Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Johan I Sverkersson, den unge l. den fromme (konung af Sverige) - 2. Johan II (Hans, konung af Sverige) - 3. Johan III (konung af Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plägade härja de svenska kusterna. Efter att
en kort tid hafva i landets nordvestra del
arbetat på hedningarnas kristnande återvände han,
qvarlemnande sin jarl, Karl Döfve, och biskop Karl
i Linköping samt en del af sin här, men denna blef
i Aug. s. å. nedgjord af esterna. J. dog 1222 på
Visingsö och begrofs i Alvastra kloster. Med honom
utslocknade den sverkerska konungaätten.
2. Johan II eller Hans. Se Hans 1.
3. Johan III, son af Gustaf I och hans andra
gemål, Margareta Eriksdotter (Lejonhufvud), föddes
på Stegeborgs slott d. 21 Dec. 1537. Sin store
faders älsklingsbarn, väckte han dock genom sin
karakterslöshet mer än en gång dennes synnerliga
missnöje, särskildt då han såsom ärftlig hertig
i Finland (sedan d. 27 Juni 1556) sökte bakom
konung Gustafs rygg inblanda sig i de livländska
förhållandena. Han stod dervid i hemligt
förstånd med sin äldre halfbroder, hertig Erik, men
det vänskapliga förhållandet mellan dem upphörde,
sedan Erik blifvit innehafvare af den kungliga tronen
och såsom sådan gjorde till sin uppgift att häfda
de kungliga rättigheterna. Endast med yttersta
motvilja kunde Johan förmå sig att underteckna
Arboga artiklar (1561), som inskränkte hans makt,
och det var hans öfverträdelse af en bland dem,
som framkallade den öppna brytningen mellan honom och
konungen. J. hade hoppats att efter faderns död få i
förening med Erik taga sin del af arfvet efter den
livländska ordensstaten; men Erik visade sig efter
Revals intagande (1561) ej benägen för någon delning
af bytet, utan synes i stället hafva med välbehag
omfattat den från polsk sida kort efter denna
händelse framställda planen om J:s giftermål med en
polsk prinsessa. Emedan en sådan förbindelse öppnade
utsigter till polska kronan, omfattades tanken derpå
med ifver äfven af J. Det dröjde dock ej länge, innan
Erik fick ögonen öppna för de faror för Sverige,
som kunde härflyta ur denna giftermålsförbindelse,
och i Febr. 1562 uppmanade han J. att afstå från
tanken derpå. J. lät dock lika litet deraf som af
den omständigheten att samtidigt från svenska sidan
fientligheter öppnades mot Polen afhålla sig från
att sätta planen i verket. Den 4 Okt. 1562 firades
i Vilna hans giftermål med prinsessan Katarina
Jagellonica, yngre syster till Polens konung,
Sigismund August. Kort efter bröllopet slöts
mellan de båda svågrarna en öfverenskommelse,
enligt hvilken J. mot en försträckning af 120,000
daler skulle af polske konungen såsom pant erhålla
sju slott, belägna på gränsen mellan de svenska
och polska besittningarna i Livland. Erik ansåg
denna öfverenskommelse stå rakt i strid med Arboga
artiklar – hvilket den också gjorde –, och så snart
han erhållit kännedom om densamma, fordrade han,
att J. skulle afstå från de livländska slotten.
Då hertigen vägrade detta och tillika gaf ett
undvikande svar på konungens fordran att han skulle
bestämdt förklara, huruvida han ville hålla sig till
Sverige eller Polen, stämdes han (April 1563) att
infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen
för landsförrädiska planer. Stämningen hörsammades
icke; J.
rustade sig i stället till väpnadt motstånd och
begärde hjelp af Polen. Han dömdes då (Juni 1563)
af de i Stockholm samlade ständerna, såsom skyldig
till landsförräderi, från lif, gods och arfsrätt
till riket. För att bringa domen till verkställighet
utrustades en betydande härstyrka. J., som var föga
beredd på strid, inneslöts i Åbo, försvarade sig der
några veckor och gaf sig derefter fangen mot löfte
om furstligt fängelse (d. 12 Aug. 1563). Han fördes
öfver till Sverige och insattes på Gripsholms slott,
åtföljd af sin gemål. Der vistades han såsom fånge i
mer än 4 år. Det var under denna tid Erik undergräfde
sin ställning som konung och skapade ett missnöje,
som endast behöfde en ledare för att kasta hans
tron öfver ände. En sådan ledare saknades, så länge
J. var fängslad. Under Eriks svagsinthet på hösten
1567 utverkades J:s frigifning (Okt. 1567), ehuru
formlig förlikning mellan konungen och hertigen ej
slöts förr än d. 1 Mars 1568, då J. erhöll friheten
fullständigt. Eriks handlingssätt under den närmast
följande tiden var i hög grad egnadt att hos J. väcka
fruktan för att den nyvunna friheten skulle åter
beröfvas honom, och det dröjde ej många veckor, innan
han med sin yngre broder Karl ingick aftal om gemensam
resning mot Eriks afskydda regemente. Denna resning
började i Juli och utbredde sig med sådan hast, att
hertigarnas här redan vid midten af Sept. stod utanför
Stockholm, hvars portar d. 29 Sept. 1568 öppnades för
dem. Erik togs till fånga, och omedelbart derefter lät
J. hylla sig som konung af hufvudstadens myndigheter
samt af dem bland adeln och krigsfolket, som der
voro samlade. I Jan. 1569 erkändes han som konung af
samma riksdag, som dömde Erik från tronen. Men detta
erkännande gafs ej utan medgifvanden från J:s sida:
hertig Karl, som kunde göra anspråk på medregentskap,
fick i stället bekräftelse på sitt hertigdöme utan
de inskränkningar i hans makt, som Arboga artiklar
stadgade; åt adeln i dess helhet gåfvos privilegier,
som i fråga om utvidgning af dess rättigheter och
inskränkning af dess skyldigheter göra epok i detta
stånds historia; och särskildt gåfvos åt den högre
adeln förmåner, som befäste och utvecklade den skilnad
mellan detta stånds olika klasser, som i svenska
adelns historia är af så genomgripande betydelse. Men
trots allt detta ansåg sig J. ej sitta säker på sin
tron, så länge hans fångne broder lefde. Fruktan
för dennes befrielse oroade honom ständigt (jfr
Erik XIV, sp. 663) och förmådde honom att gifva
väktarna befallning att i händelse af minsta fara
för något dylikt taga den fångne konungen af daga,
– och förmodligen var det till följd af en sådan
befallning, som Eriks lif ändades (1577). Men äfven
om så icke var, står det faktum qvar att J. ej ryggade
tillbaka för ett brodermord, och att det icke var hans
förtjenst, om det icke kom till utförande. – Den makt,
som J. sålunda sökte trygga, använde han på ett sätt,
som i allo ådagalade hans oduglighet som regent. Han
älskade att likna sig vid sin fader och att särskildt
framhålla, att såsom denne befriat Sveriges rike från
"den blodhunden Kristiern", så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
