- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1157-1158

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernvatten, med., en omfattande benämning på alla sådana naturliga eller konstgjorda helsovatten (mineralvatten), hvilka innehålla jern i en eller annan förening - Jernvidjor, Nord. mytol. Se Jernskog - Jernvinsten, farmak. Se Globuli martiales - Jernvitriol, kem. - Jernvräkare kallades förr tjenstemän, som af kronan tillsattes för att kontrollera mängden och beskaffenheten af det jern, som skeppades från jernvågarna - Jernvåg, upplagsplats i en stapelstad, der det från jernbruket kommande jernet upplägges och förvaras, tills det skall skeppas - Jernvägar, sådana vägar, på hvilka medelst någon drifkraft fortskaffas för ändamålet inrättade fordon, som för sina hjul hafva särskilda fasta underlag (spår) af jämnlöpande stål- eller jernskenor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gr. vatten. (Hela mängden vattenfria salter på
100,000 gr. vatten bör utgöra 179 gr.). Hvarje
"halfbutelj" (400 gr.) af detta jernvatten innehåller
0,20 gr. ferripyrofosfat. Ett konstgjordt kolsyradt
jernvatten är äfven i bruk. Det är sammansatt så, att
dess jernhalt är lika med den starkaste analyserade
källans i Spaa. På 400 gr. ("en halfbutelj") hålla
kolsyrade jernvatten 0,0275 gr. jern (= 0,057
gr. jernmonokarbonat = 0,078 gr. jernbikarbonat)
och 0,001 gr. manganmonokarbonat. Dessa jernvatten
begagnas med mycken fördel under tillstånd
af blodbrist och dermed sammanhängande allmän
svaghet. De drickas glasvis på fastande mage eller
vid måltiderna. O. T. S.

Jernvidjor, Nord. mytol. Se Jernskog.

Jernvinsten, farmak. Se Globuli martiales.

Jernvitriol, kem., kristalliseradt jernsulfat,
ferrosulfat eller svafvelsyrad jernoxidul, Fe
S O4 + 7 H2 O, ett i stora, gröna, lättlösliga
kristaller förekommande salt. Jernvitriolen har
en kärf och sammandragande smak samt upptager
ur luften syre, till följd hvaraf kristallerna
vanligen äro betäckta af ett ockragult öfverdrag
af basiskt jernoxid(ferri-)sulfat. Den erhålles som
biprodukt vid alunfabrikationen, genom koncentrering
och kristallisering af alunmoderluten, och vid
beredning af svafvel ur svafvelkis. Vid upphettning
af svafvelkis, Fe S2, erhållas nämligen svafvel,
som förflyktigas, och en återstod, hufvudsakligen
af enkelt svafveljern, Fe S, hvilket vittrar i
fuktig luft och dervid ger jernvitriol. Genom de
förvittrade massornas utlakning med vatten och
lösningens afdunstning erhålles jernvitriol. För
öfrigt erhålles saltet som biprodukt vid
beredning af cementkoppar. Jernvitriol nyttjas som
desinfektionsmedel, till svartfärgning, beredning
af skrifbläck, såsom reningsmedel för lysgas m. m.
P. T. C.

Jernvräkare kallades förr tjenstemän, som af
kronan tillsattes för att kontrollera mängden och
beskaffenheten af det jern, som skeppades från
jernvågarna. Redan på Magnus Ladulås’ tid utöfvades en
sådan kontroll, nämligen af fogden i bergslagen,
men flyttades, till följd af Norrköpings riksdags
beslut 1604, sedermera till städerna, der edsvurne
vräkare anställdes, hvilkas uppgift var att konfiskera
eller med böter belägga jern, som vid syning befanns
felaktigt, vare sig till egenskaper, dimensioner
eller stämpel. Jernvräkeriet, som var ett tvång på
jernhandteringen, upphäfdes 1860. C. A. D.

Jernvåg, upplagsplats i en stapelstad, der det från
jernbruken kommande jernet upplägges och förvaras,
tills det skall skeppas. Nu för tiden utöfvas vid
jernvågarna ingen kontroll öfver det inkommande
jernets beskaffenhet, utan endast öfver dess vigt;
men före 1860 kasserades der allt inkommande felaktigt
jern (jfr Jernvräkare). Vid jernvågarna uppläggas
äfven andra metaller, såsom koppar och bly. C. A. D.

