Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 1039-1040 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jang-tse-kiang - Janiculus - Janin, Jules Gabriel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jang-tse-kiang, en af Gamla verldens tre
största floder (de två andra äro
Jenisej



och Nilen), uppstår, v. om Hoanghos källor i norra
Tibet, på södra sidan af Kyenlyn, af flere källfloder,
hvilka efter sin förening kallas Murui Ussu. Floden
har först ett östligt, sedan ett sydöstligt lopp
genom Tibet och kin. prov. Setsjuan, der den från
v. upptager bifloden Jalung, vänder sig under 103°
ö. lgd mot n. och n. ö. samt under 108° ö. lgd mot ö.,
hvilken riktning den sedan behåller ända till utloppet
i Kinesiska hafvet, under 32° n. br. I likhet med
de flesta af Kinas stora floder har äfven denna olika
namn under olika delar af sitt lopp. Från källorna i
Tibet till floden Min bär den namnet Kin-sja-kiang
(Guldsandsfloden; äfven öfvers. med "Blå floden"),
derifrån till sjön Po-jang i prov. Kiangsu Takiang
(Stora floden), och efter gamla namnet på det
distrikt, genom hvilket floden sedan flyter, kallas
den under återstående delen af sitt lopp för J. Under
nedre delen af sitt lopp mottager den bifloderna
Min, Kialing och Han från v. samt från h. Kian,
Heng l. Siang (som flyter genom Tung-ting-sjön)
och Kia, som bildar sjön Po-jang. Enligt kinesiska
uppgifter utgör floddalens längd – således flodens
många krökningar oberäknade – från källorna till
mynningen ej mindre än 6,000 km., och flodområdets
storlek uppskattas till omkr. 1,8 mill. qvkm. Floden
är farbar för ångfartyg till Ichang, omkr. 1,800
km. från utloppet, men derifrån till Ping-sjan,
omkr. 2,900 km. från hafvet, kunna båtar endast
långsamt och med svårighet arbeta sig fram. Längre
upp kan floden ej passeras till följd af sin starka
ström. Från Ichang till

mynningen uppgifves floden hafva ett fall af 17
cm. på 1 km. Vid nämnda stad beräknade Blakiston
("Fife months ön the Yang-tsze", 1862) d. 1 April
1861 vattenmängden till 18,920 kbm. i sekunden, men
då vattenståndet denna tid af året är högt, torde
man i medeltal för år kunna antaga en vattenmängd
af 14,000 kbm. i sekunden. Om sommaren anställa
J:s öfversvämningar stor skada. Ebb och flod äro
märkbara, omkr. 600 km. uppåt floden. Kiang ("floden"
framför alla andra) vimlar af tusentals fartyg,
båtar och flottar. Den är det kinesiska rikets stora
handelsväg och pulsåder. Mer än hundra stora
städer ligga vid dess stränder eller vid dess stora
bifloder. Den berömda Kejsarekanalen, som går från
Hang-tsjeu-fu till Tian-tsin vid Peiho och således
skär både J. och Hoangho, är numera till större delen
knappast användbar hvarken som bevattningskanal eller
som kommunikationsled.

Janiculus var en bergshöjd på Tiberns norrastrand,
midt emot Rom. Den blef redan under konungatiden
(753-509 f. Kr.) befäst och medelst en
pålbro (pons sublicius) förenad med staden.
R. Tdh.

Janin [sjanäng], Jules Gabriel, fransk
skriftställare, f. 1804 i S:t Etienne (dep. Loire),
d. i Paris 1874, studerade först i sin födelsestad,
sedan*i Collége Louis-le-grand i Paris, der han mest
utmärkte sig för sin opposition mot restaurationens
undervisningssystem. Sedan han efter slutade
studier först försökt föda sig med lektioner, men
känt sig alltmera dragen till publicistens kall,
lyckades han få plats först i "Le Figaro", som
var oppositionstidning, sedan i "Quotidienne",
som var ultra-legitimistisk, och hamnade sist i

"Journal des débats". Der var han från 1836 till
sin död absolut literär envåldsherskare såsom
redaktör af den kritiska följetongen i kåseristil,
hvilken han anses hafva skapat. Men innan dess hade
han uppträdt såsom romanförfattare. Han debuterade
1829, dels med sitt första större arbete, L’ane mort
et la femme guillotinée – en samling af både fina
och vidunderliga saker och af många ansedd som en
satir på skräckromanernas melodramatiska riktning,
under det man dock i sjelfva verket ingenstädes
finner någon parodisk mening –, dels ock med en
följd af smärre bilder, införda i "Revue de Paris",
samlade 1832 under namn af Contes fantastiques ock
tydligen inspirerade af E. T. A. Hoffmann, den tyske
romantikern, hvars arbeten blifvit öfversatta på
franska 1823. I denna samling finnas vedervärdiga
stycken, såsom Elle se vend en détaille, men derjämte
äfven andra, enkelt berättade historier, såsom
Rosette, Mon voyage à Brindes m. fl., och den anses
med rätta, likasom sina efterföljare Contes nouveaux
(1833), höra till det bästa J. skrifvit. Gång
efter annan kommo sådana samlingar af Contes,
men äfven större berättelser, såsom La confession
(1830), Barnave (1831), bekant för sin häftiga
satir mot familjen Orléans (hvilket ej hindrade,
att förf. snart försonade sig med Ludvig Filip) och
Le chemin de travers (1836), egendomlig för sin stil,
i det nämligen berättelsen är bisak,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>