Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagistan (Yaghistan) - Jag-lina - Jagning - Jago - Jago, San - Jagodina - Jagst (Jaxt) - Jagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i n. ö., Ghulab Singhs rike och Kasjmir i ö.,
Pandjab-distriktet i s. och det afganska Kabu-istan i
s. v., delas af en från n. till s. gående bergskedja
i två olika stora hälfter. Den större, vestra delen,
som helt och hållet fylles af Hindukuhs södra
sluttningar, innefattar landskapen Kafiristan (se
Kafir) i s. v. och Tsjitral i n. ö. Den östra delen
bär det allmänna namnet Dardistan och bebos af det
aiiska dardu-folket, afkomlingar af de sanskritiska
darada (grekernas dardai; ej att förvexla med
"dardaner", se d. o.). En del af dardu utgöres af
muhammedaner och talar en turkisk dialekt; en annan
del utgöres af buddhaister och talar tibetanska,
de återstående tala en uråldrig arisk dialekt,
dardui. De nordliga distrikten Tsjitrals och Gilgits
mål anses som dialekter af dardui. Medan Kafiristan
och Tsjitral förstått att försvara sitt oberoende,
hafva flere stammar i Dardistan i nyare tider måst
underkasta sig Maharadjan i Kasjmir. I den här
angifna allmänna betydelsen omfattar Dardistan
äfven landskapen Kohistan och Gilgit, men i en
nästan vanligare, inskränkt bemärkelse betecknar
detta namn endast den sydöstra delen af Jagistan.
H. A.
Jag-lina, sjöv., kabelslaget tågvirke om 3, 3 1/2,
4 och 4 1/2 dec. tums omkrets samt 90 à 110 famnars
längd; stundom förekommer äfven jag-lina af gröfre
slag. En jag-lina är smäckrare än en "pertlina" och
nyttjas liksom denna mest till varpning och bogsering.
R. N.
Jagning, skeppsb., säges en bult hafva, då bultens
diameter är större än bulthålets. J. G. B.
Jago, en af de spanska formerna för namnet Jakob. Se
Jakob den äldre. – Efter en bekant hufvudperson i
Shakspeares drama "Othello" har namnet J. blifvit
liksom ett inbegrepp af skadeglad list och djefvulsk
ondska.
Jago, San. Se Santiago.
Jagodina. 1. Krets i konungariket Serbien,
omkring floden Morava. Areal 1,755 qvkm. 71,185
innev. (1880). – 2. Hufvudstad i nämnda krets, nära
Morava. Omkr. 4,500 innev. Vid staden finnas ruiner
af en moské, som skall hafva varit en af de största
i Serbien.
Jagst (Jaxt). 1. Flod i Würtemberg, upprinner
i östra delen af landet och faller ut i Neckar
vid vestra gränsen, midt emot Wimpffen. Längd
195 km. – 2. (Jagstkreis), en af de fyra
kretsarna i konungariket Würtemberg, omfattande
nordöstra delen af landet, omkring ofvannämnda
flod och den med densamma nästan parallella
Kocher. Areal 5,139 qvkm. 407,613 innev. (1880),
deraf 68,7 proc. protestanter och 30,2
proc. katoliker. Hufvudstad: Ellwangen.
Jagt, den handling, hvarmed man syftar att fånga eller
döda vilda däggdjur och foglar. – Med jagtkunskap i
vidsträckt bemärkelse menas dock icke endast kännedom
om huru man i nämnda afseende lämpligast bör gå till
väga samt huru vid jagt behöfliga tamdjur, vapen och
redskap skola på bästa sätt skötas och för ändamålet
användas, utan äfven om hvad som bör iakttagas i och
för villebrådets vård och förökande samt jagtbytets
behandling. Till jagtkunskapen hör vidare, och det
i främsta rummet, en noggrann kännedom om de jagtbara
djurens utseende, lefnadssätt, fortplantning och
vanor. Den kan således lämpligen indelas i följande
hufvud af delningar, nämligen: a) de jagtbara djurens
naturhistoria; b) jagtens utöfvande; c) jagtvård;
d) vildafvel och e) jagtbytets behandling.
Efter de olika sätt, på hvilka jagten bedrifves,
skiljer man mellan: 1. Drefjagt, sådan, vid
hvilken manskap nyttjas för villebrådets framdrifvande
till skyttarna. Olika slag af sådan jagt äro slutna
drefskall, vattenslutna drefskall, rundskall, öppna
dref och dref med pipa på spårsnö. – 2. Jagt med
hundar. – 3. Ståndskytte, den jagt, hvarvid jägaren
lägger sig i forsat för villebrådet, för att afvakta
dess ankomst, eller lockar det till sig på lämpligt
sätt. Af detta slags skytte må nämnas: skytte vid
åtel, vid djurets lya eller ide och för lock. –
4. Gångskytte, då jägaren söker att smyga sig inom
håll för villebrådet eller utan biträde af hundar
eller dreffolk förföljer detsamma. – 5. Fångst med
olika giller och redskap samt gift. (Se Djurfång.) –
Jagten benämnes äfven efter det villebrådsslag, som
är föremål för densamma, t. ex. elgjagt, räfjagt,
äfvensom efter den hundras, som dervid användes,
t. ex. stöfvarejagt, hönshundsjagt o. s. v. Förr
skilde man mellan den s. k. "stora jagten" och "lilla
jagten". Till den förra räknades inom Sverige till
en början endast elg, hjort och rådjur, men sedermera
äfven vildren och svan. I andra europeiska land hörde
till densamma jämväl gems, stenbock och vildsvin
äfvensom björn, varg och lo samt, bland foglarna,
trapp, fasan, trana, häger, tjäder och understundom
äfven orrfogel. De till stora jagten hörande djuren
plägade man benämna högdjur (se d. o.). Till lilla
jagten hörde allt öfrigt villebråd. Somligstädes hade
man äfven en s. k. "mellanjagt", till hvilken hörde
rådjur, vildsvin, orre och hjerpe.
Jagtens historia sträcker sig tillbaka till
mensklighetens fornålder. Redan de gamle egypterna
synas flitigt hafva öfvat jagt, hvilket man kan
sluta till af jagthundsafbildningarna på deras
äldsta minnesmärken. Hos fornperserna var jagten en
med förkärlek omfattad idrott. Deras konung Cyrus
(559-529 f. Kr.) höll ett så stort antal jagthundar,
att till deras underhåll skatterna från fyra större
städer knappt förslogo. Enligt Homeros voro grekerna
redan 1,000 år f. Kr. mycket begifna på jagt: högst
i anseende stod rofdjursjagten, hvilken gällde
som en ärofull bragd och en öfning för kriget,
hvarför ock ungdomen flitigt öfvades deri. Jämväl
forntidens romare voro vänner af jagt, men icke i
så hög grad som grekerna, och så var fallet äfven
med de gamle germanerna. Inom de skandinaviska
landen voro de äldsta innevånarna ett vildt jägare-
och fiskarefolk, som ströfvade fritt, omkring i de
vidsträckta, med villebråd rikt försedda skogarna,
dervid hufvudsakligen lifnärande sig af jagtens och
fiskets byten. Med befolkningens tilltagande odling
trädde der, liksom annanstädes, boskapsskötseln
och åkerbruket mera i förgrunden, men jagt öfvades
fortfarande ganska flitigt, dels såsom näringsfång,
dels till husdjurens skydd mot rofdjur. Äfven vid
en mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
