Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Johan (Johann) Fredrik den ädelmodige (der grossmüthige, kurfurste af Sachsen) - 1. Johan (Johann) I (kurfurste af Sachsen) - 2. Johan (Johann) Georg II (kurfurste af Sachsen) - 3. Johan (Johann) Georg III (kurfurste af Sachsen) - 4. Johan (Johann) Georg IV (kurfurste af Sachsen) - Johan Parricida (hertig af Schwaben)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
schmalkaldiska krigets utbrott, 1546, försummade han det
gynsamma tillfället att kasta sig öfver kejsar Karl
V och stod overksam midt emot honom vid Donau,
medan hans frände hertig Moritz af Sachsen,
till hvilken han sedan några år tillbaka stått
i fientligt förhållande, eröfrade hans land. Han
skyndade att återtaga detta och bemäktigade sig äfven
nästan hela Moritz’ område. Helt oväntadt angreps
han d. 24 April 1547 af kejsaren och Moritz vid
Mühlberg, der han efter stora prof på personligt
mod togs till fånga. Han dömdes d. 10 Maj såsom
rebell till döden och måste genom kapitulationen
i Wittenberg d. 19 Maj s. å. till Moritz’ förmån
afsäga sig kurfurstendömet; hans söner erhöllo endast
vissa områden i Thüringen. Dödsdomen verkställdes
emellertid icke, utan J. F. hölls i strängt fängelse
(största delen af tiden i Innsbruck) till 1552. Död
d. 3 Mars 1554 i Weimar. Vid universitetets i Jena
300-års jubelfest, 1858, aftäcktes i Jena hans af
Drake modellerade bronsstaty. Med sin gemål, Sibylla
af Kleve, hade J. F. tre söner.
B. Af albertinska linien: 1. J. Georg I, kurfurst
Kristian I:s yngre son, född d. 5 Mars 1585, blef
1611 kurfurste efter sin äldre broders, Kristian
II:s, död. Johan Georg hade bort vara de evangeliska
riksständernas ledare; men emedan han afundades Pfalz
dess politiska inflytande, misstänkte fränderna
af ernestinska linien och hatade calvinismen,
närmade han sig det katolska Österrike samt ådrog
sig derigenom en väsentlig del af ansvaret för det
protestantiska partiets splittring. Han afslog 1619
anbudet på Böhmens krona, gaf ärkehertig Ferdinand
sin röst vid kejsarevalet s. å., understödde under
trettioåriga krigets första tid kejsaren med hjelp
trupper samt använde allt sitt inflytande för att
bryta förbundet mellan Danmark och nedersachsiska
kretsen. 1631 sammankallade han emellertid ett
evangeliskt furstekonvent till Leipzig och gjorde
der ett vanmäktigt försök att åstadkomma en väpnad
neutralitet. Genom sin vägran att lemna den till
Magdeburgs undsättning villige Gustaf Adolf fri
öfvergång öfver Elbe blef han en orsak till denna
stads förstöring. Sedan Tillys trupper börjat härja
Sachsen, slöt han (d. 11 Sept., i Coswig) förbund med
den svenske konungen och eggade denne till slaget vid
Breitenfeld (d. 17 Sept, n. st. 1631), der J. G. sjelf
och hans trupper nesligt togo till flykten. Han
verkställde derefter med stor lamhet det åt honom
anförtrodda infallet i Böhmen, trädde efter Gustaf
Adolfs död genast i underhandlingar med kejsaren och
slöt efter svenskarnas nederlag vid Nördlingen (1634)
enskild fred med denne (i Prag d. 30 Maj n. st. 1635)
samt förband sig att medverka till svenskarnas
och fransmännens fördrifvande ur Tyskland. Till
straff för hans affall härjades sedan hans land af
Banérs och Torstenssons härar, hvilket slutligen
nödgade honom till stillestånd (i Kötzschenbroda d. 6
