Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacquin, Nikolaus Joseph von - Jacquot, Georges - Jacta est alea. Se Alea jacta est - Jaculus, zool., ett till familjen springråttor, ordningen gnagare och klassen däggdjuren hörande slägte - Jadassohn, Salomon - Jade (Jahde), segelbar kustflod i Oldenburg - Jadin, Louis Godefroy - Jaeger, Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans utgöra mer än 30 band med flere tusen
kolorerade planscher, äro följande de vigtigaste:
Flora austriaca (1773-78), Selectarum stirpium
americanarum historia (1763 och 1780), Observationes
botanicae (1764), Hortus botanicus vindobonensis
(1770-76), Icones plantarum rariorum (1781-93),
Collectanea ad botanicam, chemicam et historiam
naturalem spectantia (1786-96) och Plantarum
rariorum horti caesarei schoenbrunnensis
descriptiones et icones (1797-1804).
Jacquot [sjakå], Georges, fransk bildhuggare,
f. 1794 i Nancy, d. i Paris 1874, son af en
ornamentsbildhuggare, följde som barn sin fader
till Paris och studerade först under honom,
hvarefter han 1813 fick tillträde till Gros’ och
Bosios atelierer. Efter att 1820 hafva erhållit
romerska priset reste han till Italien, derifrån
han återkom 1826. Under de följande åren utförde
han dels stoder och grupper med mytologiska ämnen,
såsom Dafne, Paris och Helena, Herkules och Dejanira,
dels behandlade han religiösa ämnen, såsom Jesus och
Tomas samt Korsets uppresande (basrelief). Dertill
komma äfven åtskilliga byster, såsom af Ludvig XVIII,
Ludvig Filip m. fl.
Jacta est alea. Se Alea jacta est.
Jaculum kallades det kastspjut, hvarmed manskapet
vid den romerska legionens två främsta linier (de
s. k. antepilani) och spjutkastarna (jaculatores)
voro väpnade. Det var omkr. 1 m. långt, ett
finger tjockt och försedt med mycket tunn
och skarp spets, som böjde sig vid anslaget
och sålunda icke kunde användas af fienden.
C. O. N.
Jaculus, zool., ett till familjen springråttor
(Dipodidae) ordningen gnagare och klassen däggdjur
hörande slägte, som har de öfre framtänderna fårade
och hoptryckta. Kindtänderna äro 4 ofvan och 3
nedan i hvardera käkhalfvan samt strecktecknade;
nosspetsen är hårig, öronen medelmåttiga, framfötterna
mycket små, med rudimentär tumme. Bakfötterna
hafva 5 tår, fotsulorna äro nakna, svansen mycket
lång, tillspetsad och hårig.– Nord-amerikanska
springråttan, J. hudsonius, är ofvan mörkt lefverbrun,
med gulbrun inblandning, undertill hvit. Den blir 8
cm. lång, med 13 cm. lång svans, samt förekommer i
Nord-Amerika från Stora Slafsjön och Labrador söder
ut. Hon gräfver omkring 50 cm. djupa hål, mot den
kalla årstiden ännu djupare, förfärdigar sig före
vinterns inbrott ett ihåligt klot af lera, rullar
sig tillhopa deri, slår svansen omkring kroppen
och faller så i dvala, som räcker till nästa vår.
C. R. S.
Jadassohn, Salomon, tysk tonsättare, f. i
Breslau 1831, blef, efter fullbordade studier
för Liszt och Hauptmann, 1866 dirigent för
sångföreningen "Psalterion" i Leipzig. Han var
1867-69 kapellmästare för "Euterpe" samt blef 1871
lärare i teori, komposition och instrumentation
vid konservatoriet. Hans kompositioner äro berömda
för friska, ofta humoristiska idéer och tadellös
faktur. Särskildt bekanta äro hans arbeten i
kanonform: sångduetter, orkesterserenad, pianoserenad,
fyrhändig ballettmusik. För
öfrigt har han skrifvit uvertyrer, pianotrior,
preludier och fugor samt chörverk. A. L.
Jade (Jahde), segelbar kustflod i Oldenburg, upprinner
4 km. n. om staden Oldenburg och faller ut, efter
ett 22 km. långt lopp, i den 190 qvkm. stora
Jadeviken af Nordsjön, som stormfloder bildat under
århundradens lopp. Inloppet till viken är farbart
för de största fartyg och tillfryser aldrig. Den
i såväl militäriskt som politiskt hänseende
vigtiga Jademynningen ådrog sig redan Napoleon I:s
uppmärksamhet, och han lät äfven utarbeta förslag
till anläggning af en krigshamn derstädes. 1853
förvärfvade Preussen, för hvars blifvande krigsflotta
en nordsjöstation var ett lifsvilkor, af Oldenburg
två små landområden på ömse sidor om viken för att
der anlägga en krigshamn. Arbetena börjades 1855, och
1869 invigdes krigshamnen, som jämte fästningsverken
kostade i anläggning omkr. 85 mill. kr. Jadeområdet
hör till preussiska prov. Hannover, landdrosteiet
Aurich, och har staden Wilhelmshaven.
Jadin [sjadäng], Louis Godefroy, fransk målare, f. i
Paris 1805, d. derst. 1882, studerade under Hersent
och egnade sig först åt jagtstycken och "nature
morte", sedan äfven åt landskap med figurer. År
1835 gjorde han en resa till Italien, derifrån han
återkom med ett stort antal landskapsstycken. Utom
dessa sydländska bilder, hvilka vunnit bifall,
målade han hälst jagtscener, i hvilka hundarna spela
hufvudrollen, samt hundporträtt, vanligen endast
hufvud (i naturlig storlek), allt utfördt med bravur
och lif, om också något dekorativt och maniereradt.
Jaeger [jäger], Gustav, tysk zoolog, f. 1832, blef
1858 zoologie docent i Wien, der han inrättade
och till 1866 förestod den zoologiska trädgården,
1867 professor vid Stuttgarts universitet och 1874
derjämte vid veterinärinstitutet i denna stad. I
darvrinistisk riktning skref J. Zoologische briefe
(1864-76), Die darwinsche theorie und ihre stellung zu
moral und religion (1868), In sachen Darwins contra
Wigand (1874) och Lehrbuch der allgemeinen zoologie
(1871-77). I arbetet Entdeckung der seele (1879)
anser han sig ovedersägligen hafva ådagalagt, att
hos menniskan finnas kropp, själ och ande. Själen
är enligt honom ett luktbart ämne och uppträder i
sina verkningar i tvänne alldeles motsatta former,
näml. som "lustämne" och som "olustämne". Af
dessa ämnen, hvilka uppkomma vid sönderdelning af
kroppens ägghvita, eger det förra en behaglig, det
senare en elak lukt. Olustämnena utdrifvas ur kroppen
genom en så ymnig utdunstning som möjligt, och denna
framkallas bäst derigenom att man uteslutande använder
kläder af ylle. Dessa sakna nämligen förmågan att
i så hög grad som kläder af siden, bomull och lärft
qvarhålla och åter till kroppen afgifva "olustämnen",
som utdunstat från densamma. J:s åsigt är att genom
denna fullständiga yllebeklädnad ("normaldrägten")
icke blott kroppen stärkes och dess mottaglighet
för sjukdomar nedsättes till ett minimum, utan att
äfven själslifvet blir friskare, lynnet gladare,
o. s. v. För sina läror har J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