Jernvägar, sådana vägar, på hvilka medelst
någon drifkraft (dragare, lufttryck, egen tyngd,
elektricitet, ånga) fortskaffas för ändamålet
inrättade fordon, som för sina hjul hafva särskilda
fasta underlag (spår) af jämnlöpande stål- eller
ernskenor. – Bruket af fasta spår för

godsbefordran är urgammalt. Redan forntidens greker
byggde, men endast för gudstjenstliga ändamål,
vägar, som till hela sin längd utgjordes af i sten
uthuggna spår, på hvilka de med gudabilder, löfverk
m. m. smyckade offervagnarna beqvämt framflyttades. I
de gamla egypternas stenbrott hafva påträffats
lemningar af fasta spår, afsedda för framflyttning
af stenblock. Våra dagars jernvägar härstamma från
de träbeklädda spår, på hvilka sedan århundraden
tillbaka vid jernverken malm i fyrhjuliga vagnar (jfr
Hund, grufdr.) fraktats. Engelsmännen voro de förste,
som med stänger af smidt jern beslogo de ställen af
träskenorna, som voro mest utsatta för nötning. Under
denna form anlade de ganska betydliga väglinier från
kolgrufvorna ända till hamnarna vid hafvet. År 1767
kom man vid ett tillfälligt fall i priset på tackjern
vid ett engelskt jernverk (Colebrook-Dale-verken) på
den tanken att, i afvaktan på bättre tider för jernets
försäljande, gjuta det i formar, så konstruerade, att
jernet kunde användas i stället för träbeläggning å
jernverkets spårvägar. Då det inom kort visade sig,
att vid användning af ett dylikt beläggningsämne
lasten kunde betydligt ökas samtidigt med att
underhållskostnaden minskades till en obetydlighet
mot förut, började man öfverallt i England nyttja
gjutjern i stället för trä. Det sköra gjutjernet
utbyttes småningom mot smidesjern, och uppfinningarna
att utvalsa jernet till skenor och att gjuta hårda
hjulringar gjordes med korta mellanrum. För vagnarnas
framskaffande användes i början endast dragare
eller menniskokraft, der icke, såsom i allmänhet
var fallet i Englands kolgrufvedistrikt, banorna
voro anlagda i sådan lutning, vanligen mot kusten,
att de lastade vagnarna rullade fram till följd af
sin egen tyngd. På de ställen, der lutningarna voro
mycket branta, lät man de nedgående lastade vagnarna
draga upp de tomma på det sätt att bägge vagntågen
upptill förenades medelst en draglina, som löpte
öfver en trissa eller rulle. Men efter uppfinningen
af ångmaskinen nyttjades fasta sådana maskiner till
att draga vagnarna uppför sluttningarna. Först sedan
man uppfunnit den på spår rörliga ångmaskinen, kunde
det emellertid blifva tal om jernvägar i egentlig
mening. En sådan rörlig ångmaskin (lokomotiv),
byggd 1804 af R. Trevethik och Vivian, var i början
af 1800-talet i verksamhet å Merthyr-Tydvil-banan i
Wales. Öfvertygad om otillräckligheten af de glatta
hjulens friktion mot skenorna för framdragande af
tunga vagntåg, försökte man, bland mycket annat,
att låta ett på lokomotivet anbragt kugghjul gripa
in i en mellan skenorna liggande kuggstång (en idé,
som i senare tid funnit användning vid bergbanor med
mycket branta lutningar), eller förde man en längs
banan spänd ketting öfver en rulle på lokomotivet,
som derigenom kunde framdraga sig sjelf, eller försåg
man ångvagnarna med ett slags mekaniska ben, hvilka
vexelvis stampade mot vägen o. s. v. Först år 1814
visade George Stephenson vid anställda försök på
kolbanorna i närheten af Newcastle med en af honom
konstruerad rörlig ångmaskin,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0585.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free