Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob (Jacobus) (författare) - Jakob (Jaime) I expugnator (eröfraren, konung af Aragonien) - Jakob (Jaime) II den rättvise (konung af Sicilien och Aragonien) - Jakob (James) I (konung af Storbritannien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enligt en gängse gammal sägen skulle Jesu bröder
dock icke hafva varit Marias söner, utan Josefs i
ett föregående äktenskap, ett antagande, som skulle
bekräftas deraf att Nya testam. aldrig talar om
"Marias söner", utan alltid förbinder uttrycken
"Maria, Jesu moder" och "hans bröder".
I sådant fall skulle Jakob och hans bröder,
Joses, Simon och Judas, hafva varit äldre styfbröder
till vår frälsare. – J., Herrens broder, var den
förste föreståndaren l. biskopen för den första
kristna församlingen, den i Jerusalem. Han åtnjöt
högt anseende äfven bland judarna för sin stränga
pietet för lagens stadgar och kallades allmänt
"den rättfärdige". Hvarje dag knäböjde han i
Jerusalems tempel, och en tvifvelaktig tradition gör
honom till nasir ända från födelsen. Den strängt
judaistiska ebionitiska sekten åberopade sig på
honom såsom sin auktoritet. Men såväl af berättelsen
i Gal. 2 om Paulus’ sammanträffande med honom som af
förhandlingarna vid det första kyrkomötet i Jerusalem,
der J. förde ordet (Ap.-gern. 15), framgår, att
"J. den rättfärdige" blott för sin egen del höll
lagens stadgar, utan att vilja dermed binda andra. Om
hans död anför Eusebius i sin kyrkohistoria två
berättelser (II, 23). Enligt den första skola judarna
i förbittringen öfver att Paulus undkommit dem genom
sin resa till Rom straxt derefter (omkr. år 62 l. 63)
hafva stenat J. Enligt den andra, mera tillförlitliga
berättelsen skall han, efter ståthållaren Festus’ död,
på anstiftan af den sadduceiske öfverstepresten Annas
d. y. hafva nedstörtats från tempelmuren, stenats
och slutligen fått sitt hufvud krossadt af en klubba
(år 69). J. P.
Jakob (Sp. Jaime), konungar af Aragonien:
1. J. I expugnator (eröfraren), Peter II:s
son, f. omkr. 1206, efterträdde sin fader 1213.
Han var en af medeltidens ridderligaste furstar.
En stor del af hans regering upptogs af strider med
morerna, från hvilka han eröfrade Baleariska öarna
(1229) och Valencia (1238). Genom fördraget i
Corbeil, 1256, förmådde han Ludvig den helige af
Frankrike att afträda Barcelona, Roussillon och
Montpellier. Han lät utarbeta en om ovanlig humanitet
vittnande lagbok och skref sjelf en krönika om sin
tid. Död 1276. – J:s dotter Elisabet var förmäld
med Filip III af Frankrike.
2. J. II den rättvise, konung af Sicilien och
Aragonien, den föregåendes sonson, Peter III:s son,
efterträdde sin fader såsom konung af Sicilien 1265
och blef 1291, efter sin äldre broder Alfons III,
konung af Aragonien. 1295 afträdde han Sicilien
till sin svärfader, konung Karl II af Neapel.
Då sicilianerna vägrade att hylla Karl II och i
stället valde J:s yngre broder, Fredrik II,
till konung, sökte J. och hans svärfader att
tvinga dem till underkastelse, men misslyckades.
Från Genua eröfrade J. Sardinien, 1326.
Gent emot adelns öfvermakt sökte J. stödja sig på
presterskapet och borgareståndet. Död 1327.
Jakob (James), konungar af England och Skotland
(skrefvo sig konungar af Storbritannien):
1. J. I., Maria Stuarts och Henry Darnleys son,
föddes i Edinburgh d. 19 Juni 1566 och blef, sedan
hans moder nödgats afsäga sig tronen, krönt till
Skotlands konung. Medan den katolska Maria Stuart
fick tillbringa sina återstående dagar i ett engelskt
fängelse, uppfostrades J. i Skotland af grefven
af Mar och efter dennes död af Alexander Erskine,
men ingen af desse förmådde upprätthålla lugnet
i landet, och aristokratien genomdref derför, att
J. vid tolf års ålder (1578) förklarades myndig. De
inre oroligheterna fortforo emellertid. J. ville till
en början med fransk hjelp söka befria sin moder,
men nödgades af de protestantiske lorderna att
afstå från denna plan, och han kom snart sjelf till
den öfvertygelsen att den politiska klokheten bjöd
honom att icke för sin moders skull ställa sig på
spänd fot med drottning Elisabet i England. Hoppet
om att vinna Englands krona förmådde honom att
lemna Maria Stuart åt sitt öde och att 1586 afsluta
med Elisabet ett förbund, hvilket icke rubbades af
Marias afrättning följande år. Ändtligen nådde hans
ärelystnad sitt mål, då han efter Elisabets död, 1603,
erkändes såsom hennes efterträdare och sålunda på sitt
hufvud förenade Skotlands samt Englands och Irlands
konungakronor. Med glädje begaf sig J. från Skotland,
der han aldrig kunnat göra sin vilja gällande mot de
trotsige aristokraterna, till England för att taga
i arf en konungamakt, som af de kraftige Tudorerna
hållits upprätt gent emot alla försök att neddraga
den. Men J. förspillde snart den makt han fått. Han
väckte sina nye undersåtars förakt ej blott genom
sitt löjliga yttre, utan förnämligast genom högfärd,
inbilskhet, slöseri, feghet och svaghet att låta sig
ledas af ovärdige gunstlingar. Han hade visserligen
förvärfvat ganska grundliga kunskaper i vissa
ämnen, i synnerhet teologi, och saknade ej häller
systematiseringsförmåga, men genom sitt pedanteri
och sin fullkomliga brist på blick för det praktiska
lifvets förhållanden leddes han till en i högsta
måtto skef lifsåskådning och blef, för att använda
Henrik IV:s af Frankrike ord, "den lärdaste dåren i
kristenheten". I sitt arbete The true law of free
monarchy förfäktade han den åsigten att konungen
erhållit sin makt af Gud och derför var höjd öfver
lagen, hvilken han af nåd skänkte sina undersåtar
(A deo rex, a rege lex, "af Gud är konungen gifven,
af konungen lagen"). På grund af sin maktfullkomlighet
ansåg han sig kunna enväldigt herska äfven öfver
de kyrkliga angelägenheterna. Statskyrkans
(högkyrkans) biskopar betraktade han såsom
konungamaktens trognaste anhängare och stötte sig
derigenom med både katolikerna och de protestantiske
nonkonformisterna (d. v. s. de, som icke slutit
sig till statskyrkan). Katolikerna intogos af
hat till honom, då de funno, att han, den katolska
Maria Stuarts son, ej ville förhjelpa deras tro till
seger, och några af de ifrigaste bland dem sökte 1605
genom den i tid upptäckta s. k. krutkonspirationen
spränga konungen i luften. J. började förföljelserna
mot nonkonformisterna redan 1604, men framkallade
derigenom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
