- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1001-1002

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betydliga enskilda skogsvidder, och den, som
utan tillstånd jagade der, belades med konungens
"bann", d. v. s. ett strängare straff än allmänna
lagen ådömde. Omsider förlorade bönderna sin fria
jagträtt, som förbehölls furstarna och egarna af
riddaregodsen. Bönderna ålades derjämte åtskilliga
skyldigheter med afseende på jagten, såsom att
biträda vid drefjagterna, vårda länsherrarnas hundar
m. m., hvilka skyldigheter efter hand blefvo alltmer
tryckande. Dertill kom att deras åkerfält sköflades
af det talrika villebrådet, utan att de egde vidtaga
några anstalter deremot. Dessa förhållanden fortforo
ganska länge, i det att först genom lagen af d. 26
Mars 1798 jordegendomarna i Frankrike befriades från
all främmande jagträtt, hvilket exempel derefter
följdes inom de flesta af de tyska staterna (i
Preussen m. fl. dock först 1848). Ganska stränga
lagar tillämpas emellertid ännu uti ifrågavarande
land, och flerestädes är ett minimum af storlek
faststäldt, för att en egendom skall medföra
jagträtt, hvarjämte den enskilde jägaren årligen
måste lösa ett tillståndsbevis till jagt, som han
under dennas utöfvande skall, vid anfordran, uppvisa
för dem, som öfvervaka jagtlagarnas efterlefnad i
orten.

Det är icke endast rörande jagten å de olika
jordegendomarna i Sverige och andra europeiska land,
som lagbestämmelser blifvit utfärdade, utan man
har äfven genom sådana fridlyst vissa slag af det
matnyttiga villebrådet antingen under viss tid af
året eller ock fullständigt. Icke ens åtskilliga
af pelsdjuren, såsom ekorren, mården och lekatten,
fingo fordom i Sverige fällas under en viss tid af
året, den nämligen, då deras skinn ej egde något
egentligt värde. – Den allmänna fridlysningstiden
har varit olika vid skilda tidsperioder och i olika
land. Vid bestämmandet af densamma har i allmänhet
den åsigt gjort sig gällande att däggdjurens honor
böra skyddas under åtminstone större delen af sitt
drägtighetstillstånd och medan de gifva di åt
sina ungar samt att foglarna böra skyddas under
sin fortplantning och till dess ungarna blifvit
matnyttiga. Derjämte har man fäst afseende vid
önskvärdheten af att jagten ej måtte utöfvas under
en årstid, då genom densamma väsentlig skada å den
växande grödan kan föröfvas. Flerestädes i utlandet
gäller en annan fridlysningstid för hannarna af en del
djurarter än för honorna, på det att de förre må kunna
fällas, då de äro i sitt värdefullaste tillstånd,
samt man må kunna döda en eller annan individ af dem,
hvilken på ett eller annat sätt visat sig skadlig
för fortplantningen. Somligstädes äro hondjuren af
hjortar och rådjur helt och hållet fridlysta. De
villebrådsarter, som inom Sverige blifvit fridlysta
under en viss del af året, äro af däggdjur: elg,
kronhjort, dofhjort, vildren, rådjur och hare, samt
af foglar: tjäder, orre, hjerpe, dalripa, fjällripa,
rapphöns, moripa, fasan, morkulla, enkel och dubbel
beckasin, svan och ejder, äfvensom änder af andra
slag än dykänder. Bäfvern, hvilken dock redan torde
vara utrotad i Sverige, är helt och hållet fridlyst
tills vidare. Inom åtskilliga län och för vissa år
gäller äfven

fullständig fridlysning för elgen, rådjuret och rapphönan,
hvarjämte kanadahjort inom Södermanlands län är
fridlyst intill d. 1 Jan. 1885. Angående
fridlysningstiderna för ofvannämnda djur- och fogelarter
hänvisas till k. Skogsstyrelsens kungörelse d. 23
Dec. 1882. – För minskande af rofdjurens antal hafva i
Sverige, alltifrån äldre tider, vissa anstalter varit
i lag anbefallda. Enligt några af landskapslagarna
skulle allmogen i en del orter lyda skallbud samt
hålla vargnät och varggård. Genom Magnus Erikssons
landslag blef denna förpligtelse allmän, något som
ytterligare bekräftades i Kristoffers landslag, hvari
bl. a. stadgades, dels att hvarje frälseman, bonde
eller landbo skulle hålla ett vargnät af 4 famnars
längd, dels att hvar och en skulle infinna sig på
skallbud, dels ock att varggård skulle underhållas
efter jordatal. Endast prest, klockare och inhyses
qvinna skulle vara derifrån befriade. Stadganden
i samma syfte intogos äfven i 1647 och 1664 års
jagtstadgar samt i 1734 års lag, i hvilken det
föreskrefs, att vargnät skulle hållas af hvarje helt
hemman och af de mindre i förhållande derefter, samt
att, då det budades till häradsskall, en man borde
komma från hvart matlag och af sätesgårdstorparna
hvar annan, hvaremot vid sockenskall ingen, som egde
boskapskreatur, fick undandraga sig sådant. Varggård
och varggrop skulle byggas i hvar socken, der det
erfordrades. Dessa bestämmelser modifierades genom
1808 års jagtstadga så till vida, att skyldigheten
till vargnäts hållande upphäfdes, samt att befrielse
från att bygga och underhålla varggård och varggrop
kunde vinnas genom erläggande af en viss mindre
afgift (2 sk. bko) för hvarje helt mantal, i ändamål
att med den sålunda bildade jagtkassan bestrida
utgifterna för jagttygs anskaffande och andra
anstalter för rofdjurens utrotande. I de orter,
der jagtkassa blef bildad, skulle innevånarna ej
vara förpligtade att deltaga i annan skallgång
än den, som skedde vintertiden på för ändamålet
inrättade jagtplatser, såvida icke rofdjur fanns på
ö, halfö eller holme, då allmänt skall sommartid kunde
anordnas, ifall den, som hade inseendet öfver jagten
inom länet, fann sådant erforderligt. Uti hvarje län,
der vargar gjorde skada, skulle jagttyg hållas
och jagtplatser inrättas, till antalet beroende af
rofdjurens mängd och ortens skogrikedom. Dock fingo
ej flere jagttyg åläggas än högst tre i hvarje län
och ej flere jagtplatser än högst en i hvart fögderi,
så framt ej länets innevånare sjelfva önskade det och
ville bestå kostnaden. Till skall fingo ej flere än
600 man för hvar gång uppbådas, och under det
jagtplats var i bruk, fick ingen den vintern derstädes
fälla skog eller nyttja körväg och icke häller
utöfva jagt inom en fjerdingsväg derifrån. Först
med utfärdande af nu gällande jagtstadga upphörde
allmänhetens skyldigheter att vidtaga ofvannämnda
anstalter, och det öfverlemnades åt menigheterna att
ingå föreningar till åstadkommande af skallgång å de
större rofdjuren. – Sedan gammalt hafva skottpremier
tilldelats dem, som utan skallgång dödat vissa slag af
rofdjur. Stadgande derom finnes redan i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:26 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free