Sept. n. st. 1645) med svenskarna. Genom Westfaliska
freden tillerkändes honom, ehuru han visserligen
ingalunda förtjent någon landutvidgning, Lausitz
(som redan i Pragfreden
afträdts till honom) samt biskopsdömena Meissen,
Merseburg och Naumburg. Dessutom fick hans son August
ärkebiskopsstiftet Magdeburg på lifstid. Böjelse
för slöseri, dryckenskap och jagt, plumpa seder och
ett hårdt hjertelag voro utmärkande drag i J. G:s
karakter. Hans biktfader Hoë v. Hoënegg hade ett
alltför stort inflytande på honom. J. G. dog d. 8
Okt. 1656. Med sin andra gemål, Magdalena Sibylla
af Brandenburg, hade han tre döttrar och sex
söner. Mellan de fyra söner, som öfverlefde honom,
Johan Georg, August, Kristian och Moritz, delade han
sitt land. – 2. J. Georg II, den föregåendes äldste
son, född d. 31 Maj 1613, blef kurfurste vid faderns
död, 1656, men fick sin öfverhöghet öfver sina bröder
egentligt erkänd först genom "hufvudförlikningen"
i Dresden 1657 och mot stora uppoffringar. Stora
summor slukade sedermera äfven hans praktlystnad:
han lät bl. a. upprätta den första ordentliga teatern
i Tyskland och omgaf sig med en lysande hofstat. I
sin utrikespolitik var J. G., liksom fadern, mycket
vacklande och lät sig företrädesvis bestämmas af
utsigterna till subsidier. Han var förmäld med
Magdalena Sibylla af Brandenburg-Baireuth och
dog d. 22 Aug. 1680 i Freiberg, dit han dragit
sig tillbaka undan pesten. – 3. J. Georg III, den
föregåendes son, född d. 20 Juni 1647, efterträdde
1680 sin fader såsom kurfurste och liknade honom i
njutningslystnad, men var en tapper krigare. Han
anförde den kejserliga härens venstra flygel i
slaget utanför Wien d. 12 Sept. 1683, tog 1689,
under hertig Karl af Lothringen, en verksam del i
belägringen af Mainz och fick 1690 öfverbefälet
öfver riksarmén. Han dog d. 22 Sept. (n. st.) 1691
i Tübingen af pesten. Med sin gemål, Anna Sofia
(d. 1717), dotter till konung Fredrik III af Danmark,
hade han två söner, Johan Georg och Fredrik August,
hvilka den ene efter den andre följde honom i
regeringen. – 4. J. Georg IV, den föregåendes son,
född d. 18 Okt. 1668, efterträdde 1691 sin fader
såsom kurfurste. Han beherskades helt och hållet af
sin lidelse för den sköna Magdalena von Neidschtitz
(dotter till en gardesöfverste), som redan vid 13
års ålder väckte hans kärlek, och med hvilken han
öppet underhöll förbindelse, äfven sedan han 1692
förmält sig med enkemarkgrefvinnan Eleonora Lovisa
af Ansbach. Af kejsar Leopold I lät han, särskildt
genom Magdalenas upphöjelse till riksgrefvinna von
Kochlitz, 1693 förmå sig att deltaga i kriget mot
Frankrike. J. dog i kopporna d. 27 April 1694, några
veckor efter sin älskarinna, vid hvilkens dödsbädd
han smittats.
Johan Parricida (Lat.; "frändemördaren"), hertig
af Schwaben, son till hertig Rudolf II af Schwaben
och sonson till tyske konungen Rudolf I af Habsburg,
föddes 1290, ungefär samtidigt med faderns död. När
han vid uppnådd myndighetsålder fordrade att af
sin farbroder och förmyndare, konung Albrekt I,
utbekomma arfvet efter sina föräldrar, men detta
tills vidare undanhölls honom, sammansvor han sig
med flere schwabiske herrar och mördade Albrekt på
stranden af Reuss, nära Windisch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
