Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jern. 1. Kem., metalliskt grundämne - Jern. 2. Metallurg. Jernet är den mest använda af metallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jern. 1. Kem., metalliskt grundämne, som förekommer
allmänt i naturen och varit kändt sannolikt sedan
1500 år f. Kr. Det träffas i naturen gediget, så vidt
bekant, endast i vissa meteorstenar och i basalt på
Grönland. Oftast förekommer det, i förening antingen
med syre (se Jernmalmer) eller med svafvel,
i de allmänna mineralen svafvelkis och magnetkis. I
mindre mängd finnes det nästan öfverallt: i de flesta
mineral, i växternas aska och i djurkroppen såsom
organisk förening i blodets färgämne, hemoglobin
(se d. o.). I stort framställes jern genom reduktion
af jernets oxider, d. v. s. jernmalmerna. Jern
i renaste form är hvitt, mjukt, segt, smidbart i
rödglödgningshetta, har egentlig vigt 7,88 och
smälter först i högsta temperaturgrader. Det
angripes i fuktig luft och betäckes med en brun
skorpa af jernoxidhydrat eller rost. Det löses
lätt af syror till oxidulsalter under utveckling af
vätgas, men i i köld och i närvaro af mycket vatten
löses det af salpetersyra utan gasutveckling,
hvarvid jern-(ferro-)nitrat och ammoniumnitrat
uppstå. Någorlunda utspädd salpetersyra löser det
under utveckling af qväfoxidulgas, koncentrerad syra
under utveckling af qväfoxidgas, i hvilket senare fall
ferrinitrat bildas. Jernets atomvigt, som tecknas
Fe (af Lat. ferrum, jern), är 56. Jernet har flere
mättningsstadier. På det lägsta är det ett tvåatomigt
element och ger oxidulen Fe O, kloruren Fe Cl2,
sulfuretet Fe S o. s. v., s. k. ferro-föreningar. På
nästa mättningsstadium ger jernet oxiden Fe2 O3,
kloriden Fe Cl3 eller Fe2 Cl6, sulfiden Fe2 S3
o. s. v., s. k. ferri-föreningar. På ett ännu högre
mättningsstadium ger jernet syran Fe O3, som dock
lätt afger syre och reduceras till jernoxid. Ensamt
stående är föreningen Fe S2, eller svafvelkis, som
förutsätter en 4-atomig jernatom.
Bland ferro-föreningarna är oxidulen, Fe O,
vigtigast. I fullkomligt rent tillstånd är den
icke känd, men ger en mängd salter, jernoxidul-
eller ferrosalter, som i kristalliseradt tillstånd i
allmänhet äro gröna och utmärkas genom stor benägenhet
att upptaga syre, hvarigenom de förvandlas till
basiska oxid-(ferri-)salter. De äro derför kraftiga
reduktionsmedel, i synnerhet vid närvaro af starka
baser, såsom kali, kalk o. s. v. Jernklorur
och jernjodur bildas genom inverkan af vätesyror
på jern. Jerncyanur, Fe(CN)2, bildar med andra
cyanmetaller mycket beständiga dubbelsalter,
t. ex. blodlutsalt (se d. o.), Fe(CN)2 + 4KCN,
ger t. o. m. med cyanväte en kristalliserande
förening, Fe(CN)2 + 4HCN, som förhåller sig som
en 4-basisk vätesyra, hvarför den äfven kallas
ferrocyanvätesyra och tecknas Fe(CN)6 H4. Denna
syras kaliumsalt är blodlutsalt, dess jernoxidsalt
berlinblått (se d. o.). – Bland jernoxidulens salter
är ferrosulfatet, eller jernvitriolen (se d. o.),
Fe SO4 + 7H2 O, vigtigast.
