Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob (James) I (konung af Storbritannien) - Jakob (James) II (konung af Storbritannien) - Jakob (James) III (Jakob Fredrik Edvard, konung af Storbritannien) - Jakob (James) I (konung af Skottland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
opposition, som ytterligare ökades genom hans
öfvergrepp på det politiska området, framförallt
hans försök att på olagliga sätt skaffa sig
penningemedel. Då parlamentet 1610-11 och 1614 med
kraft häfdade sin beskattningsrätt, beslöt J. att
regera utan parlament, och denna plan fullföljde han i
sju år trots alla finansiella svårigheter. Förgäfves
sökte han dock fylla sin ständigt tomma skattkammare
genom olaglig beskattning, tvångslån, försäljning
af titlar o. d. samt genom ett subsidiefördrag med
Englands arffiende, Spanien (1614). 1621 nödgades han
till sist sammankalla parlamentet. Men oppositionen,
det s. k. landtpartiet, var starkare än någonsin
tillförene, och i vredesmod upplöste J. parlamentet
samt häktade några af dess främste män. För att
nå sitt länge hysta hopp att erhålla en spansk
prinsessa till svärdotter sände han sin son prins
Karl och sin gunstling Buckingham 1623 till Spanien;
men planen misslyckades, då Spanien vägrade att
tvinga Österrike att åt J:s måg, kurfursten Fredrik,
återställa Pfalz. Vid sin återkomst till England
slöto sig Buckingham och Karl till oppositionen,
och J. tvangs derigenom att gifva efter i striden
med parlamentet. Död d. 27 Mars 1625. Hans samlade
skrifter utkommo 1616. – J. var sedan 1589 förmäld
med den danske konungen Fredrik II:s dotter Anna. Han
efterträddes af sin son Karl I.
2. J. II, den föregåendes sonson, andre son i
ordningen af Karl I och Henriette Marie de France,
föddes i London d. 15 Okt. 1633 och fick 1643 titeln
hertig af York. Under inbördeskriget blef han 1646,
i Oxford, tillfångatagen af Fairfax, men fann 1648
tillfälle att fly öfver till Holland, tjenade derefter
en tid i franska hären (under Turenne) och sedan 1656
i den spanska. Då hans broder Karl II 1660 uppsteg
på Englands tron, blef J. storamiral och guvernör
öfver Cinque ports (se d. o.). Han lade sig synnerlig
vinn om flottans förvaltning, kände i grund vapnets
detaljer och var på sjön icke utan lycka (seger öfver
holländarna 1665 och oafgjord strid med hjelten De
Ruyter, 1672). Under restaurationens första tid slöt
hertigen af York sig till det högkyrkliga partiet,
hvilket då leddes af lordkansleren E. Hyde (sedermera
earl of Clarendon), och lät 1661 offentligen viga
sig vid dennes dotter Anna (i hemlighet redan förut
förenad med J.), som blef moder till Maria och
Anna. Men icke långt derefter öfvergick J. i
tysthet till katolicismen, tillkännagaf 1672 öppet
sin omvändelse, trots broderns föreställningar, och
trädde 1673 i äktenskap med den katolska prinsessan
Maria af Modena (Anna Hyde hade dött 1671). En så
betydande mans anslutning till Rom på en tid, då man
i det protestantiska England var full af farhågor med
anledning deraf att konungen upphäfde strafflagarna
mot dissenters och anställde papister i sin tjenst,
väckte ett utomordentligt uppseende och bidrog till
att parlamentet afpressade konungen sanktion på den
s. k. testakten (1673), som utestängde dissenters från
alla civila och militära ämbeten. Till följd af denna
lag måste hertigen af York 1673 nedlägga
storamiralsämbetet. Han följdes likväl af nationens misstro,
hvilken något minskades, då hans dotter Maria
1677 förmäldes med den store protestanthjelten
Vilhelm af Oranien, men efter upptäckten af den
"papistiska sammansvärjningen" så tilltog, att
det 1679 ansågs nödvändigt att för en tid aflägsna
J. till Bruxelles. Ett häftigt antikatolskt parti,
de sedermera så ryktbare whigs, yrkade vid flere
parlament (1679-81) med häftighet på antagandet af
"uteslutningsbillen", ett lagförslag, som åsyftade
att hertigen af York, den presumtive tronarfvingen,
skulle uteslutas från tronföljden. Konungen satte sig
emot lagens antagande, och anhängarna af arfsrättens
okränkbarhet, tories, understödde honom. Konungen
afgick med seger, och J., som, medan striden pågick,
styrde Skotland, der han förföljde protestanterna
(covenanterna), återfick 1684 amiralsämbetet och
besteg d. 5 Febr. 1685 utan motstånd tronen. Försök
att störta honom gjordes s. å. både i England
(af hertigen af Monmouth, Karl II:s oäkte son)
och i Skotland (af hertigen af Argyle), men de
bidrogo endast att öka tories’ sympatier för J. Den
närmaste framtiden visade, att whigs haft alltför
rätt i sin fruktan att se J. såsom konung. Enväldet
och den katolska kyrkans seger i England voro
hans mål, och för dessas ernående trotsade han
hänsynslöst lagen eller begagnade sig af sin makt
med en systematisk illfundighet, som hos denne i
öfrigt inskränkte person är förvånansvärd. (Om J:s
sätt att gå till väga och huru han framkallade en
revolution emot sig se England sp. 556, 557.) Hans
gemåls nedkomst (d. 10 Juni 1688), efter ett länge
barnlöst äktenskap, med en, såsom allmänheten trodde,
understucken son (den sedermera s. k. pretendenten)
lade till harmen öfver J:s politik äfven farhågorna
att denna protestant-och frihetsfientliga politik
skulle blifva framtidens. Till frihetens och
religionens värn landsteg derför Vilhelm af Oranien
i Nov. 1688 i England, kallad af både whigs och
tories. J. öfvergafs af alla, t. o. m. af sina
närmaste anförvandter. Han sände gemål och son
(Nov.) öfver till Frankrike och begaf sig i Dec. sjelf
ditöfver (ett flyktförsök i Nov. misslyckades). Ludvig
XIV mottog med hedersbetygelser denne konung, som
"offrat tre riken för en mässa", och gaf honom ett
årligt underhåll. Han understödde äfven J:s försök
att med vapen i hand återeröfra det katolska Irland –
ett försök, som genom J:s nederlag vid Boyne-floden
(d. 10 Juli 1690) och hastiga flykt till Frankrike
misslyckades – samt tillämnade både 1692 och 1696
en fransk landstigning i England till J:s förmån,
ehuru hans planer bägge gångerna korsades. J. dog i
S:t Germain d. 6 Sept. 1701.
3. J. III, titel, som
bars af den föregåendes son Jakob Fredrik Edvard
(se nedan).
Jakob (James), konungar af Skotland:
1. J. I, Robert III:s son, f. 1394, blef på en resa
1405 vinddrifven till England, der han af konung
Henrik IV, ehuru fred rådde mellan Skotland och
England, qvarhölls i nära 20-årig fångenskap. Under
sin långvariga vistelse i England erhöll J. en utmärkt
uppfostran. 1424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
