Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerusalem, kristet konungarike, grundades efter Jerusalems eröfring 1099 af den förste korsfararehären och omfattade det egentliga konungariket J. (södra delen af Palestina) samt vasallstaterna Tripolis, Antiochia och Edessa - Jerusalem, Johann Friedrich Wilhelm - Jerusalems skomakare (Den evige juden l. Den vandrande juden), hufvudpersonen i en gammal legend - Jesaias. Se Esaias - Jesd (Yesd), stad i sydöstra delen af persiska prov. Irak-Adjmi - Jesdedjerd (Isdedjerd), tre konungar af sassanidernas dynasti i Persien - Jesebel (Jesabel, Isebel), dotter till konung Etbaal i Sidon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nureddin 1146 staden Edessa, och icke ens korsfararna
på det andra korståget (1147-49) lyckades återtaga
densamma. Efter det andra korstågets slut bemäktigade
sig Nureddin hela grefskapet Edessa, furstendömet
Antiochia (utom hufvudstaden) samt slutligen
äfven Damaskus. Allt sämre blef J:s ställning
under konungarna Amalarik I (1162-74), Balduin IV
(1174-85), Balduin V (1185-86) och Guido af Lusignan,
hvars tronbestigning väckte sådant missnöje, att ett
starkt parti vände sig till den egyptiske sultanen
Salah-ed-din (Saladin) med begäran om hjelp. Saladin
slog den kristna hären vid Tiberias (1187), der
Guido tillfångatogs, och eröfrade staden Jerusalem
samt de flesta andra fasta platser i riket. J:s fall
framkallade det tredje korståget (1189-92), hvars
enda resultat blefvo Guidos afsättning och Konrads
af Monferrato upphöjande till J:s konung (1192)
samt ett treårigt vapenstillestånd med Saladin,
genom hvilket de kristna fingo behålla kuststräckan
mellan Antiochia och Jafa. Konrad, som afled redan
1192, efterträddes af Henrik af Champagne (d. 1197),
Amalarik II af Cypern (d. 1205) och Johan af Brienne
(d. 1237). Romerske kejsaren Fredrik II företog
1227 ett korståg och lyckades genom underhandlingar
förmå sultan Kamel att på 10 1/2 år afträda staden
Jerusalem till de kristna, hvarefter Fredrik 1229
lät kröna sig till J:s konung. (Från denna tid har
titeln konung af J. burits af de romerske kejsarna
och från 1806 af kejsarna af Österrike.) Äfven andra
furstar (Ludvig d. hel. af Frankrike, 1250-54, konung
Jakob af Aragonien, 1269, prins Edvard af England,
1271-72) sökte sedermera genom korståg upprätthålla
den kristna staten, men den ena delen efter den
andra af det forna konungariket J. föll inom kort i
muhammedanernas händer, sist Ptolemais (1291).
Jerusalem, Johann Friedrich Wilhelm, tysk teolog och
predikant, f. 1709 i Osnabrück, d. 1789, kallades
1742 af hertig Karl af Braunschweig till lärare för
arfprinsen, den sedermera såsom fältherre berömde
Karl Vilhelm Ferdinand. 1743 utnämndes han till prost
och 1749 till abbot samt blef 1771 vice president
för konsistorium i Wolfenbüttel, sedan han af
tillgifvenhet för braunschweigska hofvet afslagit
kallelsen att blifva kansler för universitetet i
Göttingen. J. var upphofsman till inrättandet af
skolinstitutet "Collegium carolinum" i Braunschweig,
ett mellanting mellan skola och universitet. Bland
hans skrifter må nämnas: Sammlung von predigten
(1745-53; 3:dje uppl. 1788-89) och Betrachtungen über
die vornehmsten wahrheiten der religion (1785). Hans
Nachgelassene schriften utgåfvos 1792-93 i 2 bd. –
J:s son, Karl Wilhelm J., som studerade juridik i
Wetzlar, sköt sig derstädes i ett anfall af svårmod
d. 29 Okt. 1772. Han är förebilden till Werthers
gestalt i Göthes ryktbara berättelse "Die leiden des
jungen Werthers" (1774). J. P.
