Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Java, till storleken den fjerde af de ostindiska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ormar. Hafvet är rikt på sköldpaddor
och fisk.
Folkmängden uppgick vid slutet af år 1880 till
19,834,702 pers. Det öfvervägande antalet, bortåt
99 proc., utgjordes af infödingar, resten fördelade
sig på kineser (206,914) européer (53,381), araber
(10,528) och andra österländingar (3,092). År 1815
räknades endast 4,615,270 innev. Den snabba tillväxten
(för år 1880 ända till 2,7 proc.) är hufvudsakligen
att tillskrifva det stora öfverskottet af födde
öfver döde hos den inhemska befolkningen. Såväl den
europeiska som den kinesiska kolonien är tämligen
stationär till antalet. De tätast bebodda delarna
af J. träffas på öns midt, i synnerhet i de mot
s. belägna prov. Bagelen och Kadu (resp. 365 och 347
innev. på hvarje qvkm.). Européerna kunna knappast
anses som stadigvarande innevånare på ön. De flesta
äro ämbetsmän, soldater och köpmän. Batavia och
Surabaja räknade 1880 hvardera omkr. 5,000. Kineserna,
hvilka äro handtverkare och krämare, lefva mera
allmänt spridda öfver ön. – Den inhemska befolkningen
tillhör den malajiska rasen och består af tvänne
stammar, hvilka, fastän beslägtade med hvarandra,
tala skilda språk. De egentliga javanerna bebo
mellersta och östra, sundaneserna vestra delen af
ön. Gränsen mellan deras områden bildas af floden
Sangarong. Till kroppsbildning äro infödingarna
undersätsiga, med rundt ansigte, kort, smal näsa,
stor mun och små, djupt liggande ögon. Hudfärgen är
gulbrun, håret rikt och groft. De äro af ett fredligt
och mildt lynne samt utmärka sig särskildt genom en
utpräglad laglydnad. Deras naturliga begåfning är
icke ringa, men de äro njutningslystna och sakna
kraft till ihållande arbete. Att öns materiella
utveckling det oaktadt nått sin närvarande höjd
får hufvudsakligen tillskrifvas impulser från
européernas sida. Det lägre folkets lefnadssätt
är mycket enkelt. Boningarna bestå af bambuhyddor,
täckta med palmblad. De mera välmående klasserna bo
stundom i stenhus och utveckla mycken lyx. I fråga
om jordens odling öfverträffas javanerna bland
asiatiska folk endast af kineserna. Sånings- och
skördetiderna iakttagas ytterst noga; af risfälten
sättas 60 proc. på artificiel väg under vatten. För
landets eget behof är risodlingen af alla näringar
den vigtigaste. Den försiggår nästan uteslutande
för de infödde jordegarnas räkning och sysselsätter
omkr. 40,000 byar. Den stora skörden eger rum i
April-Maj, i vissa trakter t. o. m. tre gånger om
året. Utförseln är högst betydlig såväl till Europa
som till Indien och Kina; stora qvantiteter användas
derjämte på ön till beredning af arrak. Af holländarna
hafva de infödde lärt odlingen af en mängd växter,
hvilka blifvit af största vigt för handeln. Den
värdefullaste, kaffebusken, öfverflyttades 1723 till
J. och lemnar nu en afkastning, som näst Brasiliens
är den största i verlden. Boskapsskötseln intager
en underordnad ställning. De vanliga nötkreaturen
samt får och getter hållas endast i ringa antal;
deremot är buffeln såsom arbetsdjur af största
betydelse. Utmed hela kusten drifves ett lönande
fiske. Industrien ligger ännu i sin linda och räcker
ej till fyllandet af infödingarnas anspråkslösa
behof. – Den herskande religionen är islam, som
fick fotfäste i slutet af 14:de årh. och småningom
utbredt sig öfver hela ön. Den förutvarande indiska
religionen, såväl Brahmas som Buddhas lära, har endast
på ett par ställen bibehållit sig, i Bantams skogar
och på Tengerbergen, men lutar äfven der mot sitt
fall. Månggiftet är allmänt, i synnerhet bland de
högre klasserna. Äktenskapet är en ren handelsaffar,
och skilsmässor äro icke ovanliga. Omskärelsen fanns
på ön före islam.
Hela ön är numera att anse som nederländska
regeringens egendom. Högsta styrelsen utöfvas
af generalguvernören öfver nederländska
Indien, tillika öfverbefälhafvare för armén
och flottan. Han tillsättes på 5 år och är
beklädd med både lagstiftande och verkställande
makt. De af honom utfärdade lagarna ega kraft,
ända till dess moderlandet förkastar dem. För den
närmare förvaltningen är J. indeladt i 23 provinser
(residentskap), hvilka stå under hvar sin europeiske
ämbetsman med titel resident. Provinserna åter
äro delade i smärre distrikt, hvilkas styresmän
äro infödde höfdingar, som regeringen tillsätter,
ehuru med fasthållande af ärftlighetsprincipen. De
förnämsta af dessa äro sultanerna af Djokdjokarta
och Surakarta. Öns hufvudstad är Batavia, tillika
hufvudstad i hela nederländska Indien. Det stora
flertalet af européerna är bosatt i Batavia och i
de båda andra stora städerna på ön, Samarang och
Surabaja. – Den härstyrka, hvarmed holländarna
uppehålla sitt välde öfver samtliga ostindiska
kolonierna, uppgår endast till omkr. 33,000 man,
till halfva antalet infödingar. Flottan räknar 4,500
mans besättning, till större delen européer. Ett
långt vigtigare stöd för holländarnas makt ligger
emellertid i deras kloka politik. Den ledande
principen i denna är numera att så mycket som möjligt
låta de gamla förhållandena på ön qvarstå, att genom
maktförläningar sammanknyta de förnämes intressen
med regeringens och medelst stränga förbud mot allt
slags missionsverksamhet skona de inföddes religiösa
känslor. Mycket gör äfven befolkningens fredliga
karakter och sedan gammalt bestående uppfattning af
herskarens, i detta fall nederländska regeringens,
eganderätt till all jord. Regeringen begagnar
sig deraf genom ett vidsträckt plantagesystem,
hvilket till större delen upprätthålles medelst
tvångsarbete och förnämligast går ut på produktionen
af kaffe, kochenill och kinabark. På egen mark
hafva infödingarna rättighet att odla både kaffe,
sockerrör, te, indigo, peppar, tobak o. s. v., men
de äro skyldige att lemna afkastningen åt regeringen
ensam mot pris, som denna bestämmer. Beredningen af
socker är vanligen öfverlemnad åt europeiska eller
kinesiska entreprenörer, hvilka få sig vissa byar
anvisade, der innevånarna äro skyldige att arbeta både
på fältet och i fabrikerna. Den färdiga produkten
hamnar alltid i regeringens magasin. Statsmonopol
äro insamlandet af ätliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