Till ferri-föreningarna hör jernoxid, Fe2 O3, som
förekommer i mineralriket (se Blodstensmalm,
Jernmalmer) och med konst erhålles genom glödgning
af jernvitriol eller af basiskt ferrisulfat. I orent
tillstånd utgör det rödfärg (se d. o.). Oxiden är
röd eller brun af olika
nyanser, föga löslig i syror och mycket hård; den
nyttjas till poleringsmedel (Crocus Martis) och färg,
äfven i porslinsmålning. Jernoxidhydrat, Fe(OH)3,
eller enligt andra Fe2(OH)6, utgör sjö- och myrmalm
samt erhålles som en brunröd, i syror löslig, men i
alkalier olöslig fällning, då lösliga baser sättas
till ferrisalter. Det nyttjas som desinfektionsmedel,
emedan det till förruttnande ämnen afger syre och
sjelf reduceras till jernoxidul (resp. karbonat
och svafveljern). I blandning med kalk nyttjas
det till rening af lysgas från svafvelväte,
som dermed ger svafvel, vatten och svafveljern (se
Gas). Med syror ger hydratet jernoxid-salter l.
ferri-salter. hvilka äro hvita, gula eller bruna. Bland
salterna märkas nitratet, Fe 3NO3 + 6H2 O,
stora, ljust violetta kristaller, sulfatet, ljusgul
saltmassa, som med kaliumsulfat ger jernalun, Fe K
2SO4 + 12H2 O (eller denna formel fördubblad), svagt
violetta oktoedrar, pyrofosfatet, hvars lösning icke
har öfriga jernsalters vidriga smak och ej fälles af
alkali eller blodlutsalt, och jernklorid, Fe Cl3 +
6H2 O, gulbrun deliqvescent massa. Jerncyaniden,
Fe(CN)3 eller Fe2 (CN)6, ger med cyankalium
blodlutsalt (rödt). Ehuru jernoxiden till syror
förhåller sig som bas, visar den sig dock i många
fall som en syra. Sålunda uppträder den såsom syra i
den allmänt förekommande jernoxidulen l. magnetiska
jernmalmen, Fe O2(Fe O)2. Ferrisulfuret, Fe2 S3,
är en svafla. Flere af dess svafvelsalter finnas
i mineralriket, t. ex. kopparkis, Cu2 S2(Fe S)2,
magnetkis, Fe3 S6 Fe2, m. fl. Jernsyra är en mycket
obeständig syrsättningsgrad af jern, som i form af
kaliumsalt bildas genom inverkan af smältande salpeter
på fint fördeladt jern eller genom inverkan af klorgas
på jernoxid, blandad med kalilut. Salterna motsvara
till sammansättningen sulfaten, således M2 O2 Fe O2,
och äro till färgen purpur- eller körsbärsröda.
2. Metallurg. Jernet är den mest använda af
metallerna, hvarför dess förbrukning inom ett
land plägar anses såsom en mätare af folkets
kultur. Dess ymniga förekomst, lättheten att deraf
kunna framställa de mångfaldigaste former samt de
olika egenskaperna hos dess särskilda modifikationer
göra det också mera än någon annan metall egnadt att
tillfredsställa menniskans behof. Det förekommer i
naturen vanligen i oxideradt eller svafvelbundet
tillstånd; de jämförelsevis små qvantiteter gediget
jern, som påträffats, kunna, vare sig att de äro af
telluriskt eller kosmiskt ursprung, endast betraktas
såsom mineralogiska märkvärdigheter och hafva ingen
praktisk betydelse. I oxideradt tillstånd förekommer
deremot jernet så allmänt spridt öfver hela naturen,
att knappast någon kropp finnes, vare sig organisk
eller oorganisk, hvaruti jern ej ingår. Då dess
syreföreningar, eller oxider, förekomma samlade i så
stor mängd, att de kunna varda föremål för praktisk
bearbetning, kallas de jernmalmer (se d. o.). Jernets
svafvelföreningar, som äfven äro mycket jernrika
och ofta förekomma samlade i stora qvantiteter,
skulle äfven kunna kallas jernmalmer;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
