Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jahn, Friedrich Ludwig - Jahn, 1. Ferdinand Heinrich - Jahn, 2. Jens Harald Fibiger - Jahn, Johann Christian - Jahn, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tysklands första turnanstalt, lifligt öfvertygad
om att ungdomens härdande och utbildning genom
kroppsöfningar vore ett kraftigt medel till tyska
nationens återupprättelse och sammanslutning. År
1813, innan ännu det kungliga uppropet till
fransmannens fördrifvande utfärdats, slöt han sig
till den lützowska friskaran, hvilken han derefter
såsom officer tillhörde, tills den efter den första
parisfreden upplöstes (1814). Återkommen till Berlin,
fortsatte han med statsunderstöd sitt arbete på
turnväsendets utveckling och utgaf i förening med
sin lärjunge E. Eiselen Die deutsche turnkunst
(1816). Då emellertid hans verksamhet föreföll den
inträdande politiska reaktionen alltmera misstänkt,
sattes J. 1819 i fångsligt förvar och återfick först
1825 friheten, hvarvid det dock förbjöds honom att
vistas inom en omkrets af 10 mil från Berlin och
för öfrigt i stad, der det fanns universitet eller
gymnasium. I sin ofrivilliga tillbakadragenhet lät
han under den följande tiden endast höra af sig genom
ett par skrifter, såsom Merke zum deutschen volksthum
(1833), och genom de sjelfbiografiska meddelanden,
som utgåfvos under titel: Denknisse eines deutschen
oder fahrten des Alten im bart (1835). Efter
Fredrik Vilhelm IV:s tronbestigning (1840) fritogs
J. fullständigt från polisuppsigt. 1848 invaldes han
i tyska riksförsamlingen, men det visade sig snart,
att den nya tiden skenat förbi den gamle patrioten,
och såsom en af de mest konservative i församlingen
förlorade han hastigt största delen af sin forna
popularitet. Död i Freiburg an der Unstrut d. 15
Okt. 1852. – Utom ofvan nämnda skrifter af J. märkas:
Runenblätter (1814), Neue runenblätter (1828) och
Selbstvertheidigung (1863). Om hans betydelse för det
tyska enhetsverket vittnar förbundsdagskommissionens
af 1819 uttalande, att han var "den, som
först framkommit med den högst farliga läran om
Tysklands enhet". Såsom turnväsendets upphofsman
har han blifvit kallad "Der turnvater", och hans
bildstod pryder platsen för hans första verksamhet
i detta afseende, Hasenhaide vid Berlin. Den 1863
grundade pensionskassan för turnlärare och deras
efterlefvande bär namnet "Jahn-stiftung". – Jfr
Pröhle, "F. L. Jahn’s leben", neu bearb. v. C. Euler
(1881).
Jahn. 1. Ferdinand Heinrich J., dansk
krigshistoriker, föddes 1789 i Neumünster, blef 1805
fänrik och 1820 kapten samt höll från 1823 i Köpenhamn
krigshistoriska föreläsningar för officerare, men
afled redan 1828, sysselsatt med utarbetandet af
en dansk krigshistoria. Endast spridda afdelningar
af detta arbete hann J. fullborda: Grundträk til
Kristian IV:s krigshistorie (1820-22) och Almindelig
udsigt över Nordens, isär Danmarks, krigsväsen i
middelalderen (1825). Efter hans död utkom Danmarks
politisk-militäre historie under unionskongerne
(1835). Som grundläggare och medredaktör af
"Magasin for militär videnskabelighed" (1818-27)
skref J. flere mindre afhandlingar, bl. a. Udkast
til Grefvefejdens historie och Skånes adskillelse fra
Danmark under den efter Kristofer II:s död opståede
mellemregering og gjenforening under Valdemar
Atterdag (1827).
– 2. Jens Harald Fibiger J., dansk krigshistoriker,
den föregåendes son, född 1818, blef löjtnant 1835 och
stupade 1849. Han författade De danske auxiliärtrupper
1689-91 og i den spanske successionskrig (1840-41).
E. Ebg.
Jahn, Johann Christian, tysk filolog, f.. 1797,
d. 1846 såsom konrektor vid Thomas-skolan i Leipzig,
är för efterverlden mest bekant såsom redaktör
af det på B. G. Teubners förlag i Leipzig utgifna
samlingsverket "Bibliotheca scriptorum graecorum et
romanorum" (1825 o. f.) samt såsom den förste ledaren
af den inflytelserika tidskriften "Jahrbücher für
philologie und pädagogik", hvilken 1826 började
utkomma på samma förlag. För sin kritiska behandling
af Ovidius, Horatius och Virgilius har J. vunnit
mycket erkännande.
Jahn, Otto, tysk filolog, arkeolog,
literaturhistoriker och musikkännare, född i Kiel
d. 16 Juni 1813, blef 1836 filos. doktor derstädes,
hvarefter han i Köpenhamn erhöll ett resestipendium,
medelst hvilket han besökte Paris och Rom. Återkommen
1839 till Kiels universitet, upprättade han der ett
slags arkeologiskt seminarium, men kallades snart
(1842) till Greifswald såsom e. o. professor i
klassisk literatur och arkeologi samt blef 1845
ord. professor derstädes. 1847 öfverflyttade
han, på kallelse, till Leipzigs universitet. År
1848 (liksom senare 1863) visade han ett lifligt
intresse för Schleswig-Holsteins lösgörande från
Danmark. Då han sedermera äfven befanns deltaga
i sträfvandena för den nya riksförfattningens
antagande af Sachsen (1849), blef han suspenderad
och afsattes 1851 af regeringen, ehuru vid
kriminalundersökningen frikänd. År 1855 flyttade han,
på kallelse af den preussiska regeringen, till Bonn
såsom ord. professor och verkade derefter i denna
befattning till sin död. Han afled i Göttingen d. 9
Sept. 1869. – Utom en ansenlig mängd uppsatser i lärda
tidskrifter har J., hvad beträffar hans läroämnen,
dels lemnat kritiska editioner af Persius (1843,
1851, 1868), Censorinus (1845), Ciceros "Brutus"
(1849, 1856, 1865) och "Orator" (1851, 1859, 1869),
Juvenalis (1851, 1868) m. fl. auktorer, dels författat
flere utförliga arkeologiska monografier,
utmärkände sig för en omsigtlig metod, hvilken vid det
föreliggande materialets förklaring aldrig frånser
de upplysningar, som kunna hemtas af literära
minnesmärken. Såsom literaturhistoriker och biograf
utgaf J. "Goethes. briefe an Leipziger freunde"
(1849, 1867) och "Goethes briefe an Voigt" (1868)
samt skref öfver Winckelmann (1844), L. Uhland
(1863) m. fl. Mycket af hvad han i detta afseende
författade samlades i hans Biographische aufsätze
(1866), likasom han i Gesammelte aufsätze über
musik (s. å.) sammanförde sina till den periodiska
pressen lemnade musikkritiker, bl. a. sina skarpt
klandrande analyser af Wagners musikdramer. J:s
mest betydande verk på det biografiska området är
W. A. Mozart (4 del., 1856-59, hvaraf svensk öfvers.:
"W. A. Mozart", 2 del., 1865; ny, förkortad uppl. af
originalet, 2 del., 1867). I detta arbete tecknar
han den store mästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
