- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1041-1042

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jamitzer ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men förf:s känslosamma och paradoxa reflexioner
öfver lifvets frågor utgöra hufvudsaken. I den
engelske humoristen Sterne’s stil skref han Le
voyage d’un homme heureux
(1841) och La religieuse de
Toulouse
(1850), en skildring, som står midt emellan
en historisk monografi och en roman, m. fl. – Men
J. hade sin hufvudsakliga verksamhet som följetonist
och kritiker, för hvilken verksamhet särskildt
hans kåserande stil passade och likaså äfven hans
brist på öfvertygelse. Han hade först uppträdt, då
kampen brutit ut mellan de klassiska och romantiska
skolorna, hvilka i sin ensidiga stridsifver gåfvo
goda anledningar till parodier. Han aktade sig noga
att taga parti för någondera sidan, utan gjorde sig
lustig öfver bägge. Kritiker var dock J. egentligen
ej, ty han fäller ingen dom, utan målar med bilder och
infall. Hans förnämsta följetongsartiklar samlades
under titel Histoire de la littérature dramatique
(1856; 6 bd), som utgör hans bästa verk. Dessutom
författade han en mängd literärhistoriska arbeten,
såsom Béranger et son temps (1866), La poesie et
l’éloquence au temps des Césars
(1864) och Lamartine
(1869) samt gjorde öfversättningar, t. ex. af
Horatius. J. valdes 1870 (efter Sainte-Beuve) till
medlem af franska akademien. Efter hans död utgafs en
vald samling af hans verk, Oeuvres chotsies (1875-78;
12 bd). C. R. N.

Janina (Jannina, Joannina, Jania), hufvudstad i ett
vilajet och ett sandjak med samma namn i europeiska
Turkiet, södra Albanien (Epirus), vid vestra
stranden af Janina-sjön (forntidens Pambotis). 1875
hade J. enligt uppgift af franske konsuln derstädes
16,230 innev., deraf 4,136 muhammedaner, 8,989
kristna och 3,105 judar (enligt en annan uppgift,
af 1878, voro ensamt grekerna öfver 14,000). Den
glans och europeiska prägel, som J. hade under Ali
paschas tid, hafva numera försvunnit. Fästningen,
Demir Kule (Jernborgen), som var byggd på en i sjön
utskjutande udde, ligger i ruiner. Men staden eger
ännu 14 moskéer, 7 kyrkor, 2 synagogor, grekisk
skola m. m. Den driftiga grekiska befolkningen har
gjort J. till en betydande industri- och handelsstad,
och de dyrbara guld- och silfverbroderier, för hvilka
staden länge varit ryktbar, utgöra ännu de förnämsta
artiklarna i stadens basarer. – J. fanns före 11:te
årh., intogs af sultanen Murad II omkr. 1430 och
blef i nyare tid ryktbart såsom Alis, pascha af J.,
hufvudstad (1788-1822). – Janina-sjön är 9,5 km. lång
och högst 4,5 km. bred. Enligt G. Coras undersökningar
1878 är den högst 10 m. djup. Nästan i midten af sjön
ligger en ö, med en by, flere kloster och lemningar
af Alis sommarpalats. Sjön har små tillflöden och
till aflopp endast underjordiska kanaler (katavotrer),
som sträcka sig flere km. genom kalkklipporna.

Janinplåster, med. förmak., kallas i Sv. Farmakopén
Emplastrum cantharidum cum Euphorbio och beredes
af veneziansk terpentin och mastix (af hvardera 6
delar), hvilka sammansmältas och blandas med (1 del)
pulveriserad prustkåda (Euphorbium) och (2 delar)
pulver af spansk fluga. – Janinplåster nyttjas ofta
af allmänheten att lägga bakom öronen såsom medel mot tandvärk
o. d. Det "drager" starkt, d. v. s, upplyfter
epidermis (öfverhuden) till en blåsa, men qvarsitter,
om det icke med afsigt bortryckes, tills såret är
nästan läkt. O. T. S.

Janitsjarerna, det osmanska rikets ryktbara fotfolk,
uppsattes under sultan Orchans regering (1326-60)
i stället för den af samme herskare upplösta
äldre infanteristyrkan och fingo deraf sitt namn
(Turk. Jeni-tjeri, ny trupp). För att denna trupp
skulle blifva ett blindt verktyg i sultanens hand
och ej med några band vara fäst vid samhället,
rekryterades den länge endast med män, hvilka
såsom barn röfvats från sina kristna föräldrar
samt uppfostrats i islam och för krigareyrket.
Kåren bestod ursprungligen endast af 1,000 man; dess
officerare och underofficerare buro benämningar
efter kökssysslor (så förde t. ex. dess agá l. chef
titeln sjorbadji-basjí, förste sopputdelare),
och fältkitteln (kasán) hade samma betydelse som
fanan för andra trupper. Janitsjarernas antal
ökades med hvart århundrade: i slutet af
1400-talet räknade de 12,000, i senare hälften
af 1500-talet 100,000 och under de första åren af
Muhammed IV:s regering (1648-87) ända till
200,000 man. Då storvesiren 1652 nedbringade styrkan
till 55,000 man, gjorde den sålunda reorganiserade
kåren uppror, och antalet måste fördubblas
(1655). Vid den tiden öfvergafs äfven
det gamla rekryteringssättet, och luckorna fylldes
med janitsjarernas barn och slägtingar;
slutligen antogos till janitsjarer personer af
alla slags nationaliteter (undantagandes negrer)
och vilkor, ja rent af slödder. De voro fördelade
i 229 orta (bataljoner), af hvilka 34 utgjordes af
s. k. odjemi-oglan (rekryter). Hvarje orta hade sin
odjak (kasern). Ett långt gevär, pistol, knif och
en kort sabel utgjorde janitsjarernas beväpning.
I början utmärkte sig Janitsjarerna genom sträng
disciplin, men med tiden, slappades tukten, och de
blefvo en vådlig institution för såväl sultanerna
som samhället. Redan Osman II försökte upplösa
kåren, men försöket kostade honom lifvet (1622),
och efter den tiden blefvo sultanerna lekbållar
i janitsjarernas händer. De utsögo landet,
störde dess lugn och visade feghet på slagfältet;
deras militäriska organisation blef föråldrad
och oduglig. Mahmud II (1808-39) lyckades
ändtligen befria Turkiet från denna landsplåga.
Ett reorganisationsförslag, enligt hvilket
bl. a. europeisk exercis infördes, vann i Maj
1826 understöd af en af mufti utfärdad fetva
och gillades till en början af janitsjarernas
officerare och underofficerare. Den 12 Juni
s. å. börjades i Konstantinopel officerarnas öfning
i europeisk exercis på Et-Mejdân (kött-torget),
kring hvilket janitsjarernas kaserner voro belägna.
Men fanatismen mot alla förändringar, i synnerhet
när de gingo i vesterländsk riktning, tog snart
ut sin rätt. Natten till d. 16 Juni samlades på
ofvannämnda plats janitsjarernas alla underofficerare
och soldater samt satte sig derifrån i rörelse
under ropet "Död åt fetvas utgifvare!" Sultanen
samlade de trupper, som blifvit honom trogna,
utvecklade profetens gröna fana samt


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:26 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free