnuftiga och
öfversinliga uppenbarar sig deremot för menniskan i
hennes tro eller omedelbara medvetande, synnerligen
i hennes sedliga och religiösa lif, t. ex. i hennes
medvetande om frihet och tillräknelighet m. m. Denna
tro får dock ej fattas såsom en historisk tro,
omfattande en historisk uppenbarelse. Den är till
sitt väsende och sitt innehåll något rent inre. De
etisk-religiösa förhållandena fattas af J. såsom
personliga förhållanden och äro i denna sin egenskap
nödvändiga för att menniskan skall fatta sig sjelf
såsom en personlighet: "Utan ett Du finnes intet
Jag". – Jacobis läror hafva ej varit utan ett
visst inflytande äfven på den svenska filosofien.
2. L. H. Å.
Jacobi. 1. Moritz Hermann J., tysk fysiker, f. i
Potsdam 1801, var 1835-37 professor i byggnadskonst
i Dorpat, men kallades 1837 till Petersburg, der
han 1847 blef medlem af vetenskapsakad. och af
finansministeriets manufakturkonselj samt genom
rikliga understöd sattes i stånd att fullfölja
sina lefvande försök att utvidga elektricitetens
praktiska användning. Redan 1835 hade han skrifvit
Mémoire sur l’application de l’électro-magnetisme
au mouvement des machines. Nu ledde hans studier
honom till galvanoplastikens uppfinnande (1838) och
till konstruerandet af en större elektromagnetisk
maskin om 1 hästkraft (1839). I början af 1840-talet
anlade han en underjordisk telegrafledning mellan
Petersburg och Tsarskoje Selo samt uppfann nya,
mycket sinnrika telegrafapparater, af hvilka dock
endast hans "Télégraphe électrique naval" är närmare
beskrifven (1856). Hans hufvudsakliga förtjenst,
näst uppfinningen af galvanoplastiken, ligger
deri att han åstadkom flere förbättrade metoder
på elektricitetslärans område, såsom nogrannare
konstruktion af reostaten, strömstyrkans uppmätning
genom elektrolys af salter och införandet på rent
praktisk väg af en verklig motståndsetalon. J. dog
i Petersburg
1875. – 2. Karl Gustav Jakob J., tysk matematiker, den
föregåendes broder, född i Potsdam d. 10 Dec. 1804,
blef 1824 docent i matematik vid Berlins universitet
samt 1827 e. o. och 1829 ordinarie professor
i matematik vid universitetet i Königsberg. På
grund af sjukdom erhöll han 1843 afsked samt lefde
derefter, sysselsatt med vetenskapliga forskningar,
dels uti Italien, dels i Berlin, der han äfven höll
föreläsningar och hvarest han dog d. 18 Febr. 1851. –
J:s undersökningar sträckte sig till nästan alla delar
af den matematiska vetenskapen, men hans egentliga
lifsgerning var att jämte N. H. Abel hafva grundlagt
en af den högre analysens vigtigaste teorier, läran
om de elliptiska funktionerna. Visserligen hade redan
förut Legendre på grundvalen af Eulers, Lagranges
och Landens undersökningar framställt en teori för
de elliptiska integralerna, men på ett sätt, som
ej syntes medgifva någon vidare utbildning af denna
teori. Det var förbehållet åt Abel och J. att ungefär
samtidigt, oberoende af hvarandra, söka omvända det
af Legendre behandlade problemet, d. v. s. icke
betrakta integralen såsom funktion af den öfre
gränsen, utan i stället denna gräns såsom funktion
af integralen. Dermed var uppslaget gifvet till
teorien för de elliptiska funktionerna, hvilken af de
båda upptäckarna utbildades till en af matematikens
finaste och fruktbaraste teorier. Bland de förtjenster
härom, som särskildt tillhöra J., må här endast
nämnas införandet af 0-funktionen, med tillhjelp af
hvilken han lyckades på ett enkelt och alldeles nytt
sätt härleda flere af de elliptiska funktionernas
egenskaper. Inom den högre aritmetiken sysselsatte sig
J. bl. a. med sönderdelning af tal i 2, 4, 6 eller
8 qvadrater och med teorien för determinanter,
särdeles med djupgående undersökningar rörande
funktionaldeterminanten. Integralräkningen har honom
att tacka för reduktion och beräkning af flere dubbel-
och multipel-integraler. Inom variationsräkningen
visade han, att vid diskussionen af andra variationen
inga andra integrationer behöfva utföras, än de för
bestämmande af första variationen nödiga. Äfven
geometrien riktade han med flere vigtiga satser,
såsom rörande ytors krökningsförhållanden och
geodetiska linier samt egenskaper hos ytor af
andra graden och dubbeltangenter till algebraiska
kroklinier. Inom den tillämpade matematiken upptäckte
han bl. a. den märkliga satsen att äfven en olik-axlig
ellipsoid, bestående af ett homogent fluidum, kan
likformigt rotera kring en fast axel. – J. egde
såsom vetenskapsman en väldig skapande kraft och en
outtömlig produktionsförmåga. Äfven genom utbildande
af framstående lärjungar bidrog han hastigt till den
matematiska vetenskapens utveckling. – Utom en mängd
memoarer och tidskriftsuppsatser utgaf J. Fundamenta
nova theoriae functionum ellipticorum (1829)
och Canon arithmeticus (1839). Hans Mathematische
werke utgåfvos i 3 bd 1846-71; en ny uppl. har börjat
utgifvas af Borchardt och Weierstrass. J:s Vorlesungen
über dynamie äro utgifna af Clebsch (1866). En
mästerlig lefnadsteckning öfver J. har blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
