Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 1025-1026 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Ulfsson - Jakt - Jakub Beg - Jakuhönsen - Jakupemban - Jakut, Abu Abdallah - Jakuter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sten Sture d. y., stod J. U., ehuru fortfarande
hyllande unionspartiet, i godt förhållande. Försvagad
af ålderdom och sjukdom nedlade han 1514 sitt ämbete,
och till hans efterträdare vigdes Gustaf Trolle, d. 1
Maj 1515. Sina återstående dagar framlefde J. U. dels
på Arno gård, dels i Mariefreds kloster, der han
afled 1521 (ej 1522). J. U. var en fint bildad och
fredsälskande man, som med kärlek omfattade kyrkans,
vetenskapens och konstens intressen. Han nitälskade
för ordning och tukt inom kyrkan samt sökte befordra
folkets religiösa upplysning genom att låta vid
högtidliga tillfällen anordna predikningar och genom
att låta trycka andaktsböcker. Boktryckerikonstens
införande i Sverige (1483) torde hufvudsakligen
vara hans verk, och mer än någon af sina före-
eller efterträdare verkade han för den kyrkliga
konstens uppblomstring. En minnesvård af varaktigt
bestånd reste han sig i Upsala universitet, för hvars
upprättande (1477) förtjensten tillkommer honom ensam
eller honom och Sten Sture d. ä. Under de 38 år han
var universitetets kansler höll han en skyddande
hand öfver detsamma och understödde det rikligen med
penningemedel. Jfr A. N. Sundberg: "Jakob Ulfsson,
Svea rikes ärkebiskop 1470- 1515" (1877).

Jakt, skeppsb., ett enmastadt handelsfartygpå 20
å 70 (i medeltal 37) tons drägtighet



och 1 1/2 å 3 m. djupgående med last. Jakten skiljer
sig från slupen derigenom att han ej har stång
ofvanför sjelfva masten, af hvilken senare dock
finnes så lång topp, att ett mindre gaffeltoppsegel
kan föras. Förutom detta segel har han storsegel
(med gaffel och bom), 2 å 3 stagsegel samt, fördevind,
en bredfock. Fartyget seglar oklanderligt, manövreras
med lätthet samt vakar väl i hög sjögång. Till detta
slag af fartyg torde man närmast kunna hänföra
roslagsskutan (den s. k. rospiggen), däcksbåten
m. fl. Jakterna förekomma talrikast i Norge, der
de nästan uteslutande frakta sill och torkad fisk,
hvarför de ofta erhålla binamnet "sillgutt". I
Svrerige torde Skåne ega de flesta jakterna, och
dessa likna till typen de norska. Jfr Kutter, Slup.
R. N.

Jakub Beg [bej], herskare i Kasjgar, föddes 1820
i Tasjkent, der han 1852 nådde en

inflytelserik ställning genom gifte med en dotter till
kanens af Kokand guvernör. 1864 sökte han tappert,
ehuru fruktlöst, försvara Tasjkent mot ryssarna. 1865
sände kanen honom att bistå Kasjgar, då detta land
lösryckte sig från beroendet af Kina och uppsatte ett
eget öfverhufvud. Men J. lyckades der tillvälla sig
en sådan maktställning, att han redan s. å. gjorde
sig sjelf till landets herskare. J. mördades d. 31
Maj 1877 af en person tillhörande hans hof.

Jakuhönsen, Penelopinae, zool., bilda en underfamilj
af familjen Penelopidce, duf-foglarnas ordning
och foglarnas klass. De hafva näbben långsträckt,
kullrig blott mot spetsen, vid roten klädd med en
bred vaxhud. En fläck omkring ögat är helt och hållet
samt strupen nästan naken. Kroppen är långsträckt,
benen långa och stjerten jämförelsevis lång, starkt
afrundad. Hjessans fjädrar äro förlängda, men
bilda aldrig någon kam. Luftstrupen går i bukter
vid gaffel- och bröstbenet, innan han träder in
i bröstet. Jakuhönsen äro hemma från södra Texas
till Paraguay och Chile; de träffas i högstammiga
skogar (der de mest uppehålla sig i kronorna)
både i kustlandet och bergstrakterna. De större
arterna lefva enstaka, de mindre i flockar, som
anföras af en tupp. Dessa foglar förtära frukter,
bär och leddjur; lika litet som hokkohönsen krafsa
de fram sin föda ur marken. De häcka i trädkronor
och lägga två till sex hvita ägg. Unga jakuhöns,
som tagas ur boet, kunna tämjas med lätthet, men
fortplanta sig sällan i fångenskapen. Köttet är
mycket godt, hvarför Jakuhönsen förföljas flitigt.–
Dit hör Jakuhönsslägtet, Penelope, med åtskilliga
arter. Jakupemban, P. superciliaris, är på hjessan,
nacken, halsen och bröstet skiffersvart, med grå
anstrykning och hvit randning på hvarje fjäder,
på ryggen, vingarna och stjerten metallgrön, med h
vitgrå och roströdgula fjäderkanter, på buken och
gumpen rostgulröd, vattrad med brunt. Vingarna äro
fint randade med grågult; ögonfläckarna äro svarta
och den nakna strupen mörkt köttröd. Längden stiger
till 62 cm. C. R. S.

Jakupemban. Se Jakuhönsen.

Jakut, Abu Abdallah, geografisk skriftställare
på arabiska, var af grekisk härkomst och föddes
förmodligen 1178 eller 1179. Han kom tidigt till
Bagdad såsom krigsfånge och köptes af en arabisk
köpman, som gaf honom en god uppfostran och skickade
honom på längre affärsresor. Sedan hans herre dött,
efter att förut hafva frigifvit honom, började J.,
som förvärfvat stor förmögenhet, en handel med
böcker. För politiska och religiösa stridigheter
tvungen att lemna Bagdad, bosatte han sig slutligen
i närheten af Aleppo, der han dog 1229. Hans båda
förnämsta geografiska verk äro det stora geografiska
lexikonet Mú djam al buldân och en ordbok öfver
geografiska homonymer, Al-mosjtarik. Bägge verken
utmärka sig för det samlade materialets rikedom,
men lida brist på kritik och sjelfständighet.

Jakuter, ett i östra Sibirien bosatt turkisk-tatariskt
folk, som förr bott i trakterna omkring Bajkal-sjön,
men småningom af bureter och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>