Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerngneis, miner., en med talrika insprängda korn af magnetisk jernmalm uppblandad med gneisvarietet - Jernjodur. Se Jern 1 - Jernkisel, miner., en af jernoxid genomträngd, ogenomskinlig, stundom kristalliersad, oftast derb och tät varietet af qvarts - Jernklorid. Se Jern 1 - Jernklorur. Se Jern 1 - Jernkompanier - Jernkontoret, en för Sverige egendomlig enskild penningeinstitution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppblandad med hornblende. Jerngneisen förekommer i stor
utbredning i Värmland, Vestergötland, Småland och
Skåne samt tyckes utgöra en särskild afdelning af
vår urformation. P. T. C.
Jernjodur. Se Jern 1.
Jernkisel [-tjisel], miner., en af jernoxid
genomträngd, ogenomskinlig, stundom kristalliserad,
oftast derb och tät varietet af qvarts, hvars
färg varierar från röd till mörkbrun. Jernkisel
anträffas oftast i sällskap med jernmalm, i Sverige
i Utö jerngrufvor, vid Långbanshyttan och Persberget.
P. T. C.
Jernklorid. Se Jern 1.
Jernklorur. Se Jern 1.
Jernkompanier. Bland de många handelskompanier (se
d. o.), som på Gustaf II Adolfs tid uppstodo eller
åtminstone projekterades under hufvudsaklig påverkan
af invandrade holländare, funnos ock några, som
åsyftade att göra jernhandeln till ett monopol. Gustaf
Adolf sjelf ifrade, fastän fåfängt, för upprättandet
i Göteborg af ett handelskompani, som skulle
uppköpa och till export bearbeta det värmländska
tackjernet. Ej häller ett "general-jernkompani", som
man 1626 sökte bringa till stånd, och som skulle ega
uteslutande rätt att handla med det i hela Sverige
tillverkade jernet, kom någonsin i verksamhet.
J. H.
Jernkontoret, en för Sverige egendomlig enskild
penningeinstitution, afsedd att bistå sina delegare,
jernbruksegarna, eller, såsom den officiella
benämningen lyder, "Brukssocietetens medlemmar", under
dåliga jernkonjunkturer och gent emot förtrycket af
utländske förläggare. Den egentligen verksamme vid
jernkontorets grundande var A. Bachmansson (sedermera
adlad med namnet Nordencrantz), hvilken redan 1743
började arbeta för saken. Jernkontorets inrättande
stadfästes genom k. br. d. 29 Dec. 1747, och med 1748
års ingång började det sin verksamhet. Jernkontoret
var både vid grundläggningen och en tid efteråt
utsatt för åtskilliga reglementeringar från det vid
riksdagarna herskande Sekreta utskottets sida samt
erhöll först 1769 fullkomlig sjelfstyrelse. Dess
nu gällande reglemente är af K. M. faststäldt d. 20
Maj 1868. Jernkontorets fond grundlades på det sätt
att delegarna för hvarje skeppund vågfördt jern
årligen betalade 1 dal. kmt, d. v. s. efter nuvarande
mynt- och vigtsystem 2 1/2 öre per ctr (42,5 kg.), en
afgift, som fortfarande utgår. Från 1757 hafva äfven
manufaktureradt jern och stål varit introducerade
i Jernkontoret, och till en början betalades olika
afgifter för olika slag af sådant s. k. svartsmide,
men efter 1823 har den s. k. jernkontorsdalern varit
lika för allt slags jern och stål. På Brukssocietetens
hvart tredje år återkommande allmänna sammankomster,
de s. k. jernkontorsriksdagarna, bestämmas
hufvudgrunderna för kontorets verksamhet. De flesta
svenska jernbruk äro delegare i jernkontoret, och
rösträtten utöfvas i förhållande till beloppet af
det från början introducerade smidet, hvilket åter
då var beroende af hvarje bruks privilegier. Under
senare perioder har äfven nytt smide
kunnat introduceras mot erläggande af en summa, som stått
i förhållande till den af gamla delegare förut erlagda
afgiften. Förvaltningen af Jernkontorets fonder och
skötseln af de löpande göromålen handhafvas af en
styrelse af fem i hufvudstaden boende bruksegare,
"ordinarie fullmäktige"; men för fattande af
vigtigare beslut tillkallas, alltsedan 1856,
minst tvänne gånger om året, äfven fem i landsorten
bosatta bruksegare, "extra ordinarie fullmäktige",
hvilka alla väljas hvart tredje år på de allmänna
sammankomsterna. – Hufvudsakliga uppgiften med
Jernkontorets verksamhet är att bistå bruksegarna
med penningelån på fördelaktiga vilkor. I synnerhet
under den första tiden af kontorets tillvaro
icke allenast nedsändes betydliga penningesummor
till de stora jernförsäljningarna på Fastings
marknad i Kristinehamn, utan kontoret uppköpte
till och med sjelf under betryckta tider jern af
bruksegarna. Småningom har emellertid kontoret
inskränkt sig till att meddela lån, hvilka utgått
under olika benämningar, såsom ordinarie lån, extra
lån, förlagslån, olyckslån, byggnadslån o. s. v. Men
Jernkontoret har äfven haft en annan, mycket hedrande
uppgift, nämligen att befrämja jernindustriens
framåtskridande inom riket. För detta ändamål har
kontoret dels afsatt en fond för rön och försök,
dels gifvit årliga anslag till bergsskolor,
kolareskolor och geologiska undersökningar, dels
inrättat en profningsanstalt (vid Liljeholmen,
nära Stockholm) för undersökning af jern och
andra byggnadsmaterialier, dels utdelat en mängd
resestipendier och aflönät en egen tjenstemannakår
af tekniskt bildade personer till praktiskt biträde
åt bruksegarna vid deras verk. Redan 1751 tillsattes
en öfvermasmästare (S. Rinman). Under tidernas
lopp ökades antalet öfvermasmästare, eller, såsom
de under en senare period kallades, direktörer,
till sex, hvarjämte under olika perioder funnits
öfversmedsmästare. smidesverkmästare, stipendiater,
elever, mekaniska ingeniörer, torfingeniörer
o. s. v., hvilkas verksamhet svenska jernindustrien
till en stor del har att tacka för det framstående
rum i tekniskt afseende, som hon under 1800-talet
intagit, äfven i jämförelse med utlandets. I anseende
till förändrade förhållanden inom jernhandteringen
beslöts emellertid vid allmänna sammankomsten 1865,
att dessa s. k. "yttre stater" skulle upphöra i
den mån som dåvarande innehafvare af tjensterna
afgingo. Jernkontoret har vidare offrat stora summor
såväl genom inköp af vigtigare tryckta arbeten,
hvilka ansetts befordra den svenska jernindustriens
utveckling, som genom att sjelf låta trycka sådana. Af
de vigtigaste arbeten, som utkommit på Jernkontorets
förlag eller med understöd från Jernkontoret,
må nämnas: S. Rinman, "Anledningen till kunskap
om den gröfre jern- och stål-förädlingen" (1772),
"Jernets historia" (1782) och "Bergverkslexikon"
(1789); E. Nordvall, "Afhandling rörande mekaniken"
(1 d. 1800); G. Broling, "Anteckningar under en
resa i England" (1812-17); E. T. Svedenstierna och
C. J. Lidbeck, "Samlingar i bergsvetenskapen"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
