Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerusalem l. den heliga staden, Palestinas hufvudstad och jordens märkligaste stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlägger Jesu himmelsfärd, fanns 1130 en ståtlig kyrka,
af hvilken nu blott återstår ett litet, både af
muhammedaner och kristna användt kapell. Bredvid
Kefr-et-Tur, en liten arabisk by på bergets topp,
ligger ett f. d. augustin-, numera dervisjkloster,
från hvars minaret man har en underbart skön utsigt
öfver den heliga staden, dess omnejd ända bort
mot Medelhafvet i v. och öfver hela Döda hafvets
djupblåa vattenspegel med berget Nebo derbortom
i ö. På nedersta sluttningen af Oljoberget,
mot Kidrondalen och midt emot tempelterrassens
östra mur, ligger "örtagården" Getsemane, nu en
liten torftig, af en låg mur inhägnad trädgård med
sandgångar, gräsplaner, gamla cypress- och olivträd
(dock intet från Jesu tid). På södra sluttningen
af det egentliga Oljoberget ligga de s. k.
profetgrafvarna, klippgrafvar af urgammal typisk
form. I Kidrondalen utvisar traditionen platsen
för Jungfru Marias graf (med en liten kyrka)
n. om Getsemane samt s. derom Absalons graf, en
liten egendomlig, strutlik, ur klippan uthuggen
byggnad, kallad Fantur firaun ("Faraos toppmössa"),
Josafatshålan och Jakobshålan, ur klippan urhålkade
grafplatser. Nedanför "Styggelsens berg" ligger
den arabiska byn Kefr-silvan (Silvabyn) med den
intermitterande Maria-källan (kanske det forna Gihon)
på ena sidan och Siloakällan på den andra. Längre
i s., der Kidrondalen förenar sig med den v. ifrån
kommande Hinnomdalen, ligga Jobs-brunnen, identisk med
den urgamla Kogel-källan (Josua 15: 7). I Hinnomdalen
ligger, s. om J., den s. k. blodsåkern (Hakeldama; se
d. o.), med omgifvande klippgrafvar i södra dalväggen,
och längre fram, alldeles utanför Sionsporten, en
under namnet Nébi daud bekant grupp af byggnader samt
i deras midt det s. k. coenaculum med det rum, der,
enligt traditionen, nattvarden instiftades. Sydvest
om J. ligger Birket-es-sultan ("sultandammen"), en
storartadt anlagd, men nu vattentom bassäng från
judarnas äldsta tid. Utanför Jafa-porten och på bägge
sidor om Jafa-vägen synes en ny europeisk förstad
uppblomstra med villor och trädgårdar. Der ligga den
storartade ryska besittningen, med kyrka, hospitier,
skolor och hospital, österrikiska konsulatet,
Talitha kumi (se ofvan), den arabisk-protestantiska
kyrkan o. a. Norr om J. ligger, straxt utanför
Damaskus-porten, Jeremias grotta och midt emot
under stadsmuren den s. k. bomullsgrottan. Längre
åt n., invid vägen till Nablus (Sikem) och Nasaret,
äro de storartade kungagrafvarna belägna, hvilka
liksom de s. k. domaregrafvarna, längre åt n. v.,
äro de största och mest intressanta af de många
klippgrafvarna kring J.
Namnet J. är till härledningen omtvistadt. Den
hebreiska formen Jerusalá(j)im, som tidigast
förekommer (Jos. 10:1), fattades af masoreterna
(se d. o.) med anledning af ändelsen -ajim, som en
dualform, syftande på J:s tvänne delar, öfre och
nedre staden, men sannolikt bör ordet rättare läsas
Jerusalem. Den förra delen deraf, jeru, är af oviss
härledning och betyder möjligen "besittning". Den
andra delen, salem,
som man utan tillräcklig grund velat identifiera med
Melkisedeks (i Gen. 14:8 nämnda) stad Salem, betyder
antingen "den fridfulle" eller, sannolikare, "frid",
och den arabiska öfversättningens dar-es-salam
("fridens boning") är tills vidare den mest grundade
tolkningen af namnet J. I assyrisk kilskrift heter
J. Ursalimu, hos grekerna Ierusalem, Sotyma eller
vanligast (liksom hos romarna) Hierosolyma, med
folketymologisk anslutning af jeru till det grekiska
hierós (helig). Det inhemska arabiska namnet är
Bet-el-mákdis eller vanligare El-kuds (helgedomen),
Turk. kuds-i-sjerif eller Solman (folketymologisk
förklaring af det grekiska Solyma). Det af Hadrianus
åt det nyuppbyggda J. gifna namnet Aelia capitolina
l. endast Aelia blef aldrig allmännare antaget. Om
det fornnordiska namnet på J. se Jorsala.
Historia. Vid inträngandet i Kanaans land
(omkr. 1300 f. Kr.) funno israeliterna på
platsen för det nuvarande J. en befäst ort,
Jebus, de kringboende jebusernas hufvudstad, som i
århundraden trotsade deras anfall, till dess David
(omkr. 1000 f. Kr.) eröfrade den och der, på Sions
berg, uppställde förbundsarken. Får man antaga,
att Josua bok grundar sig på samtida uppteckningar,
skulle denna ort redan på domarenas tid allmänt fört
namnet J. Salomo utvidgade och förskönade staden,
byggde det första templet och ett kungligt palats
samt förstärkte befästningarna. Dock föll J. redan
under hans son Rehabeam i den egyptiske farao Sisaks
hand (962). Hundra år senare, under konung Joram,
plundrades staden af arabiska folk (2 Krön. 21:17)
och likaledes under Amasja (820) af den israelitiske
konungen Joas. Under de följande konungarna Usia,
Jotam och Hiskia uppblomstrade staden, befästes å
nyo och försågs med vattenledning från Siloa-källan
och delvis ännu bestående dammar till uppsamlande
af regnvatten. Förgäfves belägradt under Hiskia
af Sanherib, föll J. under Manasse i assyrernas
händer. Under de följande svage judakonungarna
eröfrades staden (610) af egypterna och kom,
efter deras nederlag vid Karkemisj (605), under
Babyloniens välde. Konung Jojakin jämte den mest
betydande hälften af stadens befolkning bortfördes
(598) till Babylon. Då de qvarvarande under Sedekja
sökte afskudda sig det babyloniska oket, blef staden
efter 1 1/2 års belägring intagen och förstörd,
och innevånarna bortfördes i den s. k. babyloniska
fångenskapen (588). Sedan babyloniska väldet
störtats af Cyrus och judarna fått återvända ur
landsflykten (536), uppbyggdes J. å nyo under Nehemjas
ledning. Sedan hade staden ro ända till Ptolemeernas
tid, då den blef af Antiochos Epifanes tvänne gånger
plundrad. Den återupprättades genom Judas Makkabeus’
segerrika strider, men föll ytterligare tvänne
gånger (163 och 134) i syrernas händer. Då sedermera
under Makkabeernas inre strider romarna inkallades,
eröfrades J. af Pompejus (64) qch plundrades några
år derefter af Crassus. År 40 f. Kr. kom staden
i parternas våld, hvarifrån den med romersk hjelp
befriades af Herodes den store. Sedan landet blifvit
en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
