Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jern. 2. Metallurg. Jernet är den mest använda af metallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men då svafvel inverkar högst menligt på jernets
egenskaper och endast med stor svårighet kan
fullständigt aflägsnas derur, nyttjas svafveljern i
allmänhet ej såsom jernmalm. Sedan större delen af
det i svafveljernet ingående svaflet blifvit begagnadt
för andra industriella ändamål, använder man dock
understundom den jernrika oxiderade återstoden till
blandning med andra jernmalmer. Det är således endast
jernets syreföreningar, som i stort användas för att
på metallurgisk väg framställa jern. Syftet härvid är
i första rummet att bortskaffa syret och de bergarter,
som åtfölja malmen, men äfven i vissa fall att med
jernet förena andra ämnen. Jernet ingår nämligen
vid hög temperatur föreningar med jämförelsevis små
qvantiteter af åtskilliga andra ämnen, förnämligast
kol, kisel och mangan samt äfven svafvel, fosfor och
koppar, hvilkas närvaro kan i ganska väsentlig mån
förändra dess egenskaper. Det vigtigaste af dessa
främmande ämnen är kol, hvars inflytande på jernet
är så stort, att dess närvaro i mindre eller större
mängd betingar tre olika modifikationer af jernet med
väsentligt olika egenskaper, nämligen smidigt jern,
stål och tackjern.
Smidigt jern l. mjukt jern är den modifikation,
hvars egenskaper mest närma sig till det kemiskt
rena jernets, och detta så mycket mera, ju friare
det är från främmande inblandningar. De egenskaper,
som i synnerhet karakterisera det mjuka jernet,
äro: stor smidighet, svårsmälthet, förmåga att vid
hög temperatur, s. k. vällvärme, kunna "svetsas"
tillsammans med annat jern, lätthet att vid beröring
med en magnet eller en elektrisk ström hastigt kunna
antaga magnetism och lika hastigt förlora densamma,
då beröringen upphör, samt god ledningsförmåga för
elektricitet och magnetism. Det mjuka jernet smälter
först vid en temperatur af 1,600° C.; dess absoluta
hållfasthet mot afslitning är omkr. 30 kg. pr qvmm.,
och förlängningen vid afslitning kan uppgå ända till
40 proc. Genom utsmidning till fina dimensioner,
i synnerhet om detta sker utan användning af värme,
såsom vid tråddragning, kan hållfastheten mycket
förhöjas (jfr Hållfasthet). Alla dessa egenskaper
modifieras dock genom inblandning i jernet af
främmande ämnen. De ämnen, som oftast förekomma i
jernet och i förhållande till sin mängd mer eller
mindre inverka på dess egenskaper, äro: kol, mangan,
kisel, svafvel, fosfor och slagg. Kol kan i det
smidiga jernet ingå från 0,03 till O,35 proc. Ju
lägre kol-, mangan- och kiselhalten är, dess mjukare
är jernet och dess mer närmar det sig till det kemiskt
rena jernets egenskaper. En viss inblandning af slagg
gör jernet lätthandterligare vid höga temperaturer,
men minskar något dess seghet och smidighet. Svafvel,
fosfor och koppar äro föroreningar, som i hög
grad försämra jernets egenskaper och derför kallas
oarter. Svaflets inverkan ger sig egentligen tillkänna
under jernets smidning vid rödvärme. Äfven vid så låg
halt deraf som 0,05 proc. är det svårt att undvika
"brakor" i kanterna på en stång, som smides vid
denna temperatur;
uppgår svafvelhalten till 0,08 å 0,10 proc.,
blir stången som ett sågblad i kanterna och kan
t. o. m. falla sönder under hammaren. Till följd
af det svafvelhaltiga jernets ömtålighet vid nämnda
temperatur kallar man det rödbräckt. Fosfor åter gör
jernet skört vid vanlig temperatur, hvarför till en
viss grad fosforhaltigt jern kallas kallbräckt. Fosfor
ökar, liksom kol, jernets hårdhet och hållfasthet
mot afslitning, men gör det tillika lättsmältare,
hvarför det också mycket lätt inträffar, att sådant
jern vid vällning uppvärmes för starkt, då det efter
afsvalning antager en grofkristallinisk textur och
blir mycket skört mot slag och stötar. Äfven icke
fosforhaltigt jern kan genom för stark värmning antaga
sådan grofkristallinisk textur och säges då vara
brändt. Genom mycket stark efterföljande smidning
kunna emellertid den grofva texturen och skörheten
åter försvinna. Fosforhalten inverkar mindre skadligt,
om den är jämnt fördelad i jernet; och om sådant jern
behandlas försigtigt vid vällningen, kan det vara
ganska lämpligt till många ändamål i anseende till
den större hårdhetsgrad, som jernet genom fosforn
erhåller. Det svenska jernet innehåller i allmänhet
ej mer än 0,01 till 0,04 proc. fosfor; men i utländskt
jern är en fosforhalt af 0,1 till 0,2 procent och ännu
mer ej ovanlig. – Äfven en inblandning af koppar, som
dock mindre ofta förekommer, gör jernet rödbräckt och
förtager dess egenskap att kunna svetsas tillsammans
med annat jern.
Stål kallas en förening af jern med 0,4 till 2,5
proc. kol, hvarvid den ingående kolhalten bestämmer
stålets hårdhetsgrad. Den mest karakteristiska
egenskapen hos stål är att, om det vid lindrig
rödvärme neddoppas i vatten eller någon annan vätska,
det antager härdning, d.v.s. blir mycket hårdare
än förut och förändrar texturen från gnistrig till
finkornig, ett förhållande, som torde vara beroende
derpå att jernet vid den hastiga afkylningen ingår
en kemisk förening med kolet. Genom härdningen blir
hårdt stål hårdare än glas, men tillika sprödt och
skört. Genom en ny uppvärmning återtager stålet sina
förra egenskaper. Detta förhållande begagnas för
att förtaga en del af den genom härdningen uppkomna
sprödheten hos stålet, i det den härdade stålstången
lindrigt uppvärmes öfver en koleld, hvarvid dess yta,
i mån som värmningen fortskrider, anlöper med olika
färger: gult, brunt, purpur och blått. Genom att
afbryta anlöpningen vid någon af dessa färger eller
mellan dem liggande nyanser kan man bibringa stålet
en för olika ändamål passande hårdhetsgrad. Stål
är sämre ledare för elektricitet och magnetism än
det mjuka jernet samt antager och bibehåller en hög
grad af magnetism, om det bestrykes med en magnet
eller utsattes för en rundt omkring detsamma löpande
elektrisk ström. Stålets smältningstemperatur ligger
mellan det smidiga jernets och tackjernets samt är i
medeltal omkr. 1,400°, en egenskap, som begagnas för
vinnande af det för sin jämnhet och fina textur så
väl kända gjutstålet. Mjuka stålsorter kunna svetsas
tillsammans med hvarandra eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
