Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesuit-orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterträdare Laynez närmare utvecklad och formligen
antagen. I "Exercitia spiritualia" finnas föreskrifter
för en metodiskt anlagd rad af meditationer öfver
andliga föremål af dels fasaväckande, dels hänförande
art. Dessa meditationer åsyfta att framkalla en
fullkomlig brytning med det verldsliga lifvet,
en eldig hänförelse för romerska kyrkan och ett
ovilkorligt underordnande af tanke, samvete
och handlingssätt under hennes domslut samt att
sålunda göra ordensmedlemmarnas tänkesätt och vilja
fullkomligt öfverensstämmande med ordens syftemål. Af
"Constitutiones" inhemtas jesuit-ordens författning,
hufvudsyfte och väsentliga verksamhetsarter. Enligt
denna urkund skall inträdet i orden föregås af ett
tvåårigt novitiat. Vissa adepter blifva derefter
endast coadjutores formati, eller medhjelpare,
som förrätta lägre verldsliga sysslor i ordens
tjenst. Andra intagas såsom scholastici i ett
kollegium, hvarest de genomgå en mångårig noggrant
reglerad kurs i filosofien och teologien. Sedan
underkastas de åter under ett år novitiatets
öfningar och upptagas derefter antingen till
coadjutores spirituales eller till professi. I förra
fallet afgifva de löfte att egna sig åt ungdomens
undervisning, i senare fallet att obetingadt
ställa sig till påfvens förfogande. "Professi"
utgöra ordens egentliga kärna. De äro ordinarie
medlemmar af generalkongregationen, hvilken i vissa
föreskrifna fall sammankallas, och hvilken det
tillkommer att välja ordensgeneral och assistenter
såsom dennes rådgifvare och kontrollanter samt att
i händelse af vissa förseelser afsätta generalen
äfvensom att besluta nödiga ändringar och tillägg
i konstitutionerna. Ordensgeneralen väljes för
lifstid, förestår regeringen, förvaltningen och
jurisdiktionen för orden i dess helhet, utdelar
grader och ämbeten inom densamma och eger att meddela
nödiga dispenser från konstitutionernas stadganden. I
honom skola ordensmedlemmarna vörda Kristus sjelf
såsom närvarande. Såsom generalens ställföreträdare
förestår en provincial hvar och en af de provinser,
i hvilka orden är indelad. Under provincialerna åter
förestå superiorer professhusen, rektorer kollegierna
och magistri novitiorum novishusen. Dessutom finnas
prefekter för särskilda institut och verksamhetsarter,
särskilda ämbetsmän för universiteten, prokuratorer
för mera maktpåliggande verldsliga förrättningar och
censorer för pröfvande af böcker, som ordensmedlemmar
författat. Alla dessa generalen underordnade ämbetsmän
tillsättas merendels på tre år. Hos hvarje provincial
finnes en admonitor samt flere konsultorer, hvilka
öfvervaka honom och, om så behöfves, erinra honom om
hans pligt. Den på detta sätt i det yttre gestaltade
organismen sammanhålles genom en ytterst noggrann
ömsesidig bevakning samt framförallt genom en blind
och ögonblicklig lydnad. Den underordnade ser i sin
förman en representant af den gudomliga försynen,
låter af honom föra sig "såsom en död kropp eller
en staf" och öfvergifver på hans befallning hvilken
öfvertygelse som hälst. En sådan öfverlåtenhet sliter
alla andra band af nationalitet, vänskap,
tacksamhet eller blodsförvandtskap. Den andliga
styrka, som denna sammanhållning måste åstadkomma,
ökas ytterligare genom en ständig hänsyn till
och beräkning af hvad som för ordens syften är
ändamålsenligt. Hvarje medlem får den uppgift,
hvartill han efter den noggrannaste pröfning anses
mest duglig, och har att i allt, som beror på hans
eget omdöme, handla med klok beräkning. Jesuit-ordens
hufvudsyfte är enligt konstitutionerna Guds allt
större förhärligande ("ad majorem Dei gloriam") samt
ordensmedlemmarnas och andra menniskors frälsning och
andliga fullkomnande. Men detta är för orden liktydigt
med utvidgande af den romerska kyrkans eller snarare
den romerske påfvens välde i och öfver verlden samt
menniskornas fullkomliga underordnande derunder
i yttre och inre afseende. Hufvudarterna af den
verksamhet, som jesuit-orden i detta syfte utöfvar,
äro: predikan, enskild själavård och ungdomens
undervisning. För att obehindradt kunna egna sig åt
dessa uppgifter förbehöllo sig jesuiterna frihet från
åtskilliga de egentliga munkordnarna ålagda pligter,
såsom gemensamma andaktsöfningar och chörsång å de
s. k. kanoniska timmarna m. m. Likaledes undvika de
öfverdrifna kroppsspåkningar för att kunna bibehålla
oförsvagad handlingskraft. Mer än åt någon annan orden
förlänades åt jesuit-orden af påfvarna privilegier,
så att dess frihet att utbreda sig och verka, så långt
det berodde på påfvarna, blef snart sagdt obegränsad.
Jesuit-ordens arbetsfält, hela verlden, sönderdelar
sig med hänsyn till ordens syftemål i tre afdelningar
hednaverlden, den romerska kyrkan och den öfriga
kristenheten. Dess missionsverksamhet bland
hedningarna börjades straxt efter ordens stadfästelse
af Frans Xaver i Ostindien och har derefter i största
utsträckning utöfvats icke blott i Asien utan äfven
i Afrika och Amerika. Densamma har företett lysande
prof af kärlek, sjelfuppoffring och ihärdighet samt
har utom sitt egentliga syfte gagnat civilisationen
och vetenskapen. Men den är äfven känd för sitt
tolererande af hedniska seder och bruk, särskildt i
Kina, der jesuiter uppträdde såsom mandariner, och på
Malabar, der de predikade i bramindrägt och lämpade
sig efter den indiska kastskilnaden, samt för sitt
maktmissbruk och sin vinningslystnad, i synnerhet i
Syd-Amerika, och orden har mångenstädes endast för
en kort tid egt bestånd. Inom sin egen kyrka gjorde
jesuiterna till sin uppgift att återupprätta och
stadfästa medeltidens kyrkliga åskådning i skarpaste
motsats mot de idéer, som genom reformationen börjat
verka på tänkesättet äfven hos katolikerna. Särskildt
hafva jesuiterna sökt förskaffa erkännande åt påfvens
absoluta öfverhöghet ej endast inom kyrkan, hvartill
ock hör hans ofelbarhet i offentliga uttalanden, utan
äfven öfver de verldslige regenterna, för hvilket
senare ändamål de sökt försvaga desses makt genom att
härleda henne från folket och påyrka folkets rätt att
afsätta regenter. Derjämte utmärkes den jesuitiska
åskådningen å ena sidan för öfvertro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