Jerusalems skomakare (Den evige juden l. Den vandrande
juden), hufvudpersonen i en gammal legend. Denne
man, som i allmänhet uppgifves hafva hetat Ahasverus
och
varit skomakare i Jerusalem, men enligt en uppteckning
kallas Cartaphilus och uppgifves hafva varit
Pilatus’ dörrvaktare, var samtida med Jesus och
närvarande både under rättegången med honom och
vid korsfästelsen. Han skall hafva obarmhertigt
påskyndat Jesu gång till Golgata – enligt den vanliga
versionen genom att neka honom hvila utanför sitt
vid den från rådhuset till afrättsplatsen ledande
gatan belägna hus – och derför blifvit dömd att
"ostadig och flyktig" vandra omkring i hela
verlden alltintill domedagen. Den äldsta kända
uppteckningen af legenden om Jerusalems skomakare
förekommer i Matheus Parisiensis’ "Historia
major" från förra hälften af 1200-talet. Den
mest bekanta bearbetningen är Eug. Sues stora
roman "Le juif errant". Jfr P. O. Bäckström:
"Svenska folkböcker" (1845-48; II, s. 207).
A. F.
Jesaias. Se Esaias.
Jesd (Yesd), stad i sydöstra delen af persiska
prov. Irak-Adjmi, i en oas på den föröfrigt öckenlika
slätten. Omkr. 40,000 innev., deribland omkr. 1,300
parser. Staden ligger vid föreningen af karavanvägarna
från Sjiras, Ispahan, Kasjan, Mesjhed, Herat,
Kandahar och Kirman samt torde vara den vigtigaste
stapelplatsen i landet för den indiska handeln. Jämte
de från Indien kommande varorna fortskaffar J. till
de vestra provinserna alstren af sin egen industri,
bland dem siden- och bomullstyg samt andra väfnader,
färgämnen, socker och papper. I trakten produceras
det bästa persiska opium.
Jesdedjerd (Isdedjerd), tre konungar af sassanidernas
dynasti i Persien: J. I (399- 420), J. II (440-457)
och J. III (632-641; död i Korasan 652), under
hvilken sistnämnde araberna tillintetgjorde det
persiska riket.
Jesebel (Jesabel, Isebel), dotter till konung Etbaal
i Sidon, blef omkr. 900 f. Kr. förmäld med konung Ahab
i Israels rike. Hon förledde sin gemål att öfvergifva
Jehovahs dyrkan och att i stället tjena de syriska
naturgudomligheterna Baal och Asjera. Trots det
kraftfulla motstånd, som af profeterna, i synnerhet
af Elia, sattes mot detta öfverhandtagande afguderi,
varade dock J:s inflytande under såväl hennes
makes som hennes son Ahasjas styrelse. Först
sedan den sistnämnde aflidit och efterträdts af sin
broder Joram, afskaffades åtminstone den uppenbara
Baalstjensten. Under ett krig mot konungen af Syrien
blefvo Joram och hans bundsförvandt, konungen af
Juda, svikligt öfverfallna och dödade af den förres
härhöfvitsman Jehu, som profeten Elisa låtit smörja
till konung öfver Israel. Från dessa blodsuppträden
ilade Jehu till Jisreel, der den åldriga konungamodern
befann sig. Underrättelsen om sonens öde nedslog
icke hennes mod. Smyckad som till fest, afvaktade
hon vid ett af palatsets fönster den vilde segrarens
ankomst. Nar Jehu kom genom porten, tilltalade hon
honom i föraktfulla ordalag, men störtades straxt,
på en vink från denne, af några tjenstvillige eunuker
ned på gatan, "så att hennes blod stänkte på väggen
och på hästarna; och han (Jehu) körde öfver henne".
P. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
