Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jansenius, Cornelius (Cornelis Jansen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franska politiken och kardinal Richelieus
förbindelse med de protestantiske kättarna,
hvilket hade till följd att han (1636) upphöjdes
på Yperns biskopsstol. J. dog i Ypern d. 6 Maj
1638. Vid sin död testamenterade han åt sina vänner
utgifvandet af sina i augustinsk anda författade
skrifter, och 1640 utgaf hans vän Libertus Fromond
hans samlade arbeten under titeln Augustinus, seu
doctrina S. Augustini de humanae naturae sanitate,
aegritudine, medicina adc. Pelagianos et
Massilienses (3 bd). Emot skolastiken skiljes i detta
arbete strängt på filosofi och teologi. Filosofien har
tänkandet till sin grund, teologien uppenbarelsen,
d. v. s. skriften och traditionen. Menniskan, så
lärde J., skapades ursprungligen god såsom änglarna,
men i kraft af sin frihet kunde hon älska sig sjelf
för sin fullkomlighets skull. Deri låg fallets
möjlighet. Efter fallet är hennes natur ond;
arfsynden är en sig fortplantande ond onatur. Menniskan
kan visserligen i frihet bestämma sig emot en
enstaka ond handling, men hon kan icke hindra,
att alla hennes ger-ningar äro syndbesmittade och
derför onda. Några verkliga dygder finnas derför icke
hos en oomvänd, endast skendygder. Menniskans affall
från hennes ursprungliga gudsnatur innesluter i sig
osaligheten, som till sitt väsende just består i
den syndiga onaturen. (J. fattade således hvarken
arfsynden eller osaligheten på ett yttre sätt såsom
en af Gud tillräknad skuld eller ett ådömdt straff,
utan på ett inre sätt såsom en själens sjukdom
och död, hvilken menniskan sjelf genom sitt fall
ådragit sig.) I öfverensstämmelse med uppfattningen
af synden fattade han nåden såsom ett läkemedel och
frälsaren såsom frälsaren-läkaren. Rättfärdiggörelsen
är enligt honom icke ett nådens tillräknande,
utan ett kraftigt nådens inneboende (emot
protestanterna). Men blott ett ringare antal
menniskor, de, som Gud i sin viljas fria val
dertill bestämmer, blir delaktigt af denna nådens
läkedom; de öfriga bestämmer han till fördömelse
(predestinationsläran). Fördömelsen är visserligen
icke något godt för den fördömde, men i och för sig
är den dock något godt, ty den är rättvis. Gud älskar
fördömelsen lika väl som saligheten, ty han älskar
rättvisan. Syndafallets fria handling gör fördömelsen
rättvis och Guds fria val till en rättvisa (J. är
en s. k. infralapsarius). "Augustinus" uppväckte en
häftig storm bland jesuiterna. En bulla (In eminenti)
af Urban VIII fördömde 1642 J:s bok såsom kättersk;
men många hyllade hans åsigter, och särskildt
i Frankrike bildade sig ett starkt jansenistiskt
parti, som efter Duvergiers död (1643) fick till sin
hufvudman Antoine Arnauld d. y. (se Arnauld 2), och
hvars strid mot jesuiterna hade sin egentliga härd i
klostret Port Royal (nära Versailles), der Antoines
syster Angelica var abbedissa. Till det jansenistiska
partiet slöt sig också den bekante tänkaren och
matematikern Blaise Pascal, som i "Lettres
provinciales" (1656-57) gaf dödsstöten åt jesuiternas
rykte genom att blotta den afskyvärda moralen i deras
grundsatser. Jesuiterna hade emellertid utverkat en
bulla (1653) af Innocentius X, i hvilken fem
jansenistiska satser afgjordt fördömdes som
kätterska. Jansenisterna förklarade sig väl vilja
underordna sig påfvens dom i dogmatiska frågor,
men påstodo, att de fördömda satserna ej hade
den mening påfven inlade i dem. Till följd deraf
utspann sig en strid om påfvens rätt att fördöma
en lära (droit) och om hvad som faktiskt lärdes
(fait). Påfvarna Innocentius X och Alexander VII
fordrade (i bullor 1654, 1656 och 1665) obetingad
underkastelse vid kyrkliga ämbetens och värdigheters
förlust, men många biskopar förklarade sig ej
vilja gå längre än till en "respectueux silence"
(vördnadsfull tystnad). Frankrikes konung, Ludvig
XIV, ställde sig 1660 på påfvens sida. Flere
andlige blefvo utsatta för förföljelser på grund af
sin vägran att lyda påfven och konungen. Omsider
måste, dock påfven Klemens IX 1668 förklara sig
nöjd med en "respectueux silence". Denna "paix de
Clément IX" betecknar jansenismens seger öfver
påfliga kurian och jesuiterna. En i klostret
Port Royal af flere jansenistiske lärde utarbetad
bibelöfversättning förbjöds visserligen af påfven:
men när Innocentius XI (1679) utgaf en bulla,
som fördömde 65 jesuitiska moralgrundsatser, hade
jansenismen vunnit en ännu mer afgörande seger. I
en bulla af år 1705 upptog emellertid jesuitvännen
Klemens XI striden mot jansenisterna. Port Royal
stängdes (1709) och förstördes (1710), och i bullan
"Unigenitus" (1713) fördömde påfven 101 satser i
en af jansenistpresten Pasquier Quesnel utarbetad
bibelkommentar ("Reflexions morales sur le nouveau
testament"). Jansenisterna protesterade mot bullan
eller, såsom den också kallades, "konstitutionen" samt
vädjade (appellerade) till ett allmänt kyrkomöte,
hvaraf de erhöllo partinamnet appellanter,
medan de, som antoge (accepterade) bullan, fingo
namnet acceptanter. 1718 bannlyste Klemens
XI alla motspänstige. Detta hade i början inga
märkliga följder; men när franska regeringen, under
kardinal Fleury, afgjordt slöt sig till Rom, blefvo
appellanterna förföljde, och 1730 inregistrerades
"Unigenitus" som rikslag. Såsom ofta är fallet med
förföljda religiösa partier, slog jansenismen nu öfver
till svärmeri, fanatism och excesser. Sträng asketism,
syner, uppenbarelser, underverk och profetior om
yttersta domen utmärkte jansenismen i dess senare
stadium. Särskildt bekant är en ung jansenist, Frans
af Paris (d. 1727), genom sitt sjelfpinande. Han blef
af Jansenisterna ansedd som helgon. Påfven Benedikt
XIV sökte genom ett mildt herdabref 1756 göra slut
på den långvariga striden; fullständigt lyckades
det dock icke. – 1763 bildades i Nederländerna en
jansenistisk-katolsk separatkyrka, som ännu eger
bestånd, den s. k. Utrechtkyrkan, styrd af en
ärkebiskop i Utrecht samt biskoparna i Haarlem och
Deventer. Hvarje biskopsval underställes påfven, som
brukar svara med bannlysning. Ty det må anmärkas,
att trots likheterna mellan protestantismens och
jansenismens reformatoriska rörelser, den senare
var en katolsk rörelse, som i den förra såg ett
okyrkligt kätteri. Under upplysningstidehvarfvet
(senare hälften af 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
